Oden och Tyr

Det är allmänt accepterat att Tyr är den nordiska motsvarigheten till indoeuropéernas överstegud, “*dyḗws-ph₂tḗr” alltså Himmelske Fader. Han förekommer i grekisk mytologi i form av Zeus och i Romersk mytologi i form av Jupiter. Alla dessa namn kommer från samma indoeuropeiska ursprung.

Oden däremot är svårare att placera, och det har förekommit många idéer om när han skulle ha uppenbarat sig. Men, om det jag har beskrivit i de senaste inläggen om ulfhednar stämmer, så är han lika gammal som Tyr. Däremot så verkar han ha varit en gud som tillhörde en speciell del av befolkningen, nämligen ulfhednarna, kouros.

För att ha ett så högt ursprung, så har Tyr fått en väldigt tillbakadragen roll i nordisk mytologi så som vi känner den idag. I Eddan beskrivs bara att han är den modigaste av gudarna och en krigsgud. Ifall han har någon en hall, så nämns den inte ens i Eddan. Mindre gudar, exv. Forseti (mer om honom senare) får ha en egen sal, men inte Tyr.

Längs gränsen med det gamla Romarriket har man hittat inskriptioner på föremål tillägnade “Mars Thingus”. Detta har tolkats som en referens till Tyr. Romarna hade som vana att tolka främmande folks gudar utifrån sina egna. I detta fallet har de alltså översatt Tyr med krigsguden Mars, med särskild domän över tinget.

Georges Dumezil skrev om Tyr och Oden, och jämförde dem med Mitra och Varuna. Tyr och Mitra är i hans tolkning den lagbundna och världsliga maktens gudar, medan Oden och Varuna är den mytiska och ockulta maktens gudar.

Tyr verkar alltså vara en gud för kungar. Han verkar dessutom ha varit en krigsgud, men då i form av det organiserade, rättvisa kriget och det rituella “kriget” som sker vid tinget.

I Lokasenna hånas Tyr på följande sätt:

»Tig du, Tyr! 
Två du kunde 
aldrig att ena sig bringa. 

Högra handen, 
henne vill jag nämna, 
som Fenrer ifrån dig slet.»

Lokasenna

Den första strofen indikerar att han hade en roll i att förlika eller försona parter. En roll som Forseti har (ni vet, han som har en egen hall) i Eddan. Det kan även översättas med “att bära något väl med två händer”, så Loke indikerar alltså att han miste sin förmåga att förlika två parter när han förlorade ena handen.

Det spännande här är ju att Fenrir är en varg. Vargen var ju, enligt vad vi har sett tätt förknippad med Oden. Fenrir är ett av de barn som han fick med jättinnan Angerboda. Oden och Loke är väldigt tätt förknippade. Så tätt att man kanske kan anta att de från början har varit olika aspekter av samma gudom.

Så vi har ett skeende där den högste guden Tyr förlorar sin förmåga att vara en rättvis domare och att leda folket i krig. Detta sker genom att en varg biter av honom ena handen. I stället träder då Oden in som Allfader. Oden som ju är förknippad med just vargen. I Rigsthula så är det dessutom den yngste sonen som blir kung, inte den äldste sonen till Jarl.

Notera att vi inte ser samma förändring i de andra indoeuropeiska mytologierna. I Rom och Grekland så är verkligen himmelsguden den högste guden. Det ser alltså ut att vara ett karakteristiskt germanskt fenomen.

Traditionen att sända ut unga män i band för att förtjäna ära och rikedom uppstod bland herdarna på stäppen norr om Svarta Havet under senare delen av stenåldern. Detta gjorde att även de män som inte kunde förvänta sig att ärva sin faders rikedom, kunde skaffa sig det på annat sätt.

Tyr var då guden för fadern och den äldste sonen. Oden var guden för dem som var tvungna att skaffa sig rikedom på egen hand.

Om nu Oden tog över positionen som högste gud från Tyr, så måste det ha varit under en period när ulfhednarna hade stor makt jämfört med dem som fick ärva sin rikedom.

För att kunna ringa in när det skedde, så måste vi studera hur det förhöll sig med kungamakten genom historien.

En kandidat är den kultur som i Sverige kallas för stridsyxekulturen, eller på kontinenten Corded Ware. Den uppstod genom att indoeuropeiska män gifte sig med döttrar till bönder. I denna blandning uppstod den protogermanska dialekten av protoindoeuropeiska, och en ny särpräglad kultur. Dessa unga män var säkert ulfhednar, och om deras äldre bröder senare kom invandrande med sina ärvda hjordar av kor, så kan det inte ha varit populärt. Det verkar troligt att de höll fast vid den gud som hade lett dem till det nya landet och gett dem rikedom.

Bronsåldern verkar inte så troligt. Under denna tid så växte kungamakten fram i Norden. Kungens rikedom kom från handeln med bärnsten, och gick till att betala för guld och brons. Det finns gott om bevis för att Soldyrkan var viktig under bronsåldern, och solen är förknippad med himlen (och därigenom med Tyr). Maktbalansen bör ha vägt över till fördel för Tyr jämfört med Oden, om inte bytet till Oden redan var genomfört.

Nästa goda kandidat är romersk järnålder. Vid den här tiden började nordiska kämpar gå i sold hos Rom. De fick bra betalt för att kämpa mot de germanska stammar som bodde närmast gränsen till Rom. När de kom hem så hade de med sig guld och rikedomar som gjorde att deras hemmavarande bröder måste ha verkat både fega och fattiga. Detta var en tradition som fortsatte ända fram till väringarna under Vikingatiden.

Om jag skulle gissa, så tror jag att romersk järnålder är den troligaste punkten. I och med romarrikets uppkomst och fall så fanns det hela tiden fram till kristnandet sätt att tjäna pengar som krigare. Först som soldat i Roms arméer, sedan som viking och plundra de stater som uppkom efter Roms fall.