Ett hedniskt kulturlandskap

Vi har tidigare skrivit flera gånger om det heliga landet. På den här bloggen står den beteckningen inte för “det heliga landet” i Israel, utan det land som var heligt för våra förfäders religion här i Norden.

Det finns många exempel på spännande formationer och fornlämningar runt om i hela Sverige. Vi har skrivit om Omberg, och det viktiga kulturlandskapet i Östergötland och om trakterna runt Frösön med Mjälleborgen och järnåldersbyn på Rödön som centrala punkter.

Men man behöver inte bege sig tvärs över landet för att hitta ett heligt landskap. Var du än befinner dig i Skandinavien, kära läsare, så finns det heliga landet precis runt hörnet. Låt mig illustrera

Börringesjön är en medelstor sjö som ligger i gränstrakterna mellan Trelleborgs, Svedala och Lunds kommuner. Den ligger 50 meter över havet på en platå som sträcker sig åt sydväst från Romeleåsen. I nordväst rinner den av genom en sankmark som heter Ugglarpsmossen och bildar där Sege å. I sydväst, syd och öster så är den avgränsad av branta backar ner mot sjön.

Sjön sänktes på 1800-talet, varvid Klosterviken skiljdes av och blev till en egen sjö. Men det finns indikationer på att sjön tidigare har varit ännu lägre (mer om det senare).

Runt om hela sjön har man hittat många fynd från stenåldern. Flinta förekommer rikligt, så det är inte osannolikt att utvinning av flinta kan ha varit en viktig inkomstkälla för dem som bodde här. Jordbruksmarken är dessutom bördig, och i sjön har det åtminstone tidigare funnits gott om fisk.

I sydost finns det första tecknet som tyder på att något heligt har förekommit här. Där ligger en höjd som kallas för Asbjär, det vill säga Asarnas berg. Toppen på Asbjär ligger cirka 50 meter över sjöns nuvarande yta. Idag är den klädd med en bokskog, men det är inte otroligt att den tidigare har varit gräsbevuxen, och då har man haft en majestätisk utsikt över sjön och det bör ha varit ett uppenbart riktmärke för alla som vistades runt sjön.

Bredvid Asbjär ligger en by som antingen har samma namn som den tidigare nämnda mossen, Ugglarp. Slutledet -arp betydde på medeltiden en nybyggd gård, men förledet Ugg- är osäkert. En förklaring skulle kunna vara att det stod för fågelarten, Uggla. En annan förklaring som har föreslagits är att det är ett forndanskt ord med innebörden att vindla, eller vika sig som en beskrivning av ett vattendrag. Och det skulle då kunna syfta på Sege ås lopp genom mossen. Det skulle verkligen passa här.

Men, en annan förklaring, mer spekulativ förklaring skulle kunna vara att det syftar på Ygg, som är ett namn på Oden. Det som talar för denna tolkning är närheten till Asbjär, men den får betraktas som spekulativ.

Nära Asbjär ligger även Ugglarps slakteri, som bland annat producerar mycket goda korvar med högt innehåll av kött. Under forna decennier så gick deras avlopp direkt ut i sjön, vilket är förklaringen till att den idag är väldigt grumlig och övergödd. Man kan verkligen undra över hur många Hekatomber blod som har runnit ut där genom åren.

På östra stranden av sjön så finns en halvö som kallas för Skyttanäbben. Den är ansluten till land genom en sankmark där det under medeltiden lär ha förekommit handel. Själva halvön är upphöjd med branta kanter på ett sätt som leder till slutsatsen att det har funnits någon typ av borg där. Men där fanns även en annan, mycket märklig formation.

1971 var vattenståndet ovanligt lågt i Börringesjön. Då påträffades ett pålverk i anslutning till uddens S strand, nära uddens V spets. Ett 40-tal ekpålar påträffades, stickande upp några cm ovan sjöbotten. Pålarna bestod dels av rundvirke, med upp till 50 cm diam, dels av plankliknande stycken med tillspetsade ändar. Pålarna stod med igenomsnitt 6-8 m avstånd, ställvis ordnande parvis med ca 2 m mellanrum.

Fornsök angående pålverket vid Skyttanäbben

Varför satte man upp 40 stycken halvmetertjocka pålar, parvis med med två meters avstånd sinsemellan och med 6-8 meter till närmaste par? Det är omöjligt att veta utan att a) få veta när pålverket gjordes och b) mer exakt hur de är uppställda.

