Gepiderna, Jordanes långsamma folk

Jordanes som skrev en krönika över det Gotiska folket, berättar även om många andra folk som utvandrade från Skandinavien. Ett av dessa folk är Gepiderna, som enligt honom är nära besläktade med Goterna.

… Goterna framträdde ur ön Scanzas barm med Berig, deras kung, och seglade med bara tre skepp mot den hitersta stranden av oceanen, nämligen till Gothiscandza. Ett av dessa tre skepp visade sig vara långsammare än de andra, så som ofta är fallet, och det sägs då ha givit den stammen deras namn, för på deras språk så betyder gepanta långsam. 

Jordanes – Getica

Dessa tre skepp representerar alltså Visigoterna, Ostrogoterna och till sist Gepiderna. Visigoterna och Ostrogoterna bodde längre upp längs floden Vistula (eller Weichsel om man vill) medan Gepiderna bodde vid dess mynning i Östersjön.

Så, Jordanes driver alltså här med ett broderfolk på ett sätt som vi känner igen även från idag. (Norgehistorier, någon som känner till det?) Han baserar sitt skämt på att de bodde längst upp i landet Gothiscandza, som då motsvarar dagens Polen, och alltså måste ha anlänt sist.

Men, en mer trolig förklaring är nog att deras namn har med det germanska ordet geban “giva, gåva” att göra. De kan alltså ha tagit sitt namn från det givna (förlovade) landet.

Denna tanke stärks av det faktum att det i Widsith nämns ett folk som kallas för GefÞum och att det i Beowulf nämns ett folk som kallas för Gifðum. Båda dessa syftar på Gepiderna, men avslöjar härstamningen av namnet från ett ord som betyder gåva, eller giva, ännu tydligare.

Men Gepiderna stannade inte i sitt förlovade land, utan liksom Goterna och deras grannfolk Vandalerna så drog de ner på kontinenten. Där blev de en central del av Hunnernas armé. Gepiderna utgjorde den högra flanken av Attilas armé i slaget vid de Catalunska fälten år 451.

Men när Attila dog, så gjorde de under sin kung Ardaric uppror mot de resterande Hunnerna och besegrade Attillas söner i slaget vid Nedao år 454. Därefter så grundade de flera egna riken i nuvarande Dacien. De betraktades som allierade till det Romerska imperiet och för sin allians så fick de fred och en årlig gåva från Kejsaren.

De nöjde sig dock inte med att sitta stilla i sitt kungarike, utan deltog under decennierna efter Attillas död i strider främst mot Ostrogoterna, som de hade varit allierade med i Attillas armé. Till slut så etablerade de ett rike i nuvarande Serbien i området kring Belgrad och Mitrovica som då var del av det östromerska riket. Där verkar de ha försökt etablera någon slags stabilt rike, och de började bland annat prägla mynt där.

Men detta måste ha uppfattats som ett hot mot östrom söder om dem. För på 560-talet så slog sig Langobarderna som härskade över resterna av det västromerska riket i Italien ihop med det östromerska riket i Bysans och bedrev krig mot Gepiderna.

Samtidigt hade fler nomadfolk från stäppen i öster ridit in och försökte etablera sig på ballkan. De slog sig samman i ett stamförbund som kallade sig för Avarerna, och Langobardernas kung lovade dem att de kunde få Gepidernas land om de kunde besegra dem.

År 570 så lyckades de, och resterna av det Gepidiska folket flydde dels västerut och blev del av Langobarderna eller söderut och blev del av det östromerska riket.