Cykler, cykler och cykler igen

En av de fundamentala skillnaderna mellan hednisk och kristen kosmologi är i uppfattningen om hur tiden är beskaffad. I hednisk världsbild så uppfattas tiden som cyklisk, medan den kristna / abrahamitiska uppfattningen är att tiden har en början och ett slut.

Det är värt att notera att den förhärskande teorin inom den vetenskapliga kosmologin just nu följer de abrahamitiska religionernas uppfattning. Det är inte någon slump. Den som formulerade teorin om att universum hade en början var en belgisk katolsk präst, Georges Lemaître.

Från början möttes denna teori med misstro och hån av det vetenskapliga etablissemanget eftersom den var ett så uppenbart försök att föra in en världsbild baserad på kristen teologi i vetenskapen. Den då förhärskande teorin var att universum var evigt och oföränderligt.

Lemaitre i mitten, Millikan till vänster och Albert Einstein till höger

Den etablerade astronomin såg på teorin om att universum uppkommit från en enda liten punkt vid en enda tidpunkt som direkt absurd. Därav namnet ”Big Bang”. Men i och med att bevis kom in som stödde teorin om ett expanderande universum så blev teorin förhärskande.

Nyare fynd har dock hällt lite grus i maskineriet. Först upptäckte man att galaxerna roterar på ett mycket märkligt sätt. De stjärnor som ligger längst ut från centrum på galaxerna snurrar för fort jämfört med den materia som man kan se i galaxen. Därför måste det finnas en materia som man inte kan se. Så kallad mörk materia.

Samtidigt så ser universums expansion ser ut att accelerera, vilket inte borde vara möjligt alls utifrån normal fysik. Därför finns det någon slags energi som pressar ut universum. Man kallade detta för mörk energi.

När fysiker håller på och lappar på en teori på detta sått, så är det ett tecken på en icke-fungerande teori, som kommer att leda till en fundamental omvärdering av vår förståelse för fysiken.

När Ptolemaios av Alexandria formulerade sin kosmologi där jorden var i centrum och planeterna (och solen) roterade omkring den i perfekta cirklar, så var det en stor bedrift och verklig cutting-edge-physics. Men man insåg snart att planeterna ibland rörde sig åt fel håll, i så kallad retrograd rörelse. Därför införde man små cirklar överlagrade på de stora cirklarna, så kallade epicykler.

Epicykel

När man sedan upptäckte fler och fler sådana skillnader mellan modellen och verkligheten så kunde man lätt lappa modellen genom att införa fler, mindre epicykler. Modellen var alltså perfekt, och helt och hållet baserad på cykler.

Copernikus solsystem

Det dröjde ända till 1600-talet innan man kom på att planeterna kanske istället för att kretsa kring jorden, istället kretsade runt solen. Fortfarande en cyklisk världsbild, men enklare. Istället för att sätta Jord i centrum så sattes Sol i centrum.

Sedan dess så har den kristna kosmologin befäst sin position inom vetenskapen, och det är inte längre riktigt rumsrent att tala om cykler. Men på sina håll så är det ändå den bästa, och enklaste modellen.

Vi har tidigare skrivit om hur olika generationer följer på varandra i en obruten cykel. Man kan kontrastera detta med tanken att varje generation är mer degenererad än de tidigare. Det senare kan ses som en förlängning av tanken om syndafallet och arvssynden, att varje generation ärver en synd från sina föräldrar och ju längre bort man är från den första generationen, desto mer syndfull är man.

Det finns dock forskare som istället för att fokusera på att bygga komplicerade modeller för att förutsäga naturliga fenomen, fokuserar på att beskriva naturen med hjälp av cykler. Bland annat The Foundation for the Study of Cycles. De studerar cykler var de än uppstår. Oavsett om det är i naturen i form av årstidernas växlingar, cykler i populationsstorlek för rovdjur och bytesdjur, eller om det är i ekonomiska cykler mellan boom och bust.

Det som dessa forskare har (åter)upptäckt är att det överallt i naturen finns cykler.

