Hemkomst vid Jul

De hade trotsat midvinterns hårda köld i flera månader, men efter en lång färd så hade de äntligen landat på hemlandets stränder. De drog upp sin kanot på stranden och vände den upp och ner så att regnet inte skulle förstöra den innan våren.

Ulfrik räknade in sina yngre kamrater. De var åtta när de reste, men nu var det bara sex stycken kvar. Han, som äldste, skulle vara den som framförde de dåliga nyheterna till de fallna kamraternas mödrar. Förra året hade det Hrodolfs ansvar, men vid 22 års ålder var han nu äldst i sin flock och det var hans ansvar.

Men det var inte bara dåliga nyheter. De hade utfört lyckade räder öster om havet, och de hade med sig guld och brons, mestadels vapen från besegrade fiender. De skulle bli hälsade som stora krigare, och om lille Arne hade överlevt så hade han fått sitt ulvnamn, Arnulf. Fast Nornornas vilja var en annan. Nu skulle de som hade tagit sig ända hem få lite mat i magen, kanske ett stop mjöd om deras fäder bjöd och framför allt, de skulle få sova i varma sängar.

De vandrade till fots vägen upp till den första gården. Det var Fastulfs fars gård. Fastulf var näst äldst av dem som var kvar, och en erfaren krigare. Han bankade på porten, och när hans mor öppnade dörren stämde de alla in i en sång. De sjöng om hur modiga de hade varit, och hur de hade besegrat sina fiender och hur mycket byte de hade med sig. Medan de sjöng, så dansade Fastulf och plockade fram det ena föremålet vackrare än det andra ur sin ränsel och gav till sin mor. Hon skrattade, och hans far sken av stolthet.

“Vi ses i övermorgon!”, påminde Fastulf när de hade sjungit klart och skulle gå vidare. Som om Fastulf skulle glömma. “Glöm inte att ta med det guld som du helst vill bli av med!” Det var den traditionella kappritten. De skulle lägga en del av sitt byte i en pott, och den som vann skulle få med sig det hem. Och äran. Äran var det viktigaste.

De skulle även slakta geten som de hade haft med sig under resan. Det innebar stor lycka om man lyckades få med sig den hem igen. När det hände så slaktade man den och sedan gick man runt mellan gårdarna och renade dem under sång och dans. Under resan hade geten räddat dem från hunger många gånger. Den hade gett dem mjölk när jaktlyckan hade uteblivit. Men nu gick den troget bredvid Ulfrik i snöret som han hade bundit runt halsen på den.

Nästa gård tillhörde Arne. Han var den ende valpen de hade haft med sig den här gången. Han hade dött av en yxa i ryggen när de flydde efter en misslyckad räd. Mannen i huset hade först drivit ut dem med spjut i hand, och sedan när de flydde hals över huvud in i den mörka natten så hade han kastat sin yxa efter dem. Arne, som var långsammast hade hamnat sist, och han fick betala priset för det.

Ulfrik bankade på porten. Tre tunga slag. Han hörde hur de rörde sig där inne, och till sist öppnades dörren av Arnes far. Han såg Ulfrik i ögonen, och när han hade förstått vad som var fatt, så nickade han bara. Efter honom kom hans fru. “Arne, var är Arne?” Hon såg från ansikte till ansikte på pojkarna, men ingen av dem var hennes son. Deras målade ansikten gjorde det svårt att se vika de var. Hon tittade två gånger på Ulfhild, som var kusin till Arne. Men till sist förstod hon också hur det var fatt. Hon mumlade något som Ulfrik inte kunde höra innan hon gick in i huset. Det passade sig inte att visa sina känslor för ulfhednarna när de kom hem, men Ulfrik visste ändå vad hon måste känna. Han räckte över Arnes del av bytet till hans far.

“Jag beklagar, men han dog under en räd av en yxa i ryggen.”

“Då sitter han i Valhall nu. Min lille pojk.”

“Gav han Allfader något offer under färden?”, frågade hans far.

