På den här bloggen har vi ibland skrivit om något som vi kallar för det heliga landskapet. Det handlar om hur olika platser bär på historier som är del av myterna. Hur en skatt vilar under ytan på varje sjö, och hur en kung bidar sin tid inuti varje berg. Det visar sig att detta var lika sant för kelterna som för forntidens nordbor, så det kan vara intressant att se hur dessa folk upplevde sin värld.

Marie-Louise Sjoestedt, som vi har skrivit om tidigare, beskrev detta i sin bok Kelternas gudar och hjältar. Här nedan är ett utdrag ur detta på svenska.

Den mytologiska tidsåldern

Varje diskussion om kelternas mytologiska värld löper genast in i ett märkligt problem, nämligen att när man försöker närma sig den så finner man att man redan är inuti den. Vi är vana att skilja mellan det övernaturliga och det naturliga. Gränsen mellan de två domänerna är egentligen inte alltid ogenomtränglig; de Homeriska gudarna slåss ibland sida vid sida med mänskliga arméer, och en hjälte kan tvinga upp Hades portar och besöka de dödas rike. Men avgrunden finns ändå där, och vi blir varse den genom den känsla av undran och skräck som väcks till liv av detta brott mot den rådande ordningen. Kelterna kände inte till något om detta, om vi har rätt att döma deras inställning utifrån den irländska traditionen. Här härskar i stället en kontinuitet i rummet och tiden, mellan det som vi kallar vår värld och den andra världen – eller världarna. Vissa folk, som till exempel romarna, tänker på sina myter historiskt; irländarna tänker på sin historia mytologiskt; och likaså på sin geografi. Varje anmärkningsvärd formation på Irlands jord är vittne till en myt, och är så att säga dess kristallisation. Det övernaturliga och det naturliga penetrerar och övergår i varandra, och en ständig kommunikation dem emellan försäkrar deras organiska enhet. Därför är det enklare att beskriva kelternas mytologiska värld än att definiera den, för definition kräver en kontrast.

Denna allestädesnärvaro hos myten på Irland är specellt tydlig i två samlingar av berättelser, Dindshenchaseller ’Platsernas tradition’, vilket är landets mytologiska geografi, och Lebor Gabála eller ’Erövringarnas bok’ vilken är dess mytologiska förhistoria. Myterna involverar verkligen både tid och rum, och vikten av anmärkningsvärda platser, de mytiska dygder som tillhör dem, är nära knutna till händelser som inträffade i den period när andra folk, mänskliga eller gudomliga (man kan näppeligen säga exakt vilket), kontrollerade det land som nu bebos av det Gaeliska folket, men vilket Gaelerna innehar bara i partnerskap med deras mystiska föregångare.

Denna mytologiska period kan definieras som ’en period när varelser levde eller händelser inträffade som man inte längre ser i våra dagar’^[1]. Kristna texter förråder ibland denna tanke om en tid när andra lagar än de vi känner idag styrde världen. ’I denna kamp,’ säger författaren till Slaget vid Mag Tured, ’Kämpen Ogma fann svärdet Ogma som tillhörde Tethra, en Fomorisk kung. Ogma drog svärdet och rengjorde det. Då återberättade svärdet allt som det hade utfört; för det var tradition bland svärd på den tiden, att återberätta de dåd som utförts med dem när de drogs ur sin skida. Därför äger alla svärd rätten att hedras genom att tvättas efter att de har dragits. Därför bevaras också trolldom i svärd från den tiden. Nu var orsaken till att demoner brukade tala ur vapen på den tiden att vapen dyrkades av människorna då; och vapen var bland den tidens (lagliga) skyddsmedel’^[2].

Vi ser att den gode kyrkomannen inte har en tanke på att ifrågasätta sanningshalten hos en tradition i hans tid som måste av verkat lika fantasifull för honom som den gör för oss. På sin höjd känner han ett behov att förklara den genom att anta inblandning från demoners kraft. Men hur kommer det sig att vapen och demoner har förlorat förmågan att tala? Skrivaren som kopierade berättelsen om Cú Chulainn och Fann ger orsaken i dessa avslutande ord: ’Detta är berättelsen om den ödesdigra uppenbarelsen som visades för Cú Chulainn av älvorna. För den djävulska kraften mäktig innan tron, och den var så stor att djävlar brukade slåss med män i kroppslig form, och brukade visa under och mysterier för dem. Och folk trodde att de var odödliga.’^[3]

På samma sätt är stenen Fál, en talisman som förts till Irland av de uråldriga gudarna, vars rop förkunnade den rättmätige kungen över Irland, är tyst idag, ’eftersom det fanns en demon som hade tagit den i besittning, och varje avgudabild miste sin kraft när Herren föddes.’^[4]

Vi ser att det kristna Irland bevarade, som ett arv från hedendomen, tron på en tid när det övernaturliga var naturligt, när det underbara var normalt. Denna tro är i sanning karakteristisk för en mentalitet som är vanlig i folktro (’En gång i tiden, när djuren kunde tala,’ …) och för olika så kallade ’primitiva’ folk. Så, genom att definiera den mytologiska perioden, så har vi lånat de ord som användes av Lèvy-Bruhl för att beskriva Demasepok, de skapare och anfäder som figurerar i Nya Guineas urinvånares mytologi.

---

^[1] Lévy-Brühl, La mentalité Primitíve, 3-

^[2] Revue Celtique, 12, 107. §. 162.

^[3] LU 4034

^[4] R.A.S. Macallister och J. MacNill, Leabhar Gabhala, 145