Börringesjön är ansluten till Öresund via Sege å som rinner ut strax norr om Malmö. Så en förklaring till att det fanns en borg här skulle kunna vara att det var en handelsplats där varor från Öresund kunde bytas mot varor från Skånes inland. Men det är svårt att se att man skulle ha kunnat ro upp med skepp som var så stora att man behövde 50 cm stora pålar för att binda dem vid.

På andra sidan sjön från Skyttanäbben ligger idag resterna av Lindholmens borg. Antagligen byggdes den under 1200-talet av någon okänd stormannasläkt. Det var en rejäl borg, när den var färdigbyggd så hade den 3.5 meter tjocka murar och dubbla vallgravar.

År 1332, så löste Magnus Eriksson som var kung över Norge och Sverige in ett antal panter som den Danske kungen Kristoffer II hade utfärdat på Danmarks territorier på den Skandinaviska halvön (Skåneland). Han förenade då under sin krona hela det som idag är Norge, Sverige och Finland. År 1339 så tog han Lindholmens borg som sitt säte. År 1360 så återgick Skåneland och med det Lindholmen till Danmark.

Om man går upp för backen från Skyttanäbben så ser man bort till Havgårdssjön. Även Havgårdssjön har en halvö som sticker ut från östra stranden, och även här har det funnits en borg.

Den kallades Turestorpsö, och man vet att den i slutet av 1300-talet beboddes av Ture Galen som var hövitsman över Skåne. Han var alltså ställföreträdare för den Danske kungen i Skåne. Turestorpsö och Lindholmen var viktiga stödpunkter för den Danska kronan i Skåne under hela medeltiden. Under sex år på 1390-talet så hölls kung Albrekt av Mecklenburg fången på Lindholmen.

Lite längre norrut längs Börringesjöns strand finns resterna av en uråldrig borg, i form av Borravallen. Borravallen är en vallanläggning som har avskiljt en halvö (många halvöar i den här trakten), från fastlandet. På halvön fanns en borg som kallades för Borren. Vallen har daterats till 700-talet, och man tror att den ersattes av Lindholmen när den byggdes.

Kan man kanske anta att Skyttanäbben, Borren och sedan Lindholmen byggdes av en och samma släkt? Spekulativt, javisst. Men det hade varit intressant med en datering av pålverket vid Skyttanäbben.

Kanske var det då en medlem ur denna klan som tappade sin Amulett en bit väster om sjön, någon gång på 500-talet?

Den s.k. LIndholmsamuletten är en mycket spännande amulett som har daterats till 375-570 e.kr. Den är anmärkningsvärd eftersom den är en av de tidigaste runinskrifterna vi har. En transkription till vårt nuvarande alfabet blir (beroende på hur man tolkar vissa tecken)

EK ERILAZ SAWILAGAZ HATEKA
AAAAAAAAZZZNNN-BMUTTT : ALU

“Jag erilen heter Sawilaga”, “???? : Öl”.

Alu, som här har översatt med öl, är ett ord som förekommer på flera ställen och man tror att det betyder värn, eller skydd. Där det placerats, sist i inskriptionen så verkar det fylla samma funktion som “amen” efter en bön, eller kanske “skål” i slutet av ett tal. Vad bokstäverna innan betyder vet man inte, men det är är inte ovanligt att runristarna har använt enskilda bokstäver istället för hela ord när man har velat dölja innebörden för utomstående.

Söder om Börringesjön faller höjden av ganska hastigt, och på sina ställen bildar det en slags naturliga fort. Från dessa “fort” har man utsikt över hela söderslätt ända ner till havet cirka 15 km längre söderut. Det är ett genomgående tema överallt i Norden under folkvandringstiden fram till kristnandet, att alla maktcentra är belägna just på detta sätt. På Frösön fanns Mjälleborgen, vid Vänerns utlopp fanns fornborgen på Halleberg och Hunneberg, i Östra Skåne fanns Stens huvud.

En förklaring till pålarna vid Skyttanäbben skulle kunna vara att Sege å tidigare har varit bredare, och djupare och att sjön därför var lägre. Det skulle kunna lösa problemet med varför dessa pålar finns under vattenytan trots att sjön sänktes på 1800-talet. Om nivån var så låg att de stack upp så skulle man ha kunna använda dem just för att binda skepp vid.

Förändringar i vattennivån i sjön skulle dessutom kunna förklara varför det ser ut att vara en succession av borganläggningar runt sjön. Först Skyttanäbben med osäker ålder, sedan Borren från 700-talet och sedan Lindholmen från 1200-talet och till sist kanske Turestorpsö på 1400-talet.