“Ja, två män. Båda starka och dugliga.” Arnes far nickade och klappade Ulfrik på axeln som tack. Ulfrik nickade och gick sin väg. Han vände sig om efter ett tag och såg Arnes far stå kvar i dörröppningen med ränseln i handen. Det var gott att veta att ens son satt i Valhall tillsammans med alla de andra fallna hjältarna, men saknaden var ändå stor efter en liten pojk på sexton år.

Nästa hus tillhörde tvillingarna, Ulfvig och Ulftyr. De var spelevinkarna i flocken, och istället för att banka på dörren, så hjälptes de åt att klättra upp på taket på huset. Sedan hoppade de in genom vindögat. Ulfrik och de två andra som väntade utanför hörde bara ett väldigt liv. Först hördes vad som måste vara tvillingarnas mor som skrek gällt. Sedan hördes många röster, som måste vara deras systrar och äldre bror. Till sist hördes en mörk stämma som åkallade alla gudarna och porten flög upp. Ut kom tvillingarna, med sin store far efter.

“Kom hit era oduglingar så ska ni få smaka på stryk!”

Tvillingarna sällade sig till resterna av flocken, och när deras far såg att de hade ställt upp sig i stridsformation så stannade han tvärt. Ingen vettig man, hur stark han än var, tog sig an ett band av ulfhednar ensam.

För att bryta isen började Ulfrik sjunga på visan de alltid sjöng när de kom hem, och såg hur den tidigare arge faderns ansikte sprack upp i ett stort leende. När tvillingarna började visa upp sitt fina byte så började ögonen tåras på den väldige mannen. Han bad till och med om ursäkt för att han hade kallat dem för oduglingar bara en kort stund tidigare.

Ulfrik och de två som var kvar i gruppen fortsatte sin färd. Solen var på väg ner, och Ulfrik insåg att han inte skulle hinna hem innan det blev mörkt. Men han hade lyckats träffa rätt på fullmånen som han redan kunde se var på väg upp i öster. De passerade mellan gravhögarna där deras anfäder var begravda. De kunde namnet på var och en av dem, och vissa av dem hade fått sånger och berättelser diktade om sig. De berättades fortfarande och de var en inspiration och en måttstock för de unga männen att leva upp till. Alla ville få en hög rest efter sig när man dog.

De lämnade av Ulfhild på sin gård med sång och utdelning, och sedan var det bara två gårdar kvar innan Ulfrik skulle se sitt föräldrahem igen. Den första gården tillhörde Borgulf. Han var en stor och stark krigare fast han bara var tjugo år gammal. Ulfrik hade ibland tyckt att han var lite väl tyst av sig. Han var den ende som inte sjöng med i sångerna, utan mest hummade han falskt och i otakt.

Det blev ingen sång. Istället stod Borgulf bara tyst och stirrade på dörren. Ulfrik blev tvungen att banka på dörren åt honom. När hans mor öppnade dörren blev hon först blek och Ulfrik förstod att hon nog trodde att Borgulf var död.

“Nej, nej. Han är här!” Hon tittade ut i mörkret bakom Ulfrik, och där stod hennes son tyst och tafatt. “Kom in Borgulf, kom in!” Först vid hans ord fick jätten mål i munnen och förmågan att röra sig återkom. “Här, jag har med mig gåvor.”

Ulfrik skrattade tyst för sig själv när han gick till den sista gården. Lika tyst och orörlig som Borgulf var i sådana här sammanhang, lika högljudd och våldsam var han på slagfältet. En av Allfaderns bästa krigare. Han harklade sig och skärpte sig. Han hade nästan glömt bort att han hade ett hus till innan han kom hem. Där skulle det inte finnas plats för fröjd och gamman.

