När inträffade syndafloden?

Syndafloden, där Noah och hans familj var de enda som överlevde, är en viktig del av den bibliska skapelseberättelsen och det är bibelns beteckning som vi har använt i titeln. Men berättelser om översvämningar som dödar alla de orättfärdiga och ger de rättfärdiga överlevarna en ny jord är inte unik för bibeln. Vi ska rota lite i detta och försöka härleda detta tillbaka i tiden. Kanske kan vi till och med komma fram till när den skall ha inträffat?

Syndafloden, c. 1896–1902, by James Jacques Joseph Tissot
Notera badmössorna

Den bibliska, Abrahamitiska, berättelsen är härledd från äldre traditioner i mellanöstern. Den bäst bevarade av dessa är det sumeriska Gligamesheposet, där det finns en berättelse om Utnapishim. Likheterna mellan Noah och Utnapishim är mycket starka. Berättelsen om Gilgamesh skrevs ner ca. 1800 f.kr. vilket gör den till den äldsta nedskrivna berättelsen i världen alla kategorier.

I det närliggande Babylon skrev man vid ungefär samma tidpunkt ner Enuma Elish. Denna berättelse handlar om Apsu och Tiamat.

I begynnelsen finns bara dessa två gudaväsen omslingrade i en evig kopulation. Ur deras union föds en serie yngre gudomar. Dessa för dock ett sådant oväsen att de förargar Tiamat. Hennes make Apsu kan inte få dem att lugna sig, så istället bestämmer han sig för att förinta dem.

En av de nyare gudarna, Ea, dödar dock Apsu som förvandlas till det djupa havet Apsu. De yngre gudarna fruktar dock Tiamats hämnd och därför skapar de hjälten Marduk för att försvara dem. När han har besegrat Tiamat offrar han sin kropp för att människorna skall skapas ur hans blod.

Även här finns ett översvämningstema, men det finns även delar som liknar den nordiska skapelseberättelsen.

I nordisk mytologi berättas hur urjätten Ymer (”den som för oväsen”, ”den hummande”) och ur-kon Audhumbla färdas i Ginnungagap. Audhumbla slickar fram gudarnas förfader Bure ur den is som kondenserats från dimmorna som strömmar in från norr. Från Ymers kropp föds en generation av jättar med asymmetriska, förvridna kroppar. Bures sonsöner Oden, Vili och Ve (namnen givna av Snorre), slaktar Ymer och skapar världen. I floden från hans blod drunknar de flesta av jättarna.

I Valans spådom finns även referenser till en översvämning.

Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.

Vsp 59

Referenserna till oväsen och att detta är orsaken till skapandet av världen genom en slakt och Översvämningen som utraderar den gamla korrupta ordningen av gudar. Parallellerna är slående.

Den nordiska skapelseberättelsen är en variant av den mer ursprungliga Indo-europeiska skapelseberättelsen som vi har skrivit om tidigare. Denna fanns i olika varianter i alla de olika indoeuropeiska kulturerna.

I kinesisk mytologi finns berättelsen om Gun-Yu, som skall ha inträffat på 2200-talet f.kr. Till och med Inka-indianerna i Sydamerika hade en liknande berättelse, där överste-guden Kon-Tiki skapade jättarna. De förde dock så mycket oväsen att han var tvungen att dränka dem i en översvämning och istället skapade han man och kvinna för att föra civilisation till världen.

Likheterna är slående. Så slående att det är många som har antagit att dessa berättelser är baserade på en faktisk, historisk händelse.

Bland bokstavstrogna kristna, främst i USA, så anses det att världen skapades år 4004 f.kr. Om man räknar på generationerna i bibeln, från denna tidpunkt, så kommer man fram till ett datum på 2348 f.kr.

