Oden – Visdomens gud

Vi har tidigare skrivit om veckodagarnas namn och vad det säger om hur Romarna tolkade de germanska gudarna. Bland annat Lördag, har visat sig ha en mycket intressant historia.

Merkurius

Oden fick ge namn åt Onsdag, vilken på Latin hedrade Merkurius, eller Hermes. I det första inlägget ovan spekulerade vi i att det var Odens koppling till vargar och hans roll som psykopomp (den som förde själarna till dödsriket) som var främsta orsaken till denna identifiering.

Men, efter att forskat mer i Merkurius egenskaper, så framträder ett bredare spektrum av likheter.

Merkurius, var som vi skrev i det tidigare inlägget, den gud i det Romerska pantheon som hade med gränser att göra. Hans namn syftar på på latinets merx som betyder handel, och vars ursprung finns i ett indoeuropeiskt ord för ”gräns”. Därför förknippades han med både gränser och med handel, utöver att han var gudarnas budbärare och psykopomp.

De två senare egenskaperna delar han med sin grekiska motsvarighet, Hermes. Men han har inte samma anknytning till handel och gränser. Däremot så har han en tydligare koppling till visdom. Under den Hellenistiska perioden, när Grekerna hade erövrat Egypten, så betraktades Hermes och Thoth som motsvarigheter.

Thoth avbildas ofta som en man med ett Ibis-huvud eller ett Babian-huvud. Trots detta så ansågs han vara den gud som hade med Månen, Visdom, Skrivkonst, Vetenskap och Magi att göra. Han ansågs även vara den som dömde de döda. Denna lista på egenskaper skulle kunna överföras direkt på Oden.

Månen är i intimt förknippad med varulvsmyten. Varulvar, vargar och nattliga äventyr var Odens domän. Man skulle kanske även kunna tolka själva Månen som Odens öga, som han offrade i Mimers brunn. Ett öga som reser över natthimlen och ser allt som sker i mörkret.

Att Oden är förknippad med visdom har kanske sitt främsta uttryck i den samling av råd och levnadsregler som finns samlad i Havamal. Man skulle kunna säga att det är en koncentrerad samling av fornnordisk filosofi, och den används bland annat av asatroende inom USAs armé som en slags bibel.

Runorna, och med dem skrivkonsten, kom till Oden efter att han hade hängt nio nätter på det vindpinade trädet. Där offrade han sig själv till sig själv. Med ett skrik föll han ner från trädet och då kom runorna till honom.

Jag vet, att jag hängde på det vindiga trädet nio hela nätter,
djupt stungen med spjut och given åt Oden,
jag själv åt mig själv, uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.

Vetenskap I modern mening var ingenting som fanns, eller i den mån den fanns så var den inte formaliserad på det sätt vi idag känner den i det gamla Egypten eller i forntidens Norden. Den närmaste motsvarigheten är nog en förståelse för naturen, både hur den fungerar och därigenom vad som kommer att hända i framtiden. Det är just detta som Oden får genom att offra sitt ena öga i Mimers brunn. Även den kunskap som Hugin och Munin tar med sig tillbaka till honom, och det som han kan skåda från Hlithskjolf är ett uttryck för denna vetenskap.

Angränsande till denna vetenskap var även Odens kunskaper inom magi. Den sista delen av Havamal, som kallas Ljodatal, är en uppräkning av arton (två gånger nio) trollformler som Oden sägs ha kännedom om.

Till sist så är det Oden som väljer vilka av dem som dör på slagfältet som skall få bo med honom i Valhall, så han är verkligen den som dömer de döda i nordisk mytologi.

I och med denna uppräkning så är det ganska tydligt att det finns mycket mer som förbinder Oden med Merkurius än vad som vi tidigare har skrivit om här på bloggen, men det är ganska anmärkningsvärt att likheterna blir större och större ju längre bort i kedjan av Interpretatio Romana och Interpretatio Graeciae man går.

Kanske är det så att denna samling av egenskaper helt enkelt hör ihop, i en slags Jungiansk arketyp?