“A new hope”

De senaste två inläggen (del 1, del 2) har utgjort en slags dystopisk vision över vad som kan komma att utspela sig under de närmaste decennierna. Befolkningen kommer att minska, imperier kommer att falla och kanske kommer de till och med att dra med sig civilisationen i fallet. Det ser onekligen mörkt ut.

Men det är just då som en strimma ljus bryter igenom mörkret. En ung man träder fram ur öknen och med hjälp av uråldrig kunskap beger han sig ut på en resa för att rätta till sin faders misslyckanden. Efter en lång kamp har han nästan ensam lyckats ställa allt till rätta igen, och i ruinerna från den gamla ordningen träder en ny världsordning fram.

När George Lucas realiserade sin rymdopera Stjärnornas Krig, så började han just här. Den första filmen, som fick bära det officiella namnet Stjärnornas Krig heter egentligen “Del IV: Ett nytt hopp”, och den värld som han skapar i den filmen bär tecken av ett slags förfall i slutet av en civilisation.

Tag, Han Solos skepp, “The millenium falcon”. Det är ett av de snabbaste skeppen som går att uppbringa. Inte för att det använder den nyaste teknologin, utan för att det är så gammalt. Det härstammar från den tid när man kunde bygga riktiga skepp, inte ens Imperiets snabbaste nybyggda skepp kan hänga med.

I slutet på tredje filmen, så dödas Kejsaren och dödsstjärnan sprängs. I och med detta så upphör imperiet att vara en politisk makt. Det är som att det har burits upp av fruktan för en enda man och ett enda vapen. Utan detta framträder förfallet i full dager.

Den nya ordning som framträder ur ruinerna av den gamla är inte lika mäktig och ståtlig som det föregående Imperiet, som i sin tur inte var lika ståtligt och högstående som den föregående republiken. Men förändringen var nödvändig och i slutändan oundviklig.

Om vårarna hade jag länge en tradition att läsa om “Den hemlighetsfulla ön” av Jules Verne. Den handlar om en brokig skara krigsfångar från det amerikanska inbördeskriget som landar på en mystisk ö i södra Stilla Oceanen. Utan någon proviant, och utan några andra verktyg än det som de råkar bära på sig när de flydde, så lyckas de bygga upp en hel civilisation.

När de behöver järn, så bryter de malm och krossar den med stenredskap. De smälter den i en koleldad ugn som de bygger av lertegel som de först slår och sedan bränner själva. De lyckas odla vete baserat på ett par vetekorn som råkat fastna i fodret på en jacka. De gör nitroglycerin och odlar tobak. Kort sagt, så lyckas de bygga en civilisation från grunden, utan att ha fördelen av att bygga den i ruinerna av en gammal civilisation.

Det är denna typ av hjältemod som utgör det nya hoppet. Att inte ge upp, utan våga satsa när det ser hopplöst ut. Kanske är det därför som det passar att läsa Den hemlighetsfulla ön just på våren, eftersom det är nu som hela naturen vaknar upp och vi överallt kan se hur liv besegrar död.

Det finns en idé om att förstörelse i sig skulle kunna skapa något nytt, creative destruction. Men detta bygger på ett missförstånd. Det är inte förstörelsen som skapar det nya, det är det arbete man utför efteråt som skapar det nya. Att skapa ordning ur kaos kräver arbete. Detta går att härleda direkt ut termodynamiken.

Varje uppbyggt system som inte vågar se sanningen i vitögat, som inte ärligt kan erkänna förekomsten av sin egen korruption kommer saknar också förmågan att göra något åt den.

I ett tidigare inlägg så försökte jag förklara vad oordning/kaos är med hjälp av informationsteori. Bland annat så kom jag där fram till att lögn är något som ökar oordningen i systemet. Genom att dölja sanningar för “folket” i hopp om att man därigenom ska kunna lösa problemen, eller kanske dölja problemen tills de har lösts av sig själv, så ökar man entropin (oordningen) i systemet. När problemen sedan framträder i full dager så måste man inte bara hantera problemen, utan dessutom också försöka orientera sig i en värld som inte ser ut som man trodde.

Det är alltså en av hjältens första uppgifter, när han ger sig ut på sin resa, att se sanningen i vitögat.