Starkaders grav… funnen!

I våras var vi ute och sökte Starkaders grav nära Vellinge. Detta var baserat på uppgifter från Nordiska Hjältesagor av Kata Dalström, som ni kan köpa på länken nedan. Där stod det att han skulle ha blivit begravd under en hög nära Vellinge i Skåne.

Vi lyckades inte hitta en kandidat bland de många gravhögar som finns på landet runt Vellinge. Men, när jag nu djupläser Gesta Danorum av Saxo Gramaticus, så får jag upp ett nytt spår.

I Gesta Danorum står det att när Starkader blev gammal och skröplig så hängde han alla sina rikedomar runt halsen och gick ut för att hitta sin baneman. Han hade två svärd i sitt bälte, men han var så svag att han var tvungen att stödja sig på två stavar för att kunna gå.

Nu mötte han först en bonde som försökte ta det ena svärdet. Starkader bad honom komma närmare så att han kunde ge honom det. Och när bonden kom närmare så fick han svärdet, men spetsen först, genom magen.

Sedan mötte Starkader Had, Hlennes son. Hlenne var en man som Starkader hade dödat tidigare. När Starkader insåg att Had var av ädel börd så skänkte han svärdet med handtaget först och lät sig halshuggas. Dock så försökte han innan han dog lura Had att springa mellan kroppen och huvudet när de föll i förhoppning om att Had skulle hamna under kroppen och krossas. Had var dock för smart och misstänksam för att låta sig luras.

Had begravde sedan kroppen under en hög vid en plats som kallas Rolyng. Kata Dalströms källor berättar även att det var vid en bro.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 5 – Kapitel 9 – Om Starkaters död. – Utgivningsår 1555.

Det visar sig att det finns en gravhög i Ramlösa (uttalas RAMM-lösa inte RAM-lösa) söder om Helsingborg, som heter Starkodders hög. Om man läser på riksantikvarieämbetets hemsida så får man dessutom veta följande:

”Enligt rannsakningarna 1667-1668 berättas att de äldste i Raus omtalar att ett slag skall ha ägt rum på Raaeliung, men mellan vem vet de icke. […] På samma Raaeliung skall Sven Felling och Star[c]h Odder vara begravda.”

Raaeliung (Råeljung) och Rolyng är ju helt uppenbart samma namn. Det finns dessutom ett vad i närheten som skulle kunna vara den bro som nämns i Kata Dalströms version av berättelsen. Så, det här innebär alltså att vi har funnit Starkaders grav. Eller?

Denna plats är inte den enda platsen som gör anspråk på att vara Starkodders grav. I Trollhättan finns det en sten som sägs markera Starkodders grav. Dock så är det intressant att den lokala traditionen som skrevs ner efter att svenskarna erövrat Skåne på 1600-talet stämmer så väl överens med vad Saxo Grammaticus skrev ner i början på 1200-talet. Det visar hur länge en sådan tradition kan hålla i sig.

Det är också ett exempel på vad vi i tidigare inlägg har kallat för det heliga landet. Forntidens människor knöt sina mytologiska berättelser till landskapet. De olika gravhögarna innehöll hjältar, som de dessutom kunde namnge. Heliga källor var verkligen kopplade till de gudar och gudinnor som man offrade till där. Detta försvann när man importerade en religion där de heliga platserna var 2000 mil bort.

Runt högen finns flera boplatser från bronsåldern, och enligt Helsingborgs stads turistinformation så är även själva högen från samma tid. Frågan är om traditionen skulle ha kunna hålla i sig sedan dess.

Namnet Starkad (grundformen av Starkaðr som har givit upphov till Starkader och Starkodder), är en sammansättning av Stark– som betyder stark (duh!) och en ändelse -ad som användes för att beteckna personnamn. Denna tradition är känd från många germanska språk ända tillbaka till Goterna. Men detta är så långt vi kan spåra det.