Vi besöker ett bondesamhälle precis i brytningen mellan Trattbägar- och Stridsyxetid. Det är en sorglig och obehaglig berättelse, definitivt inget för barn. Särskilt som skurkarna i berättelsen är våra egna förfäder.

Den unge Velthur kommer att få en obehaglig överraskning.

Först hade han inte sett dem. Han hade gått med huvudet nere bland bönorna, så han hade inte haft koll. Nu var de omringade av män till häst. Hans syster Velia pratade med en av dem vid åkerkanten. De andra hade omringat honom. Velthur sträckte på ryggen och ropade till sin syster.

”Velia, sluta nu och hjälp till och rensa.” Men hon ignorerade honom. Hennes kinder var rosiga och hon klappade hästen. Ryttaren hade hoppat ner från sin häst, och stod nära henne. Velthur kunde se vad han var ute efter. Men han kunde inte förstå vad hans syster såg i den där mannen. Grov och ful var han, precis som sin häst. ”Nej, tacka vet jag en rejäl Tjur”, tänkte Valthur för sig själv.

Han tittade på de andra ryttarna. De var lika grova och fula som den som pratade med hans syster, men till skillnad från den ryttaren så pratade de med varandra på sitt eget språk och skrattade högt. De pekade på Velthur och skrattade åt honom.

Velthur försökte få dem att förstå att deras infernaliska hästar trampade ner grödorna. Han visade med händerna att de skulle flytta på sig. Men de bara ignorerade honom. Han tänkte att om han bara kunde putta lite på hästen, så kanske den skulle fatta även om ryttarna inte skulle fatta.

Han lyfte handerna och puttade lätt på hästens bog. Slaget kom som en blixt, och innan han visste ordet av så låg han med blödande nästa mitt bland bön-plantorna. Ryttaren vars häst han försökt flytta hade tagit ett strypgrepp på honom.

”Inte röra häst! Inte röra häst!” Det var inte svårt att förstå budskapet trots att han talade så dåligt. Velthur nickade att han hade förstått. Mannen släppte taget runt hans hals och reste sig, men Velthur låg kvar på marken och gned sig på adamsäpplet.

Han tittade bort mot sin syster, men hon hade givetvis inte sett något. Hon stod fortfarande och pratade med den främmande mannen. Men nu hade hon slutat klappa hästen. Istället pillade hon på smyckena av guld som mannen hade på sina kläder.

Trattbägare

Skinande metaller var inget som deras folk brydde sig om, men de här främlingarna hade en ändlös aptit för saker som skimrade, och de lyckades sprida sitt begär till kvinnfolket. Vissa kvinnor hade börjat bära smycket av guld och silver. Det skvallrades om hur de hade kommit över dem. Det sades att de fick smycken i utbyte mot, vissa tjänster.

Velthur reste sig upp och torkade sig under näsan. Han fick blod på handen och han bligade surt upp på mannen som hade slagit honom. Han satt redan uppe på sin häst och flinade åt honom. Hade Velthur bara haft ett par av grannpojkarna med sig, och om de bara hade haft sina yxor. Då skulle det ha varit en helt annan historia.

Han plockade upp sin hacka av trä och fortsatte rensa mellan raderna. Han tittade bort mot sin syster. Hon hade bara ögon för den där främlingen. Hon försakade sina plikter. Han skulle berätta för deras föräldrar.

Medan han långsamt rörde sig längs raden så såg han skuggan av en häst som hade ställt sig mitt i vägen. Han reste sig, och försökte visa att han behövde komma fram. Ryttaren bara tittade på honom och flinade.

Velthur flyttade till nästa rad och fortsatte där, men han kom bara ett par stegs längd innan hästen hade flyttat sig igen. Velthur reste sig upp igen och tittade på ryttaren. De stirrade på varandra länge utan att någon av dem vände bort blicken.

Men det var Velthur som förlorade. Han hörde ett kvidande från sin syster och han såg hur mannen som hon hade pratat med nu tryckte upp henne mot sin häst. Han höll fast hennes huvud och tryckte sin mun mot hennes. Hon försökte vända bort ansiktet, men han var för stark. Männen på hästarna runt honom jublade och visslade.

Det blixtrade inne i huvudet på Velthur. Ingen fick göra så mot hans syster utan hennes vilja. Han tog ett par steg bort mot dem, men innan han hade kommit längre så stod det en häst framför honom. Han försökte ta en annan väg, men genast var det en annan häst där.

Han kände hur maktlös han var inför de här främmande männen. De var uppenbarligen väldigt samspelta. Alla i gruppen visste vilken roll han skulle spela. De visste vem som skulle våldföra sig på bondeflickan, och vilka som skulle ta hand om dem som skyddade henne. Det var inget som Velthurs folk brukade göra. De brukade inte organiseras sig i gäng och rida runt och ställa till med jäkelskap. De hade annat att syssla med. Jorden och kreaturen krävde all deras tid. De här främlingarna kunde lägga all sin tid på att skrämmas och stjäla.

