Det här är en litterär tolkning av en episod från bok 8 i Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum. En slags “Mörkrets hjärta” i folkvandringstidens Halland.
“Du behöver åka till Sverige igen.” Kung Omund tittade på sin trogne Ebbe men sina klara ögon. Ebbe tittade på det svenska sändebudet som stod där med blankt ansikte som om han väntade på att få veta vilket svar han skulle ta tillbaka till sin kung.
“Han är rädd för att hålla bröllop i främmande land? Men han är inte rädd för att gifta bort sin dotter till samma främmande land?” Sändebudet ryckte på axlarna, och nickade. Ebbe tog en slurk av bägaren. Han hade varit i Sverige tidigare för att fria åt sin kung. Han hade förväntat sig att det skulle komma ett svenskt följe med bruden och kungen, men istället kom det ett sändebud.
Detta var krångligt. Han hatade krångel. Krångel kunde vara ett sätt att dölja en fälla.
“Jag tar med mig samma män som sist. Vi seglar till Halland, och går sen därifrån. Det är långsamt, men sjön är osäker så här på vintern. Isarna har redan börjat lägga sig.” Han tömde det sista ur bägaren och log ett ansträngt leende mot sändebudet. Han höll upp bägaren och en trälkvinna kom snabbt tassande med påfyllning.
Helst hade han bett kungen vänta till våren så att de kunde segla med en rejäl flotta upp till Uppsala. Det skulle vara säkrare, inte minst för bruden. Men han visste att kungen ville gifta sig så fort som möjligt, och då var det ingen idé att försöka få honom att ändra sig.
Sändebudet blev visad en plats vid bordet och han blev bjuden på mjöd och kött. Ebbe granskade honom från sin plats bredvid kungen. Hans ansikte var dolt av ett långt blont skägg, men ögonen var vakna och spanade runt sig på ett sätt som Ebbe inte riktigt gillade. Han var för uppmärksam på vad som hände omkring honom och inte tillräcklig uppmärksam på maten och drycken. Han måste ha rest i minst två månvarv från Uppsala, men ändå var han mer intresserad av att mönstra männen runt bordet än av mjöd. Det var skumt.
Färden över Kattegatt hade gått snabbt. Vinden hade varit hård, och sjön grov, men i gengäld så hade de korsat havet snabbt. De rodde nu upp längs floden som hette Nissan. De skulle inte komma särskilt långt, utan snart skulle de var tvungna att lämna skeppet och ta sig fram landvägen.
Än så länge kände allmogen väl till kungens rättvisa. Det här var fortfarande civiliserade trakter, men snart skulle de komma in i skogarna i landet mellan Danmark och Sverige. Där kände de varken den Svenske eller Danske kungens rättvisa. Där bodde det allsköns trollkonor och rövare. Det sades att det till och med bodde jättar där, som hade undkommit Tor vid tidernas begynnelse.
Han rodde själv en hel del vakter. När man var ombord så fanns det inte möjlighet till vapenlek, så att ro var det enda sättet att hålla sig i form och inte förslöas. Men han stod också ofta i fören och spanade. Ibland såg han bönder och fiskare längs stranden. De skyndade sig att skicka sina kvinnor och barn upp mot husen, och männen själva stod kvar med svarta ögon och tittade långt efter dem.
Allteftersom de kom längre och längre upp för floden blev det längre mellan husen och gårdarna. Allteftersom bebyggelsen glesnade, tätnade skogen. Till slut var det som att ro i en översvämmad skog. Träden växte ända ner till stranden och han kunde inte se längre än så. Skogens mörker tyngde honom och trängde ända in i hans hjärta.
Han lade handen på svärdshandtaget, men han visste att det var för långt till stranden för att det skulle göra någon nytta. Det var ändå något som kunde invagga en viss trygghet i honom. Känslan av att kunna ge igen om någon anföll honom var viktigare än den faktiska förmågan.
Plötsligt hörde han ett vinande bakom sig, och det tog ett ögonblick innan han förstod vad det var. Genast vände han sig om och ropade till sina män. “Pil! Såg någon var den kom ifrån? Vilken sida?”
Männen hukade vid sina åror, men ingen hade sett var pilen kom ifrån. Det var bara ett test. Inte egentligen menat att göra skada. En provokation för att se vad de skulle kunna göra. Och svaret de hade gett var tydligt. De kunde inte göra någonting.
Han bad dem som kunde att ta på sig sina hjälmar. Men en hjälm i detta väder var obekväm. När man tog på sig den var den kall. Så kall som bara metall kan vara när det är så kallt att vatten fryser. Sedan, när man hade rott ett tag så blev den fuktig på insidan, och då blev det ännu kallare.
Till en början lydde de villigt hans order. Minnet av den enda pilen var fortfarande färskt i deras minne. Men allteftersom tiden gick, så såg han fler och fler ta av sig hjälmarna. Det var då som anfallet kom.
