Vem var Hardvandel, Amlets far?

Jag håller som bekant på med översättningen av Gesta Danorum, och igår släppte jag ett kapitel som here “Rörik, Hardvandel och Fenge”. Rörik är en kung i Danmark som sätter två bröder, Hardvandel och Fenge, att råda över Jylland.

Hardvandel är framgångsrik i krig och hans bror Fenge blir så avundsjuk på honom att han mördar honom och gifter sig med hans fru. Det återstår för Hardvandels son Amlet att hämnas, vilket han gör med besked. (I den här versionen äger Amlet lite mer agens än i Shakespeares version.)

Som av en händelse började jag forska i namnet Hardvandel, och det visar sig att det är mycket intressant.

Hardvandel, Hardvendel eller Orvendil är namnet på en kung av Jylland i Lejrekrönikan (Chronicon Lethrense). Detta verk, från 1100-talet var en av Saxos källor, så det verkar troligt att det är härifrån han åtminstone har fått namnet.

Det visar sig dock att namnet i sig är ännu äldre än så. Orvendil eller Örvandel är en förvanskning av Aurvandel, om vilken det berättas i Skaldskaparmal:

Thor for hem till Thrudvang, och stenen satt ännu qvar i hans hufvud. Då kom till honom en spåqvinna, som hette Groa, Örvandels, den tappres, hustru. Hon sjöng öfver Thor en trollsång, till dess stenen lossnade. När Thor fann detta och han började få hopp derom, att stenen Snart skulle bli lös, ville han erkänna Groa dess läkedom och på något sätt fröjda henne. Thor berättade då för henne den händelsen, att då han vadade öfver Elivågorna hade han uti en hökasse burit Örvandel på ryggen nordan ifrån Jötenhem och till minne deraf var detta, att då en hans tå hade stuckit ut genom hökassen och blifvit förfrusen, så bröt Thor utaf den; kastade den upp till himmelen och gjorde deraf en stjerna, som kallas Örvandels tå, Thor sade, att det icke månde blifva långt till, innan Örvandel skulle återkomma hem. Groa blef deraf så glad, att hon bortglömde sin trollsång, så att stenen icke blef lösare, och står ännu qvar i Thors hufvud. Hvar och en bör derföre akta sig, att kasta en sten öfver golfvet; ty dervid röres stenen i Thors hufvud.

Så, denna Örvandel, eller Aurvandel var alltså gift med Groa. Huruvida denna Groa är samma som Svipdags mor, vilken han väcker upp ur sin grav är osäkert. Viktor Rydberg hävdade det, och kanske har han rätt. Men då skulle ju Svipdag och Amleth vara bröder. Tanken svindlar.

Aurvandel tros komma från två proto-germanska ord. Austr- som betyder öster, eller gryning och -vandel som betyder någonting i stil med vandrare. Det grekiska ordet “planet” som vi använder idag kommer från ordet vandrare på grekiska. Detta syftar på att planeterna över tiden rör sig (vandrar) i förhållande till fixstjärnorna, som är mycket mer avlägsna (parallaxfenomen).

Så, Aurvandel eller kanske hans tå borde syfta på Venus, som ju är gryningsstjärnan och ofta visar sig före gryningen och på så sätt ger förebud om solens ankomst.

På Anglo-saxiska, så blev Aruvandel till Earendil, och detta namn återfinns i en mycket gammal dikt som heter “Christ I”. Där hyllas han nästan som en gud, titeln på dikten till trots.

Hail Day-Star! Brightest angel sent to man throughout the earth, and Thou steadfast splendour of the sun, bright above stars! Ever Thou dost illumine with Thy light the time of every season. As Thou, begotten God of God, Son of the True Father, without beginning

Detta låter inte särskilt kristet. Snarare låter det som en hymn till gryningens gud, Earendil!

Denna dikt inspirerade J.R.R. Tolkien till att kalla en av sina karaktärer i Silmarillion för Eärendil. Han var en sjöfarare som förde aftonstjärnan över himlen. Alltså inte morgonstjärnan, som man kanske kunde tro?

Till saken hör att det finns en Anglosaxisk gudinna, kallad Eostre, som anses vara en gryningsgudinna liknande Eos i grekisk mytologi. Men det verkar som att germanska gudar och gudinnor ofta hade en motsvarighet av motsatt kön. Ett annat exempel som har förts fram på detta är Njord / Nerthus.