Gotländsk bronsålder

Gotland är Sveriges största ö, och den ligger dessutom en bra bit ut i havet. Båda dessa faktorer har genom historien, ända fram till idag, satt en egen prägel på den Gotländska kulturen.

Det är ingen tvekan om att Gutniskan har vissa egna drag. ”Hjer kannst du pump cykeln” står det utanför universitetet. ”Kannst” är andra person singular, bestämd form av ”kan”. Denna typ av böjningar finns kvar i tyskan, men i svenskan så har vi tappat dem längs vägen. Medan gutniskan har den kvar.

Samtidigt som kulturen har haft en egen karaktär, så har den varit intimt kopplad till fastlandet, ända sedan stenåldern när den gropkeramiska kulturen hade ett fäste på Gotland. Men ett av de mest intressanta fenomenen måste ändå vara de Gotländska skeppssättningarna.

På fastlandet finns det många skeppssättningar. Ale stenar är kanske det mest kända Skånska exemplet, men även Disas ting i Svarte är ett exempel som man kan se från vägen när man kör förbi. Gemensamt för dessa skeppssättningar är att de härrör från vendeltiden. Det vill säga runt 500-800 e.kr.

Man trodde länge att det samma gällde för de hundratals skeppssättningar som finns på Gotland, men närmare undersökningar visade att så inte var fallet. På Gotland började man med skeppssättningar under bronsåldern. Det vill säga nästan två tusen år innan man tog upp bruket på fastlandet. Sedan slutade man när järnåldern bröt in runt 500 f.kr.

En skeppssättning från bronsåldern på Gotland

Så under en period av cirka tusen år så var det ingen som byggde några skeppssättningar i Sverige. Och sedan började man bygga dem igen på fastlandet, precis lika dant som man hade gjort på Gotland tusen år tidigare. Mycket märkligt.

Det är ett fenomen som liknar bruket att begrava sina döda i högar. De indoeuropeiska folken har gjort det i perioder ända sedan Yamnaya-tiden cirka 4000 f.kr. fram till vikingatiden. Storlek och detaljer har skiljt sig åt, men bruket har försvunnit många gånger för att återigen väckas till liv många generationer senare.

Gravhögarna spelar en viktig roll i många legender. I Grogalder, så sjunger Svipdag en galder vid sin moders grav. Modern, som heter Groa och är en völva stiger då upp och ger Svipdag nio trollsånger som skall hjälpa honom i hans stundande kamp med jättarna. Men det finns även många andra exempel. Det finns även mycket folktro omkring gravhögar, vilket i hundratals år har gjort att åtminstone vissa av dem har undgått gravplundring.

Skeppssättningar har inte samma centrala position i folktron och i mytologin. Åtminstone inte i de berättelser som finns bevarade.

Samtidigt som Gotlänningarna begravde sina döda i urnor i skeppssättningar så begravde man på fastlandet sina döda i urnor i rösen eller i ekkistor i högar. Däremot så var det vanligaste motivet på hällarna just skepp. Ofta finns det många många skepp på samma häll, vilket ger intryck av att det inte var själva bilden av ett skepp som var huvudsaken, utan handlingen att rista in det. Bilden finns ju kvar och om det är den som är huvudsaken så behöver motivet inte upprepas. Däremot så är handlingen att rista av övergående karaktär, så vad man än högtidlighöll genom att rista det, så behövde man göra det om och om igen.

Kanske ger detta en inblick i vad skeppen betydde. Kanske var det så att man ristade ett skepp på hällen när betydande människor dog. Syftet kan ha varit att hjälpa de dödas passage till dödsriket.

Och detta leder oss till den andra halvan av mysteriet.

Ungefär samtidigt som fastlandsborna tog upp traditionen att begrava sina döda i skepssättningar (på Vendeltiden), så började gotlänningarna att rista bildstenar. En bildsten bär de flesta dragen av en runsten, bortsett från att det inte finns några (eller väldigt få) runor på den.

Syftet med bildstenarna verkar ha varit ett annat än syftet med en runsten. Istället för att högtidlighålla en viss person eller händelse så ser Gotlands bildstenar mer ut att vara en markör för en gravplats där flera personer begravts. De döda har legat i egna gravar i närheten av bildstenen, men bildstenen var en markör för själva platsen.

Det sista är något av en gissning, för nästan alla bildstenar inkorporerades på ett eller annat sätt i kyrkor på medeltiden. Man har hittat flera som har flyttats till kyrkogårdar eller som har blivit del av själva kyrkobyggnaden. Men även detta är en indikation på att bildstenarna markerar en gravplats.

På Gotlands museum finns ett antal av de mer anmärkningsvärda bildstenarna utställda. Det är en mycket speciell känsla att stå där och försöka ignorera barnskriken och de guidade turistgrupperna och bara betrakta bildstenarna.

På många stenar kan man se stora solsymboler som en slags centralt motiv. Sedan finns det även andra motiv som ibland återberättar myter ur nordisk mytologi, eller så kan motiven vara mer svårtolkade.

Bildstenen från Sanda Kyrka

På en av de största stenarna på Gotlands museum, den från Sanda kyrka, så finns ett åttaarmat solhjul överst på stenen, och längst ner så finns ett skepp. Detta har tolkats som att det handlar om solens eviga kretslopp där den passerar över himlen på dagen, dragen på en vagn av hästar och sedan färdas under jorden på ett skepp från skymning till gryning.

På de flesta stenarna som är utställda på Gotlands museum så har solhjulen åtta armar. Men på stenen från Sanda kyrka så har solen åtta ekrar. Just talet åtta förekommer flera gånger på stenen. Ovanför skeppet som vi nämnde tidigare så finns det åtta små cirklar som kanske utgör resterna av ett segel. Mellan solen och skeppet så finns två ormar som slingrar sig kring var sina cirklar i vilka vågiga cirklar finns ristade. Dessa vågiga cirklar har var och en åtta vågor.

Man brukar säga att bronsålderns religion var fokuserad på solen. Detta kan lätt leda folk till att tro att det handlar om en solkult likt Akenatens monoteistiska solkult som vid den här tiden uppträdde i Egypten. Men så är inte fallet. De gudar som vi känner igen från Eddan fanns även vid den här tiden, men kanske i en lite annan form.

Till viss del beror detta på att delar av traditionen gick förlorad under en århundraden som gick från kristendomens införande tills att Snorre han teckna ner dem, men en annan förklaring skulle kunna vara att det har funnits en viss ”plasticitet” i myterna. I och med att de inte var nedskrivna, så berättades de på nytt i varje generation. Nya tolkningar lades till och mindre viktiga detaljer och sådant som berättaren inte hade förstått gick förlorade.

Men huvuddragen behölls för det mesta. Dock så verkar solens roll i mytologin ha minskat över tid. Kanske för att solen under vissa tider var en svag allierad mot det försämrade klimatet som härskade under perioder av järnåldern. Det var bättre att försöka blidka kylan än att hylla och tacka solen.

För att återgå till Gotlands bronsålder, så är det svårt att förklara hur traditionerna med stenskepp och ristningar så att säga korsade varandra på Östersjön. Stenskeppstraditionen reste från Gotland till fastlandet medan traditionen med hällristningar återuppstod på Gotland i form av bildstenar.