Tärarna kom utan att han kunde hindra dem. Hästarna hade nu låst in honom helt på alla sidor och han snubblade efter att en av dem hade tacklat honom. När han låg där på knä såg han hur främlingen hade slitit av hans syster klänningen och hur han våldförde sig på henne där. Velthur skrek av ilska och frustration, men det var allt han kunde göra.


När de hade kommit tillbaka till gården så hade hans mor tagit hand om hans syster medan han själv fick förklara för sin far vad som hade hänt.

”Varför skyddade du inte din syster?”
”De var för många.”
”Men nånting kunde du väl ha gjort?”
”De var för skickliga.”

Hans far hade inte förstått. Han hade inte varit där.

Men det dröjde inte länge förrän hans far och de andra vuxna hade liknande berättelser. En hade blivit nedslagen på sin åker så att han aldrig skulle kunna gå igen. En annan hade blivit av med kor. Men ingen visste vad de skulle göra. Ingen ville sticka ut och ta kommandot. De visste att de genast skulle göra sig själva till måltavla.

Men förnedringen var inte över för Velthur. Efter ett par månvarv så började hans syster på att visa tecknen på att hon var havande. Hans far kallade honom till sig och talade allvarligt till honom.

”Du behöver hitta mannen som gjorde din syster med barn. Ta med honom hit till mig. Säg att jag vill tala med honom. Säg att han kommer att bli väl kompenserad om han kommer.”

Velthur kunde inte tro sina öron. Hur skulle han hitta honom? Hur skulle han få en chans att prata med honom? Och sist men inte minst, hur skulle han lyckas övertyga honom om att han skulle följa med? Hans syster hade berättat vad mannen hette. Han hade åtminstone varit anständig nog att berätta det.


Han stod en lång stund i skogen utanför främlingarnas läger och tittade på dem. En stod och ryktade sin häst, en annan satt och grillade kött från en av de stulna korna. Först såg han inte mannen han sökte, men efter ett tag kom han ut ur ett av tälten tillsammans med en av kvinnorna från byn.

Han räckte över något till henne, ett halsband, såg Velthur. Hon tittade på det och kuttrade upphetsat innan hon hängde det runt sin hals och började gå tillbaka till byn. Hennes man skulle inte vara nöjd. Velthur visste vem det var och han gissade att han bara skulle knyta handen i fickan och dricka sig till glömska.

Velthur svor tyst för sig själv och gick in i lägret. Så fort han kom in i läget så märkte han hur stämningen ändrades. Mannen vid hästen slutade rykta, han som grillade slutade vända på köttet och tittade på honom och mannen han sökte, mannen som just hade betalat sin frilla vände sig om och tittade på honom.

Velthur var inte säker. Kanske var det ett ögonblick av osäkerhet han såg. Var de rädda för honom? Eller var han helt enkelt den förste mannen som hade vågat sig in mitt ibland dem. Han gick fram till mannen han sökte. Inte för snabbt, och inte för långsamt. Han ville inte verka för hotfull, men han ville inte heller ge intryck av att han var osäker.

”Asbeorn. Jag har ett budskap till dig från min far.” Han ansträngde sig för att inte rösten skulle darra, men osäkerheten måste ändå ha lyst igenom för mannen började flina åt honom.

”Vad är det för budskap du bär med dig från din far, Bönpojke?”
Velthur ignorerade förolämpningen och fortsatte tala. ”Min far vill att du kommer till hans hus, han lovar att du kommer att bli rikligt belönad om du kommer.”

Mannen tittade på Velthur och kliade sig i skägget. ”Din far vill att jag ska komma till hans hus och träffa honom där. Varför kan han inte komma hit istället?”

”Det är förutsättningen för att du ska få belöningen. Men om du inte vågar, så förstår jag. Jag ska hälsa min far att han kan behålla belöningen, vad det nu var han hade tänkt sig.”
”Jag kommer ikväll. Jag tar med mina kamrater. Hälsa din far det.”
”Det ska jag göra.”

Med de orden vände sig Velthur och gick tillbaka till byn. Han hade inte frågat sin far vad det var för belöning han tänkte ge den här Asbeorn. Men Velthur gissade att det handlade om en hemgift om han gifte sig med Velia.


Med kvällen, så kom främlingarna in i byn. Det var fortfarande sommar, så himlen var fortfarande ljus. Velthur såg dem komma ridande från sitt läger över åkrarna. De red inte genast in i byn, utan red ett varv runt den innan de red in och fram till Velthur där han väntade utanför sin fars hus.