Egentligen finns det bara tre sätt som tingen kan utveckla sig. Antingen minskar ett fenomen till noll och försvinner, eller så ökar det ända tills det fyller upp hela sitt tillgängliga utrymme, eller så faller det in i en cykel av ökande och minskande. Det skall sägas att även de fenomen som till synes ökar för evigt till slut faller in i ett cykliskt beteende eller faller ner till noll, eftersom de är beroende av enskilda faktorer varav vilka i sin tur några kan vara cykliska.

Så, när vi ser på saker som influensa (den nyliga C19 som ett exempel), så hade det kanske varit vist att redan från början betrakta den bara som början på ett cykliskt fenomen. Nu är det inte så fiffigt att i ett laboratorium manipulera virus, ens i forskningssyfte, så kanske man gjorde rätt i att vara försiktig i början. Men nu finns det inte mycket vi kan göra. Vi har fått ytterligare en typ av influensa, den här gången skapad av människan. Men genom interaktionen med de kollektiva immunsystemen hos alla som har haft sjukdomen, och som kommer att få den igen, så kommer den att falla in i ett cykliskt beteende.

Även klimatet är ett cykliskt fenomen. Det har funnits många perioder under människans historia, även i historisk tid, där temperaturen har överstigit den vi ser idag och det som vi troligtvis kommer att se framöver. Just i dessa tider kan det vara värt att minnas att även krig och fred följer cykler, liksom ekonomisk uppgång och nedgång.

Cykler är alltså fundamentalt för hur världen fungerar, något som våra förfäder hade mycket bra koll på. Kristendomens mest fundamentala förändring var att man ersatte cykler med en envägs resa från skapelse till undergång och att man ersatt kampen mellan kaos och ordning med kampen mellan gott och ont. Man kan se detta tydligt i hur varje nytändning av kristendomen har startat med en apokalyptisk kult, där man genom profetisk insikt har fått ett exakt datum när undergången skall ske. Varje gång (”hittills” säger den troende) så står de troende där på isen och väntar på en undergång som inte kommer.

Det är intressant att notera vilka andra, moderna rörelser som ofta och gärna pratar om ett slut på historien, eller som ger ett datum för världens undergång. Dessa kan alltså betraktas som yttringar av en (post-)kristen religiositet, snarare än som baserade på en objektiv vetenskap.

Idén om kampen mellan kaos och ordning som den centrala konflikten i universum är baserad på en intuitiv förståelse för termodynamik. Man har alltså fört över en förståelse av den fysiska verkligheten på mänskliga förhållanden.

Motsvarigheten inom Arbahamitisk religion är kampen mellan gott och ont, som är baserat på en förståelse för hur den enskilda människan passar in i samhället. En god människa är just det, en som passar in.

Resan från skapelse till undergång är en avspegling av den enskilda människans liv från födelse till död. Den är alltså en förståelse av universum baserat på en förståelse av människans liv.

Motsvarigheten för hednisk kosmologi är reinkarnation, vilket i sin tur är inspirerat av årstidernas växlingar. Naturens död på hösten som följs av dess återuppståndelse på våren är en evig, årligen återkommande påminnelse om detta och något som knappast kunde ha gått obemärkt förbi på nordligare breddgrader. Det som är märkligt är hur de monoteistiska religionerna från mellanöstern ignorerade detta.

I Egypten så var Nilens årliga översvämningar en motsvarande påminnelse, och det är värt att notera en strof ur Valans spådom:

Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället fiskar griper.

Valans spådom 59

Liknande fenomen måste ha varit synliga i Mesopotamien där snösmältningen i bergen måste ha givit upphov till årliga variationer i flodens lopp.

Men, ju närmare ekvatorn man kommer, desto mindre ändras dagarnas längd över året. Även om jordbruksmarken översvämmas så är det inte så att hela naturen dör och återuppstår i sin helhet varje år. Kanske är detta en förklaring till denna skillnad i synen på tiden och historien.

Kort och gott kan man säga att europeisk hedendom förstår människan baserat på hur världen fungerar, medan abrahamitisk religion förstår världen baserat på hur människorna fungerar. Det är två fundamentalt skilda synsätt.