Detta datum ligger innan det datum när de sumeriska och babyloniska berättelserna skrevs ner. Det stämmer också ganska väl med det datum som ges av den kinesiska berättelsen. Det finns tecken på översvämningar i mellanösterna runt år 2900 f.kr, som skulle ha kunnat vara ursprunget till berättelserna i den regionen.

Men hur skulle denna berättelse ha tagit sig till norden? Eller Amerika?

Nord- och Sydamerika har var isolerat från den eurasiska kontinenten sedan förra istidens slut. Under istiden så var havsnivån cirka 120 meter lägre än den är idag. Anledningen var att så mycket vatten var bundet i isarna. Den lägre havsnivån gjorde att Alaska och Sibirien var anslutna av en landtunga som jägare kunde korsa och sedan sprida sig först över Nordamerika och sedan även till Sydamerika. Denna landtunga uppkom cirka år 28000 f.kr. och försvann cirka år 9000 f.kr. Översvämningen måste alltså ha skett innan år 9000 f.kr.

CC-BY 3.0

Den nordiska mytologin är som nämnt ovan en variant av den indo-europeiska, som kom ifrån Yamna-kulturen norr om Svarta Havet. Genetiska studier har visat att detta folk uppkom genom en blandning av jägarfolk från Kaukasus och så kallade Östliga jägarfolk.

De östliga jägarfolken hade i sin tur kontakter med jägarfolk i Sibirien som sedan kom att vandra över till Nordamerika. Ett bevis på dessa kontakter är att y-haplogrupp Q som är den vanligaste bland Indianerna i Nordamerika är nära släkt med R1a och R1b som kom till Europa med indoeuropeerna. Även Haplogrupp Q finns i Europa (med högst koncentration i Västergötland).

Folket i kaukasus hade även kontakter med folket söder om bergen, i nuvarande Iran och mellanöstern. Så detta skulle kunna vara en spridningsväg för berättelsen om översvämningen.

I grafen ovan finns en intressant punkt markerad med ”Melt water pulse 1A”, cirka 13 000 f.kr. Man kan se att vid denna tidpunkt så steg havet med cirka 30 meter på väldigt kort tid genom att isarna smälte. De mängder vi talar om här är helt enorma. Antag att jordens yta består av 70% vatten, detta motsvarar en yta på ungefär 350 miljoner kvadratkilometer. För att höja denna med 30 meter behövs alltså 10.5 miljoner kubik-kilometer vatten!

Den traditionella teorin är att detta vatten var fångat i Nordamerika bakom en stor vall av is. När vallen smälte så rann vattnet ut i Atlanten och vattennivån steg. Sjön där detta vatten var fångat innan det rann ut måste ha varit otroligt djup för att få ihop tillräcklig mängd vatten.

En annan, teori är att de handlar om ett meteoritnedslag i norra Grönland. Denna meteorit skall ha smält och förångat stora mängder vatten i sig, och sedan skall denna ånga ha orsakat en lokal växthuseffekt som skall ha orsakat en massiv, snabb issmältning. Vattenånga är en mycket effektiv växthusgas, något som man måste ta hänsyn till i den så kallade barometerekvationen för att den skall ge korrekta resultat. (CO2 verkar dock inte spela någon roll i den.)

Gustave Dorees tolkning av syndafloden. Utan badmössor.

Så, oavsett vad det var som orsakade att havsnivåerna steg så snabbt, så ligger stigningen i sig rätt i tiden för att ha kunnat vara den händelse som gav upphov till myten. De som blev tvungna att fly från de stigande havsnivåerna eller de smältande isarna tog sedan med sig berättelsen dit där de sedan slog sig ner. På så sätt spred sig berättelsen om ur-floden över hela världen och kunde på så sätt bevara så många detaljer.

Dessa detaljer borde inte ha kunnat vara så lika över hela världen om den hade uppkommit separat på olika platser, även om det i grunden var samma historiska skeende som beskrevs.

Så, syndafloden inträffade alltså cirka 12500 f.kr. Så, nu vet vi det!