Asbeorn stannade framför Velthur och hoppade ner från sin häst. Velthur visade honom in i huset, men visade att Asbeorns kamrater skulle vänta utanför. Asbeorn klappade på stenyxan som han hade i bältet och log åt dem. De fattade budskapet och gick med på att vänta utanför.

Inne i huset satt Velthurs far på sitt högsäte med Velthurs mor vid sin högra sida. Till vänster stod Velia. Asbeorn ställde sig mitt på golvet och flinade sitt största flin. Velthur hade god lust att försöka slå ner honom där han stod, men han visste att Asbeorns kompanjoner skulle slå ihjäl honom, hans föräldrar, hans syster och kanske hela byn om han försökte. Så han höll sig lugn.

”Asbeorn av de främmande från andra sidan havet. Du har gjort min dotter med barn, och jag vill att du ska göra henne till en ärbar kvinna.” Asbeorn började protestera, men Velthurs far höjde sin hand och log ett lugnande leende. ”Tro inte att jag försöker lämpa över ansvaret för min dotter på dig utan kompensation som straff för din indiskression. Tvärt om, så välkomnar jag er förening. Det är något jag har hoppats på länge.”

Asbeorn tystnade och Velthur kunde se att hans far hade lyckats fånga främlingens intresse.

”Vi har länge plågats av främlingar som har kommit och stulit våra kor, våra fruar och misshandlat oss. Jag säger inte att det är erat fel. Det kan ha förekommit missförstånd, och kanske skulle vi ha kunnat varit mer välkomnande. Men det har pågått länge nu, och jag har tänkt och funderat på hur det skulle kunna få ett slut.

Först tänkte jag att min son skulle kunna få slut på det. Om jag uppfostrade honom till en krigare, så skulle han kunna ta upp vapen och leda sitt folk i att kasta ut er. Men jag har också insett, efter att ha studerat er, att det inte skulle fungera. Ni är starkare, större, bättre organiserade och framför allt mer vana vid att använda våld.

Därför ser jag nu till min dotter. Hon kan vara nyckeln till ett slut på fientligheterna, om du vill. Normalt, om du hade varit en vanlig bonde som min son, och du hade gift dig med henne, så hade du fått en hemgift. Kanske tjugo kor och hälften av min mark om jag var generös. Men du är ju inte en bonde som min son. Så detta skulle inte duga. Inte på långa vägar.”

Velthur lyssnade noga på vad hans far berättade. Han visste inte varför, men han började känna sig orolig. En ännu inte formulerad tanke snurrade i honom. Den hade inte nått huvudet än, den rullade fortfarande runt i hans mage. Den gjorde hans handflator svettiga och fick hans knän att skaka.

Hans far fortsatte tala, utan att titta på Velthur. ”Men jag har tänkt mig ett annat arrangemang. Något som kan få slut på fientligheterna permanent. Min son är en duglig ung man. I en bättre tid så hade han kunnat bli en bra ledare för den här byn. Hans flit och hans kunskaper inom jordbruket hade gjort att han kunde tjäna byborna väl. Men i dessa tider så är det inte detta som behövs. Det behövs en ny sorts ledare.” Hans far tystnade, och tittade på Velthur. Han tittade in i sin fars ögon och såg skammen. För första gången i sitt liv såg han sin rättrådige far skämmas. Rösten darrade en aning när hans far vände sig till Asbeorn och fortsatte.

”Jag tänker istället göra dig till min arvinge. Du ska bli ledare för byn när jag går bort. Jag tänker att ingen kan stjäla från sig själv, och ingen kan våldta sin fru och ingen kan misshandla sin bror. Som min arvtagare och son så blir det din uppgift att hålla andra främlingar borta från våra kor, våra hustrur och våra åkrar. Det enda jag kräver i retur är att du tar min dotter till hustru och att du låter min son få en bit åker tillräckligt stor att leva på när jag dör.”

Velthur kände hur han blev röd i ansiktet. Skammen var outhärdlig. Hans far skulle ersätta honom med en främling. En främling som hade våldtagit hans dotter. Velthur var inget värd i sin fars ögon. Det var en evig skam som han skulle behöva leva med i resten av livet. Han vände sig om och stormade ut från huset. Genom tårarna som började fylla hans ögon såg han främlingarna på sina hästar som tittade undrande på honom. Han sprang genom byn och ut i skogen.

Det var det sista någon såg av Velthur. Först trodde de att han skulle komma tillbaka av sig själv. Sedan försökte de leta, innan de gav upp hoppet. Till sist hade de glömt honom.

Asbeorn visade sig vara en utmärkt ledare för byn. Han och hans kamrater etablerade sig som beskyddare av byn och därefter benämnde de sig som Jarlar och krigare. Deras ättlingar skulle komma att bli kungar av det nya landet, och deras språk skulle komma att bli det förhärskande språket i hela Europa.

Och ingen mindes längre Velthur och hans folk.