Vapen på hällristningar som offer

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om fotsulor på hällristningar. Där beskrev jag hur man kan likna hällristningar vid vattenytan på en sjö, eller en sumpmark. Vatten, eller närmare bestämt ytan på ett stilla vatten sågs som en portal till den andra sidan, andevärlden.

På samma sätt skulle den plana hällen kunna vara en portal till den andra sidan, och det som avbildades där skulle då vara saker och företeelser från den andra sidan. Fotsulorna skulle i så fall kunna motsvara fotsulorna på människor på andra sidan, kanske förfäder eller de nyss döda.

Nu har jag hittat fler paralleller som stödjer denna bild.

I Norden har man, så länge det har funnits människor här, offrat i sjöar och träskmarker. Under sen-neolitikum (kod för indoeuropeisk tid innan bronsåldern), så offrades mycket vapen i sjöar. Som jag nämnde i det föregående inlägget, så ändras detta åtminstone i de delar av Norden där bronsföremål blev vanliga när bronsåldern gjorde sitt intåg. Istället för att offra vapen i vatten, så lät man de döda kungligheterna få sina vapen med sig i gravhögen.

Men, detta var då i de delar av Norden där själva bronsföremålen var vanliga, dvs. i Skåne och Danmark. I övriga delar av Norden är det dels inte lika vanligt med gravhögar av torv. Istället byggs högarna vid den här tiden mestadels av sten, och de som begravs får inte lika stora skatter med sig. Detta ändras under senare tidsåldrar, men just under bronsåldern är skillnaden markant mellan Skåne och Danmark å ena sidan och resten av det område som omfattas av Nordisk bronsålder.

Det omvända förhållandet gäller för hällristningar. De s.k. sydliga hällristningarna, som avbildar gudar/människor, båtar och vapen finns just i de områden där det är längre mellan fynden av bronsföremål. Det verkar alltså som att man antingen offrade vapen i högarna, eller så ristade man dem på hällar. Kanske är det helt enkelt så att man ristade vapnen istället för att offra dem rent fysiskt.

För denna tolkning talar även att vapen i allmänhet avbildas i naturlig storlek, när de avbildas ensamma utan att någon håller i dem. Det ser alltså ut som att man har lagt ett svärd på hällen, målat runt konturen och sedan knackat in en bild av svärdet i naturlig storlek. Vad man sedan har gjort med det fysiska svärdet går inte att veta, men det verkar rimligt att man har låtit det gå till nästa generation.

Det ser ut som att människorna i Bohuslän, Östergötland och på andra platser där vapenbilder finns, har fortsatt sin tradition med vapenoffer från sen-neolitikum. Men att det blev för dyrt att kasta brons i sjön varför de valde att utföra ett offer i form av en hällristning istället.

Jag tycker denna tolkning stärker hypotesen att hällarna motsvarar en vattenyta eftersom det visar en direkt kontinuitet i det område där de förekommer. Den ger också en naturlig förklaring till varför man ändrade medium från vatten till sten.

Just parallellen mellan en vattenyta och stenhällarna stärks dessutom av att många hällar ligger så till att det antingen finns ett flöde av vatten från en permanent källa, eller från naturliga reservoarer där regnvatten kan samlas och sedan långsamt rinna över hällen.

Den gör det även möjligt att tolka andra typer av hällristningar, exv. skeppsbilder, som offer utförda istället för att offra det fysiska föremålet.