Richard Wagner och Asagudarna

Valkyrians ritt är nog et av de mest kända klassiska verken. Musiken flödar fram i en dramatisk galopp som inemellan avbryts av plötsliga fall. I Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now (1979) användes den för att sätta skräck i de vietnamesiska försvararna av en liten by (som låg på en bra surf-strand).

Richard Wagner (1813-1883) var ända sedan barndomen intresserad av germansk mytologi. Mellan åren 1848 och 1874 skrev han operan Nibelungens Ring i fyra delar.

Wagner återberättar inte någon utav legenderna från Eddorna eller hjälteberättelserna. Istället är hans libretto en bearbetning av olika källor till en sammanhållen historia.

Richard Wagner

Vissa gudar har fått andra roller än man känner dem från andra källor. Till exempel så är de Freia som har ungdomens äpplen, och inte Idun. Frej, under namnet Froh, är en solgud.

Cykeln inleds med Rhenguldet. Denna är baserad främst på berättelsen om den hemlighetsfulle byggmästaren som byggde Asgårds mur, och början på berättelsen om Sigurd Fafnirsbane. Här är det Fafner tillsammans med en annan jätte som har byggt muren.

Men, första delen av berättelsen om Sigurd Fafnersbane kommer också in, i form av en skatt som Logi stjäl för att lösa ut Freia från byggmästarna. I skatten ingår en ring, över vilken dvärgarnas (Nibelungarnas) kung, Alberich, har lagt en förbannelse.

Birgit Nilsson som Brünnhilde

Den andra delen, Valkyrian, innehåller mer av berättelsen om Sigurd. Här kallas Sigurd för Siegmund, och hans syster för Sieglinde. Sieglinde är gift med Hunding, men giftermålet skedde mot hennes vilja. In i leken blandar sig även Brünnhilde och hennes åtta systrar som alla är Valkyrior. Anmärkningsvärt nog, så är alla karaktärer som nämnts här (utom Hunding) barn till Oden. Det uppstår ett triangeldrama mellan Siegmund, Sieglinde och Brünnhilde.

Efter många förvecklingar så dör Siegmund och hamnar Brünnhilde, efter att ha blivit förvandlad till en vanlig dödlig kvinna, medvetslös innanför en mur av eld i väntan på en hjälte som skall befria henne.

Den tredje delen, Siegfried, handlar om Siegmunds, och Sieglindes son Siegfried. (Säg det snabbt tre gånger i rad). Alberichs bror Mime smider ihop Siegmunds svärd som gått i bitar, och det hamnar till slut hos Siegfried. Han tar sig igenom lågorna och befriar Brünnhilde med en kyss.

Den fjärde delen heter Ragnarök, och är namnet till trots till största delen baserad på Diederiks saga.

Som man kan se så är Wagners mytologi väldigt olik ”standardmytologin”, eller kanske ”den sanna mytologin”. Om man jämför med till exempel Kata Dalströms återberättande av myterna, så har Wagner ändrat på en hel del. Hans mål var att skapa en enhetlig berättelse, och som så ofta sker, minska antalet karaktärer.

Man kan se det som när man gjorde filmerna av Sagan om Ringen av Tolkien. Många karaktärer har försvunnit, och deras roll i berättelsen har klumpats ihop i andra existerande karaktärer eller rent av i nya karaktärer.

Wagner lägger dock till en hel del av sina egna tankar till mytologin. Kärleken är ett genomgående tema. Inte bara i form av Freia som åtrås av både jättar och dvärgar, utan också i form av Brünnhilde och Sigmund. Så som kärleken framställs hos Wagner så är den mycket mer romantisk, och präglad av medeltidslitteraturens syn på kärlek. Och, man får ju inte glömma att Wagner verkade under just Romantiken.

Wagners inflytande på Tolkien syns kanske främst i karaktären Alberich, som i den nordiska versionen av sagan heter Andvare. Hos Wagner så drivs hans karaktär av lust, dels efter kvinnor (Freia) men kanske till ännu större del efter ringen. Ringen som sådan verkar inte heller skada Alberich på samma sätt som den gör med alla andra. Detta tema är mycket likt det som finns hos Tolkien i karaktären Gollum.

Wagner lade också in en hel del psykoanalys i berättelsen, vilket är intressant i sig. För den som vill höra mer om detta, så rekommenderas dokumentären ”The eye of the ring” som länkats ovan.

Oden, i Wagners version, har blivit ”satiated”, dvs. alla hans behov är tillfredsställda. Därför dricker han ur källan och offrar sitt ena öga där för att få tillgång till vetenskap och teknologi. Bland annat så lär han sig om lagen, som han ristar på sitt spjut, och hela berättelsen utspelar sig för att inte ens han kan bryta mot lagen som han själv har ristat.

Wagner är inte den ende i historien som har psykoanalyserat Oden. Carl Jung skrev en (ö)känd artikel om Oden, som kan vara värd att läsa för den som lyckas hitta den.

Wagner verkar alltså ha betraktat myterna, inte som heliga myter, utan som litterära verk som han kunde bearbeta och modifiera så att det passade hans syfte. lite grand skulle man kunna jämföra det med det som händer med Stålmannen nu i dagarna. Tidsandan var annorlunda, så det som var politiskt möjligt, eller korrekt då är inte det samma som det är idag.

Detta är dock en dålig väg in i förståelse av de gamla myterna. För en som har sett Freia, på scen ta hand om ungdomens äpplen så kan det vara svårt att ta till sig att det är en annan gudinna, Idun, (som också är eftertraktad av en jätte) som har hand om dem. Genom att blanda samman Idun och Freja så mister man en frihetsgrad som fanns i de gamla myterna. Freja och Idun motsvarar olika arketyper.

Så Wagner var han inte i egentlig mening en bevarare av traditionen. En välvillig tolkning skulle vara att han populariserade germansk mytologi för en bredare publik. En mindre välvillig tolkning skulle vara att han förvanskade den och utnyttjade den för sina egna syften. Det senare är mycket vanligt inom populärkulturen, vilket vi skall komma att se i framtida inlägg.

En reaktion på ”Richard Wagner och Asagudarna

  1. Intressant referens, för här är vi inne på Mr Coppola, lika mycket som Herr Wagner – och de råkar båda vara mina favoriter, inte minst på grund av begreppet ”Gesamtkunstwerk”. Min senaste associationsrika utflykt i ämnes-sfärer som detta gällde den ökände Pastor Jim Jones kontra Marlon Brandos berömda rollfigur i ”Apocalypse” samt de ”death tapes” som läckte ut ur Jonestown…innan något hände där. Col. Walter E Kurtz monologer i filmen måste vara direkt inspirerade av dessa – originalen – som är skrämmande nog – finns på Wikipedia numera, men så är också hela ”Apocalypse” gjord på James T Fraizers och andras skrämsel-version av Hedendom – det finns gott om litterära referenser i Apocalypse – och inte bara musikaliska..

Kommentarer är stängda.