Det var Dagulfs hem. Ulfriks bäste vän under barndomen. Han var några månader yngre än Ulfrik, och därför hade det varit Ulfrik som tog ledarskapet. Dagulf hade dött nästan i början av deras härjningståg. Han hade drunknat när kanoten kapsejsade i hårt väder på väg runt det södra havet. Han hade hjälpt de andra att ta sig till båten, men när de simmade in med den till land så hade en våg sköljt bort honom och de hade inte sett honom sedan dess.

Han bankade på dörren, och Dagulfs far öppnade. Han bara nickade åt Dagulf och visade honom in i huset.

“Hur gick det till?”, frågade Dagulfs mor.

“Han drunkade på andra sidan havet. Åt söder.”

“Så Ran har honom nu. Jag hoppas hon behandlar honom väl. Vi ska offra till Njord för hans skull.” Självklart hade hon önskat att han hade dött i strid som Arne, men nu var det en gång så som Nornorna hade spunnit och mätt upp Dagulfs livstråd.

“Jag kommer tillbaka i morgon. Vi kan offra tillsammans.” Han gav Dagulfs ränsel till fadern och gick. Det fanns så mycket mer han ville säga, men det fick bli en annan gång. Det hade blåst upp en kall vind från norr och små snöflingor började falla från himlen. Innan sitt första härjatåg så hade Ulfrik aldrig sett snö, så det var sällan det kom snö här vid sydspetsen på Skadis land. Han drog upp sitt vargskinn och knöt det tätare runt sina axlar.

Han kände vägen väl och han hittade väl även i nattens halvmörker. Han såg hur månens bleka, grå ljus sken över byggnaderna och inhägnaderna. Han såg en strimma ljus som silade ut bredvid dörren. Han hörde röster inifrån, och han kände hur han förvandlades från den hårdföre krigaren i Odens vargflock till sitt vanliga, civila jag. Han band geten vid en av inhägnaderna och tog sedan mod till sig och bankade på dörren.

När hans far öppnade dörren, så höll han ett svärd i handen. “Oss får ni inte, främlingar. Inte utan strid!” Han stirrade rakt på Ulfrik, men det verkade inte som att han kände igen honom.

“Men far, det är ju jag. Ulfrik.”

Hans far kisade tvivlande på honom, men sänkte till sist sitt svärd. “Vad du skräms pojk! Ta av dig skinnet innan du bankar på. Jag trodde det var främlingar på härjningståg.” Hans far gav honom en välkomstkram och tittade på honom. “Vad du har växt min son. Och nya ärr har du också fått ser jag.” Ulfrik nickade och ryckte på axlarna innan han gick in i huset.

Elden sprakade och knäppte i härden. På den såg han den stora kopparkitteln där en stor skinka kokade stilla. Hans storebror satt vid bordet och täljde på en ny bill till årdern. Han hade alltid vetat att han skulle ärva gården, så hans främsta fokus hade varit jordbruket. Han hade inte ärvt sin faders intresse för krig. Ulfrik nickade tyst till honom. Hans systrar kom och omfamnade honom.

“Se här!” Han höll upp sin ränsel. “Vad tror ni jag har med mig?” De tog ränseln och började genast plocka fram det ena smycket finare än det andra. Vissa bitar hade de huggit upp för att kunna får jämna åttondelar, men andra hade de låtit vara hela för att kunna ge som gåvor. De vapen han hade fått som tilldelning slängde de på bordet utan att titta på dem.

“Försiktigt flickor! Inga hack i eggen på de här fina yxorna och svärden” Ulfriks far bannade flickorna medan han beundrande granskade varje vapen. Han kände med fingrarna på eggen och studerade utsmyckningarna i ljuset från talglampan. Han hade öga för vapen. Han hade en gång varit ulfheden. Den här gården, längst från stranden hade han bekostat med det han plundrat på sina färder.

Sist av alla kom hans mor. “Det är skönt att se dig välbehållen min son.” Hon kramade honom, och han kände hennes doft. Den var samma som när han hade varit en liten gosse. Då hade han kunnat sitta i hennes knä. Nu var han huvudet längre än henne. Han klappade henne på kinden och sade: “God jul mor. God Jul.”