Balder den store, Balder den modige

En av de mest kända berättelserna ur fornnordisk mytologi handlar om Balder, Odens son och hans tragiska öde. Denna berättelse återges i den poetiska Eddan, i kvädet som heter “Balders drömmar” och även i Gylfaginning i den prosaiska Eddan.

Denna berättelse är central för hur vi uppfattar Balder, och ger en bild av honom som vacker och beundrad, men kanske aningen utan agens. Det är inte han som går till verket för att förändra sitt öde, utan det är hans far Oden som reser till underjorden i Balders drömmar och hans mor Frigg som tar upp löften från alla levande ting utom Misteln i Gylfaginning.

Samma berättelse, delvis i Balders drömmar, men i särskilt hög grad i Gylfaginning är även central för hur vi uppfattar Loke. Här får vi veta att det är Loke som lurar Balders bror Höder att skjuta honom med en pil av mistel, vilket orsakar hans död. Detta blir då anledningen till att Loke blir inspärrad i underjorden.

Vi har tidigare undersökt Loke som gestalt, om man tänker bort Gylfaginnings beskrivelse, och bilden som kommer fram är delvis helt annorlunda. Anledningen till att han hålls i underjorden blir mer oklar, men det gör honom samtidigt mer lik andra mytologiska figurer, exv. Kronos eller Saturnus. Den som vill veta mer om detta kan läsa det här inlägget, eller det här.

Men, vad händer med vår uppfattning om Balder?

Balder är väl-attesterad från många olika källor, så han är inte på något vis uppfunnen efter kristendomens intåg. Bland annat finns en Baldaeg i Anglosaxiska kungalängder. Det finns även flera platser i Sverige som kan vara uppkallade efter honom.

En berättelse, som man ofta förbiser är ramberättelsen till den så kallade Andra Merseburg-formeln.

Phol och Wodan
red i skogen.
Då fick Balders fåle
sin fot stukad.
Då besvärjdes den av Sinthgunt
[och] Sunna, hennes syster;
Då besvärjdes den av Frija
[och] Volla hennes syster;
Då besvärjdes den av Wodan,
som väl det kände:

Såsom benkrämpa,
Såsom blodkrämpa,
Såsom lemkrämpa:
Ben till ben,
Blod till blod,
Lem till lem,
såsom vore de limmade.

Den säger inte mycket, annat än att Balders häst stukade foten när han red med Oden i och Phol i skogen. Vem Phol är, det är det ingen som vet. Men Balder rider i alla fall i skogen, och hans häst lyckas stuka sig. Men det finns inget som tyder på att Balder är någon slags tragisk figur, snarare är det väl så att stukningar sker när man rider lite mer aggressivt i skogen. Inte något som någon som led av dödsångest skulle utsätta sig för kanske.

I det första av de länkade inläggen ovan, så jämför vi även Saxos bild av Balder med Snorres. Hos Saxo, så är han en modig krigare och en halvgud. Det enda tragiska med honom är att han dödas av Höder, som i den här berättelsen inte är hans bror, utan en rival om Nannas hand. Höder lurar visserligen till sig ett styrkebälte och nyckeln till att besegra Balder från nornorna, men Loke finns inte med i berättelsen alls. (Han saknas för övrigt hos Saxo, bara Utgårdaloke finns med).

Om man ser på etymologin till namnet Balder, så ser man att det är härlett från ordet bald som betyder modig, jämför med engelskans bold. Detta är i sin tur härlett från Proto-germanskans balþaz, från PIE *bʰel- som betyder uppblåst, eller stark.

Även detta passar bättre med Saxos beskrivning av Balder, än med Snorres.

En sak som finns i båda berättelserna är att till och med stenarna gråter. I Snorres version så gråter till och med stenarna när Balder dör. I Saxos version däremot så “gråter” de, men av en annan anledning. Han skriver:

Hans krigsmän höll en kunglig likfärd för honom och kastade upp en hög över honom. Några män gav sig i vår tid ut nattetid, ledda av en man som hette Harald, för att gräva i den. De gjorde detta på grund av ett rykte som gick om begravningen som hade skett i forntiden och att de hoppades finna skatter i högen. Men plötsligt blev de skräckslagna och gav upp vad de höll på med.

Det såg nämligen ut som att det från högens topp, som de hade grävt i, kom en väldig, brusande vattenström som översköljde marken nedanför med en våldsam fart och rev med sig allt som kom i dess väg. Förskräckta över dess våldsamhet kastade de sina hackor och tog till flykten åt alla håll eftersom de befarade att den våldsamma strömmen skulle riva dem med sig om de fortsatte med vad de höll på med. Således drev den skräck som denna plats skyddsandar plötsligt injagade i de unga männen dem till att uppge sin girighet och i stället tänka på att rädda sina liv. Det lärde dem också att låta de skatter som de jagade ligga och ta vara på sina liv.

Saxo Grammaticus

Hos Saxo, så utspelar sig alltså händelsen när stenarna gråter “i vår tid”, dvs. på 1200-talet.

Var kommer då Snorres beskrivning ifrån?

Hjardarholt var en gård som byggdes av Olaf “Pai” Hoskuldsson. Den blev känd på grund av sina vackra utsmyckningar, som beskrivs i dikten Husdrapa. I dikten beskrivs olika mytologiska scener baserat på salens utsmyckningar. En teori är att Snorre gör det samma. Han tolkar en utsmyckning i Hjardarholt och kommer då fram till sin tolkning av Baldersmyten.

När man läser de här berättelserna, så är de båda på sitt sätt formade av tiden de skrevs ner. Både Saxo och Snorre var kristna, och de var i stort sett samtida (Saxo, några decennier äldre). Men de båda författarna har tagit berättelsen i olika riktningar, och anpassat olika aspekter av den ursprungliga myten efter sitt eget huvud.

Kamp mellan en gud och en människa är en viktig mytologisk berättelse, och när Snorre valde att stöpa det i form av ett familjedrama, så gick något förlorat i nordisk tradition. Saxos version saknar det känslomässiga djupet som Snorres berättelse har. Men i valet mellan en berättelse som passar med Balders namn, och en som bär vissa tydliga kristna drag, så lutar åtminstone den här bloggaren åt att Saxos version skulle vara mer ursprunglig.