En gud för varje generation

Vi har i tidigare inlägg bekantat oss med William Strauss och Neil Howes teori om de fyra typerna av generationer som följer på varandra i ett ändlöst band genom åtminstone den amerikanska historien.

Oden, Tor och Frej.

De fyra typerna av generationer är, för att summera det igen:

Profeter – Exempel baby-boom generationen, går sin egen väg fokuserad på ett andligt uppvaknande
Nomader – Exempel generation X, den ironiska generationen. Planlösa och rotlösa i unga år, leder världen genom en kris som vuxna, lever sin ålderdom i skuggan av nästa generation.
Hjältar – Exempel “the greatest generation”, de som stred i 2a världskriget. Ansvarstagande och bygger upp världen efter krisen.
Artister – Exempel den tysta generationen. Hamnar i kläm mellan sina dominerande föräldrar och sina “flummiga” barn i profet-generationen.

Varje generation verkar alltså vara uppfylld av en egen ande, eller vara ett slags förkroppsligande av en typ av ande. Varje generation, utom möjligen artisterna, förkroppsligar en typ av ideal för en kung, eller till och med en gud.

Profeterna förkastar sina föräldrars och farföräldrars ideal och bygger en egen andlig identitet. De är begivna på ett visst mått av andlig överdosering, och de har en mörk sida i och med att de lätt kan få utlopp för sitt andliga sökande i olika typer av sekter.

Just denna blandning av andlig klarsyn och en mörk sida gör att Oden, Allfader kanske ligger denna typ av generation extra nära om hjärtat.

Hjälte-generationen är en generation som blir vuxna under den gamla världens dödsryckningar, och som bygger upp den igen efter sitt eget huvud. Det är denna generation som offrar mest blod under krisen, men också den som har flest världsledare bland sina medlemmar.

Den enorma kraft som denna typ av generation besitter, och deras vilja till hårt arbete och uppoffring gör att kanske Tor förkroppsligar dem extra mycket.

Nomadgenerationen är svårare att fånga. Det finns ingen gud som är ironisk, utom möjligen Loke. Men Loke vänder inte tillbaka till ljuset och tar ansvar och leder världen genom en kris, på samma sätt som generation X och dess likar gör. Snarare tar han rollen som ledare för dem som försöker förstöra världen. Kanske är Loke en varning om hur det kan gå om man har otur.

Tyr är då kanske en bättre analogi. Hans far är en fruktansvärd jätte som kan spränga berg med bara sin blick. Tyr och Tor lurar av jätten hans största kittel och dödar många av hans släktingar i processen. Tyr är den som offrar sin hand för att binda Fenrisulven, och kanske är detta en symbol för det ansvar som denna generation tar under krisen.

Den sista generationen är svårast att hitta någon gudomlig analogi till, men det finns en gud som ersätter Oden som ledare för alla de andra gudarna även om det bara är under period, och det är Ull. När Oden skickas i landsflykt till landet i öster på grund av ett brott han utfört (även om det var nödvändigt) så tar Ull över för en tid.

Liknelsen haltar lite, för det som brukar hända är att hjältegenerationen vägrar att släppa makten förrän de tvingas till det, inte av artistgenerationen utan av profetgenerationen. Men i den här tolkningen så blir det tvärt om så att Ull, som representant för artistgenerationen tar över när Oden, som representant för profetgenerationen inte kan utföra sitt uppdrag som ledare för alla gudarna.

I Eddan finns det ett slags familjeträd beskrivet, och även i andra indoeuropeiska religioner (och i kristendomen) så använder man familjerelationer som liknelse för relationen mellan olika gudar.

I nordisk mytologi så är Tor son till Oden (med Fjörgyn), Ull är styvson (fadern ej namngiven) till Tor. Detta stämmer i stort sett med det som analysen ovan kom fram till. Med det undantaget att vi sköt in Tyr mellan Oden och Tor. Kanske är det ett tecken på att Nomadgenerationen präglas av en komplicerad och ofta fientlig relation med sina föräldrar?

Eventuellt kan man tycka att den här tolkningen är aningen krystad. Men tänk på hur varje generation tenderar att förkasta sina föräldrars ideal. För att uppnå ett system som är stabilt över många generationer så måste det finnas ett sätt för systemet att kunna tillgodose varje generations behov av förnyelse och revolt utan att störta hela systemet.

Vissa forskare har försökt tolka de olika nordiska gudarna som uttryck för människans olika åldrar. Frej som den virile, unge mannen, Tor som den starke, mogne mannen och Oden som den åldrade, vise mannen. Kanske är det en fungerande modell, men det är svårare att förklara varför en man skulle byta favoritgud över livet.

Kanske är det snarare så att de olika gudarna är lämpliga fokuspunkter för olika generationers temperament. Om din far är en Odinist, så kanske du själv känner dig mest hemma med Tyr. Om din far är en Tyrian, så kanske du känner dig närmast Tor. Och så vidare.

Detta är ett system som till viss del skulle vara självreglerande och friare än ett monoteistiskt system där man bara har att välja att följa sina föräldrars ende gud, eller att avvika helt från den sanna läran och bli en kättare. Den typen av system har inget naturligt sätt att hantera förnyelse och återfödelse, och varje typ av förnyelse mynnar ut i en religionsstrid.

Kanske är det därför som Kristendomen har präglats av ständiga schismer, konvulsioner och religionskrig? Vi hade det Arianska kätteriet, splittringen mellan den västliga och östliga kyrkan, reformationen och motreformationen, frikyrkor och evangelisk pånyttfödelse. I varje steg så leder det till mer splittring och inte sällan till mycket blodspillan.

Inom ett system där varje generation kan välja att sätta just den gud som tilltalar dem själva främst (utan att helt glömma de andra gudarna), så behöver denna typ av förnyelse och nytändning inte leda till våld och splittring. Istället för att se det nya som en ersättning till det gamla som antingen måste segra eller dö, så är det istället del av ett kretslopp, en cykel av olika emfas och temperament där gudarna turas om att leda människorna.