Grottekvarnen

Jag håller på att läsa en mycket intressant bok av en författare som jag har nämnt tidigare här på bloggen, Graham Hancock. Även om man inte behöver tro på hans mest vilda idéer, så är hans böcker ändå alltid mycket inspirerade och väl-researchade. Han lämnar många trådar som man kan nysta i, och den senaste jag hittade var den om Grottekvarnen.

Sången om kvarnen Grotte är del av den poetiska Eddan. I prosa-förordet till Grottesången står det att kvarnen som hette Grotte ägdes av en kung Frode, som blev kung efter sin far Fridlev vid den tid när kejsar Augustus var kejsare i Rom (det vill säga runt år noll). Han var även sonson till kung Sköld, som i sin tur var son till Oden.

Även om dessa namn även förekommer i Gesta Danorum, så är det inte samma ordning. Hos Saxo Grammaticus så lever Skjold flera generationer tidigare än den Fridlev som är far till Frode. Men, det verkar ändå vara samma gestalt, för det sägs i båda fallen att de lever runt år noll och att det då låg en fred över alla länder i norden. Denna fred kallades Frodefreden efter Frode som upprätthöll den.

Grottesången nämner också att en guldring ligger i tre år utomhus, vilket liknar de ringar som en Frode i Gesta Danorum hänger på olika ställen för att fresta missgärningsmän så att de kan elimineras (tillsammans med de furstar som inte kan förekomma dem).

Nu var det så att Frode reste till kung Fjölne i Svithiod. (Denne blev senare känd för att han dog genom att drunkna i ett ölkar när han skulle gå upp och fjöla på natten.) Av Fjölne så köpte Frode två jättekvinnor som blev hans trälinnor. De hette Fenja och Menja.

Frode hade fått två kvarnstenar av en man som hette Hängkäft. Det speciella med “den kvarnen” (notera singular) är att den maler fram det som man säger åt den att mala. Men den var så tung att dra, så ingen människa klarade av det. Det var detta som Frode ville ha Fenja och Menja till.

Frode tvingade jättekvinnorna att mala frid och rikedom åt honom, men han gav dem inte mer tid att vila än göken “teg eller gol sina toner”. Det var dock ett misstag att sätta ett så mäktigt magiskt verktyg i händerna på jättekvinnor, eftersom de en dag malde fram en här som de satte mot Frode.

Denna här leddes av en sjökonung (viking) som kom på natten och dödade Frode och tog stort byte, bland annat kvarnen och Fenja och Menja. Då bröts Frodefreden.

Mysing bad jättekvinnorna att mala salt åt honom (salt var dyrt förr i tiden) och vid midnatt frågade de om han inte hade fått nog med salt, men han sade åt dem att fortsätta mala. Då sjönk skeppen och det bildades ett svalg i havet, dvs. en malström, där havet störtar ner i kvarnögat och saltet gjorde hela havet salt.

Detta var alltså Eddans narrativ. Viktor Rydberg analyserade denna myt i sitt mastodontverk “Undersökningar i Germanisk Mythologi”.

Enligt Viktor Rydberg så fanns det i själva verket två kvarnar. En stor, och en mindre. Den stora kvarnen var den som malde ner bergen till sand och jord. På grund av detta kallades den för Græsir. Kanske hade den idag kallats för “Grässkaparen”.

Den mindre kvarnen är skapad av stenar under havet, och det är denna som skänks till Frode. Enligt Rydberg så är Hängkäft, Hænginkjöpt, i själva verket en av Fenja och Menja. Tyvärr är Rydbergs referenser till Snorres Edda omöjliga att återskapa, så vi får helt enkelt ta honom på hans ord här.

Den stora kvarnen nämns av Amlet i Gesta Danorum när han kallar en sandbank för mjöl från vindens kvarn. En annan referens är enligt Viktor Rydberg jätten Bergelmer som enligt hans tolkning av en strof i Vaftrudnismal, skulle syfta på att jätten maldes i kvarnen när han dog. Det skulle då vara samma öde som drabbade honom som drabbade Ymer när Oden och hans bröder dödade honom.

För urtidens människor, så var det himlen som rörde sig och jorden som stod still, och om man tittar på natthimlen så ser det ut som att den roterar kring polstjärnan. Detta är alltså den axel kring vilken den stora kvarnen rör sig.

Nu är det dock så att polstjärnan inte alltid har varit och inte alltid kommer att ligga rakt ovanför jordens rotationsaxel. Detta beror på att jordaxeln rör sig runt i en cirkel, som tar knappt 26 000 år att fullborda. Detta ger också upphov till att solen just vid vårdagjämningens gryning går upp i olika stjärnbilder. I Grekisk tradition var det dessa tolv stjärnbilder som gav upphov till Zodiaken.

Man kan dela in historien i epoker utifrån vilken stjärnbild som solen går upp i. Vi befinner oss just nu i skiftet mellan Fiskarnas och Vattumannens tidsålder. Exakt var gränsen går är föremål för diskussion och tolkning, men åtminstone 70-talets hippies var övertygade om att skiftet sker just nu (dvs. då, på 70-talet).

Varje stjärnbild borde ha en tolftedel av de 26000 åren, vilket innebär att varje era varar i cirka 2160 år. Så, om vi räknar tillbaka cirka 2160 år, så hamnar vi just vid Frodes tid, och om man så vill så kan man tolka det som att Frodefreden upphörde när vi gick in i Fiskarnas tidsålder, och att den föregående tidsåldern, som representerades av Väduren då var en fredligare tid.

Det är dock inte troligt att våra förfäder hade sådana stjärnbilder. Det finns inget bevarat i de källor som vi har, vilket vore sannolikt om så hade varit fallet. Låt oss istället titta lite på själva skaftet till kvarnen som går från världens mitt upp till polstjärnan.

Enligt en annan tolkning av strofen om Bergelmer, så lades han inte i en kvarn, utan i ett träd. Det intressanta med detta är att det finns otaliga paralleller med detta inte bara i nordisk mytologi, utan i Egyptisk, Hebreisk, Kinesisk och Mesoamerikansk mytologi.

Det mest kända exemplet är Noak och hans familj som gömmer sig i en ark. Men även Osiris, göms i en kista gjord av trä efter att hans bror Set hade mördat honom. Liv och Livtraser är de två människor som överlever ragnarök, och de göms inne i Yggdrasil.

Gemensamt för alla dessa berättelser om människor ock gudar som gömmer sig i träd är att de är del av översvämningsmyter. Det är alltså ett av de element som går igen i nästan alla jordens mytologier, just i samband med den stora översvämningen. Yggdrasil är då alltså släkt, på långt håll, med Arken.

Kanske tänker man inte på Ragnarök som en översvämning, men det står i Valans spådom hur hon efter kataklysmen ser jorden resa sig ur vattnet än en gång.

Upp ser hon komma 
för andra gången 
jorden ur havet, 
igen grönskande; 
forsar falla, 
örn flyger däröver, 
den som på fjället 
fiskar griper.

---

Det finns mycket mer att rota i här, men jag tror det är bäst att stanna här för den här gången.