När bronset kom till Norden

De indoeuropéer som kom att bli våra förfäder vandrade in på den Skandinaviska halvön från kontinenten via Danmark kände till koppar, och vad man kunde göra med den. Men, i och med att det saknades lokala gruvor, utom kanske några små gruvor i Norge, så slutade man att göra yxor och verktyg i koppar. Istället började man göra yxor i polerad sten efter modeller från kontinenten. Man var så samvetsgrann i sina kopior att man även kopierade de kanter som bildas mellan gjutformarnas två halvor.

Indoeuropéerna vandrade in omkring år 2800 f.kr., och det tog inte många hundra år innan de helt hade trängt ut de tidigare invånarna. De män som inte slogs ihjäl i konflikter, eller konkurrerades ut på giftermålsmarknaden, fick snällt ta upp den nya kulturen och religionen. Vi kan fortfarande se spår av dem i form av Y-haplogrupp I, vilken finns hos 35% av nutida svenska män.

Cirka 1000 år senare så hade kulturen homogeniserats, och det fanns det antagligen inga spår av den tidigare konflikten utom sägner om inhägnaderna runt Midgård och Asgård och om Asa-Vana-kriget. Det var då dags för nästa stora omvälvning av samhället och kulturen. Bronsåldern började.

I en artikel från 2014[1] beskriver den danska arkeologen Helle Vandkilde hur bronsåldern kom till Norden, och vilka skillnader man kan se över olika delar av Norden. Hon delar upp Norden i tre delar. Danmark och Skåne omfattas av en ”hot zone”, där det fanns mycket brons och stort yrkeskunnande. Norr om detta finns resten av det område som är del av Nordisk bronsålder, men där bronsföremål var mycket mer sällsynta. Längst i norr finns de delar som inte var del av Nordisk bronsålder. En bild säger mer än tusen ord:

Figur 1 från [1] – Norden uppdelas i tre zoner

Man kan se att just omkring 1600 f.kr., just när bronsåldern verkligen tar fart, så ändras inte bara formen på artefakterna utan även var de deponeras. Fram till dess så finner man främst bronsföremål i form av offer som har sänkts i våtmarker. Efter det så finner man dem istället i gravhögar.

Det verkar alltså som att det skedde en ändring i gravskick samtidigt som bronsföremålen blev vanligare och av bättre kvalitet. Man kan tolka detta som att man har importerat vissa kulturella särdrag tillsammans med nya sorters bronsföremål.

Huvudpoängen i artikeln är att författaren spårar både artefakterna och kulturen till Karpaterna. Hon påvisar hur vissa karakteristiska designer återfinns i ett band från Karpaterna till Danmark och Skåne, och hur detta har åtföljts av ändringar i kulturen.

Figur 5 från [1] – Fynd av artefakter från Karpaterna från Ungern upp till Norden

Jag läser detta som att man i Norden upptäckte att man hade några väldigt eftertraktade exportvaror i högkvalitativ flinta och bärnsten. De som kontrollerade källorna för dessa varor kunde byta till sig fina bronsföremål från skickliga hantverkare på kontinenten. De kunde använda dessa för att få status och för att bygga allianser som gjorde att de kunde bygga små kungadömen.

Det kan vara värt att poängtera att de som bodde i Karpaterna även de var indoeuropéer. Språket som talades i Norden och det som talades i Karpaterna borde ha varit väldigt lika, och antagligen mer som dialekter än olika språk.

Kulturen i övrigt bör också ha varit väldigt lika, med samma gudar och gudinnor med samma namn och samma syn på avtal och löften. Det underlättar alltid handel när man vet vad man kan förvänta sig av sin motpart. Kommer de att hålla vad de lovar, eller måste jag kräva deposition eller till och med gisslan vid stora affärstransaktioner?

Men just fokuset på vapen bland dessa föremål indikerar att man ökade fokus på krigskonst och krigiska ideal. De som bodde i Norden borde ha varit ganska krigiska redan med tanke på vad som hände tusen år innan, men nu lade man till ett aristokratiskt ideal där krigaridealet blev det överskuggande idealet för de kungar vars makt nu växte.

Det som växte fram var en fantastisk kultur präglad av höga ideal och där vackra föremål skapades som vi kan njuta av än idag. Det var verkligen ärans och hjältarnas tid.

[1] – Breakthrough of the Nordic Bronze Age. Transcultural warriorhood and a Carpathian crossroad in the 16th century BCE. European Journal of Archaeology 17 (4) 2014, 602–633