Götiska förbundet och Asagudarna

Det Götiska förbundet (inte det ännu existerande ordenssällskapet) grundades 1811 i Stockholm, med syftet att återuppliva “de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Man syftade alltså till att återuppväcka de ideal som man ansåg ha varit rådande under den förkristna tiden. I stadgarna stod det att “till forskning i de Gamle Göthers sagor och Häfder vare hvarje förbundsbroder ovillkorligen förpliktigad.” Den som var medlem i Götiska förbundet måste alltså vara kunnig i fornnordisk litteratur.

Den grundläggande idén bakom namnet var att Goterna hade sitt ursprung i Norden, något som idag är tämligen väldokumenterat i och med DNA-resultat, bland annat från Visigotiska gravar i Spanien. Men det Götiska förbundet var inte de första att lyfta fram detta. Under det trettioåriga kriget var det viktigt att framhålla Sveriges ärorika förflutna, och då passade det bra att se tillbaka på just Goterna. Men fenomenet går tillbaka ända till medeltiden.

År 1809 förlorade Sverige Finland till det Ryska imperiet, och detta följdes av en statskupp där kung Gustav IV Adolf blev avsatt. På kontinenten härjade Napoleons arméer och ritade om kartan. Två rörelser som föddes ur detta var nationalismen som ideologi och romantiken som konstströmning.

I Sverige var de främsta företrädarna för denna kombinerade strömning ofta medlemmar i det Götiska förbundet. Detta förbund har varit extremt viktigt för Sveriges kulturliv, och man lyckades mycket väl i sin strävan att ge Sverige sitt självförtroende åter efter nederlaget i öster.

Utöver sin övriga utgivning, så publicerade de många av sina dikter och texter i tidskriften Iduna som gavs ut av förbundet. I den första artikeln i Iduna från 1811, står det bland annat:

Hwart och ett Folk lefwer ej blott i det närwarande, utan äfwen i sina minnen: och det lefwer genom dem. Hwarje generation fortplantar sig ej blott physiskt utan äfwen moraliskt i en annan: den öfwerlemnar den sina seder, sina begrepp. Det är denna fortgående tradition, som i olika tider likwäl alltid gör Folket till ett, den utgör dess oafbrutna medwetande af sig sjelf som Nation; den utgör, för att så säga, dess personlighet. 

En av medlemmarna i Götiska Förbundet, Arvid August Afzelius, utgav den första översättningen av Völuspa (1812 i Iduna 3) och den poetiska eddan (1819). Hans översättningar har kritiserats för att i vissa stycken vara inkorrekta, men de har äran av att vara först, och de har ett vackert språk:

Lyssnen i alle,
helige Wäsen,
högre och lägre
Heimdallers barn!
Walfaders under
will jag förtälja:
Männernas fornsång,
Den tidigt jag lärde.

Jättarna mins jag
Arla födda,
De som mig fordom
Visdom lärde;
Mins nio jordar,
Nio himlar;
Såg grundämnet glindra
Djupt under mullen.

Inledningen av Völuspa i översättning av Arvid August Afzelius

Så, mycket av vår förståelse av nordisk mytologi och asatro kommer har sitt ursprung i det arbete som det Götiska Förbundets medlemmar utförde. Just kombinationen av högklassig akademisk forskning tillsammans med utforskande av forntiden i litterär form, där de båda angreppssätten befruktade och inspirerade varandra var antagligen orsaken till att de träffade så rätt.

Ett exempel på det förra är att det publicerades artiklar om arkeologi och fornvård i Iduna. Även här var Iduna och det Götiska förbundet tidigt ute. Fem år efter förbundets grundande så tillträdde Christian Thomsen sin post som kurator för den danske kungens fornsamlingar. Som av en händelse innebar detta startskottet för den moderna fornforskningen. Det han som 1825 föreslog en uppdelning av forntiden utifrån de karakteristiska verktygens material (Stenålder, Bronsålder och Järnålder) med tillhörande ungefärliga datum.

Erik Gustaf Geijer publicerade sig flitigt i Iduna, och ett karaktäristiskt verk i denna genre var hans “Vikingen“.

Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.

Ett annat verk som delvis publicerades i Iduna var Frithiofs Saga av Esaias Tegnér. Detta är ett diktverk som är baserat på en Isländsk fornaldrasaga, Frithiof den djärves saga.

Der växte uti Hildings gård
Två plantor under fostrarns vård.
Ej Norden förr sett två så sköna,
de växte herrligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram,
och som en lans är hennes stam,
men kronan, som i vinden skälfver,
liksom en hjelm sin rundel hvälfver.

Den andra växte som en ros,
när vintern nyss har flytt sin kos,
men våren, som den rosen gömmer,
i knoppen ligger än och drömmer.

Men stormen skall kring jorden gå,
med honom brottas eken då,
och vårsol skall på himlen glöda,
då öppnar rosen läppar röda.

Så växte de i fröjd och lek,
och Frithiof var den unga ek,
men rosen uti dalar gröna
hon hette Ingeborg den sköna.

Frithiof och Ingeborg

En annan person som var med i Götiska förbundet var Pehr Henrik Ling. Idag kanske han är mest känd för sin Ling-gymnastik, men han var även en flitig poet.

Idag kan det Götiska förbundet kanske verka lite “cringe”. Varje medlem tog sig ett fornnordiskt namn, och de höll tal och skålade i mjöd, och det hela känns nästan lite väl teatralt. Men samtidigt har vi dessa herrar att tacka för så mycket. Deras nästan naiva entusiasm för forntiden lade grunden för mycket av den forskning som fortsätter än idag. All forskning måste börja i en upptäckarlusta. Allt kan inte handla om att jaga finansiering, att försöka få artiklar publicerade i renommerade tidskrifter eller att intrigera om olika administrativa befattningar på universitetet.

Till sist, så lär det vara deras hälsningsfras som vi idag oftast använder när vi hälsar på varandra. Låt oss därför hylla dessa pionjärer med ett rungande “Hej!”