Han hade förväntat sig ett anfall. Rövarband som hoppades kunna provocera dem att lämna skeppet och förfölja dem ut i skogen där de skulle vara lätta byten för deras fällor och bakhåll. Men han hade inte väntat sig denna intensitet. Det var som en stormvind som svepte över skeppet från för till akter. Men vinden kan bara blåsa från ett håll i taget. Pilarna kom från både styrbord och babords stränder.
“Ro! Ro för allt vad ni kan!” Han var en god bågskytt själv, och efter den första pilen hade han strängat sin båge och lagt den tillsammans med ett knippe pilar i fören. Nu sköt han pilar in i skogen där han tyckte att han såg någon skymta mellan träden. Han trodde inte att han träffade något, men känslan av impotens hade varit för svår att leva med. Bättre att riskera livet och skjuta tillbaka.
Han hörde stönen från de män som blev träffade. Till slut hade han slut på pilar, och när en av de träffade dog vid sin åra när han för andra gången fick en pil i nacken så släppte han bågen och satte sig vid sin döde kamrats åra. De rodde länge, och flera gånger trodde de att de hade sluppit igenom rövarnas territorium. Men så svängde de runt en krök i floden och genast var pilregnet över dem igen.
Till slut slutade pilarna komma lika plötsligt som de hade börjat. De rodde vidare hukande vid årorna, men när de hade rott en bra bit insåg de att det inte skulle komma fler pilar. Kanske hade rövarna gett upp. Kanske hade de fått slut på pilar. Kanske hade de hittat ett annat skepp, eller följe att anfalla. Bara rövarna, och kanske trollkvinnorna i skogen visste.
Så småningom kom de fram till en fors. Det här var så långt man kunde segla med ett skepp som deras. Härifrån handlade det om att gå till fots. De sårade männen lämnades kvar vid skeppen tillsammans med de döda.
Ebbe ledde vägen längs den stig som det svenska sändebudet visade. Den följde floden. Ibland gick den precis vid stranden, och ibland en bit in från stranden. Sveneken hade färdats här många gånger, sade han. Ebbe undrade i sitt stilla sinne vilken slags ärende man kunde ha för att frivilligt färdas här många gånger.
När natten närmade sig kom de fram till ett par likadana hus. De låg på var sin sida om floden. Svensken bankade på dörren till det hus som var på samma sida som de. Efter en kort förhandling blev de inbjudna. Det var bra, för natten såg ut att bli kall och stjärnorna började redan visa sig på himlen.
Inne i huset blev de visade platser vid ett långt bord. Det satt redan andra resenärer där längs bordet, och vid huvudänden satt två män. Ebbe gissade att de var bröder och att de bodde i var sitt av husen.
De blev väldigt väl försedda med både mat och dryck. Ebbe lät sig väl smaka av båda delar. Till slut var han mätt, törstig och till och med varm inombords av mjödet. Han kände att han äntligen kunde slappna av efter den hårda resan uppför floden. Ryggen värkte av den hårda och obarmhärtiga rodden.
När han sträckte på ryggen hände det sig att han tittade upp i taket. Först lade han inte märke till det, men sedan började han granska det noga. Uppe i taket hängde någon slags anordning. Han hade aldrig sett något liknande. Det såg ut som en lång bjälke som var upphängd i kedjor. På ena änden fanns något som skulle kunna vara en egg, men han hade svårt att se det därifrån han satt.
Han funderade över detta medan han tömde ännu ett horn mjöd. Hans vapenbröder som hade kommit in i salen tillsammans satt även tillsammans. Han lutade sig först åt vänster och viskade till den som satt där att det inte skulle bli någon sömn i natt och att de skulle vara på sin vakt, och till slut att de skulle ta det försiktigt med mjödet från och med nu. Denne spred budskapet vidare, och han såg att allteftersom det spreds mellan mannarna så blev deras uppsyn barskare och deras tal blev tystare och mer fokuserat på krigiska bedrifter.
När festen var slut och maten burits ut så gjorde tjänarna iordning bäddar åt dem vid elden. Till en början lade de sig där allihop, men när tjänarna hade lämnat dem så skyndade sig Ebbes män att gömma sig på annat håll i salen. De andra resenärerna som inte visste vem Ebbe var, trodde att han var galen och ville inte lyssna på hans råd. Sömnen var viktigare för dem än att lyssna på goda råd.
När elden så hade falnat och bara det skumma ljuset av glödande kol återstod, så hörde Ebbe rassel som från kedjor och plötsligt kom balken svingande ner och den vassa eggen gjorde processen kort med dem som låg runt elden. Han viskade tyst till sina män att vara beredda.
Ur skumrasket kom nu de två bröderna med en skara beväpnade män. De lyste vägen med tjärbloss och kom för att inspektera resultatet av sin lömska plan. När de insåg att de flesta av gästerna hade undkommit utbröt kalabalik. En hård strid bröt ut när Ebbes män överföll bröderna och deras män som varade hela natten.
Till slut var det bara Ebbe och de två bröderna kvar. Han var svårt sårad och de båda bröderna likaså. De stirrade på varandra på planen utanför huset i det bleka gryningsljuset. “Jag tar er eka och ror härifrån. Eller så kan ni försöka hugga ner mig. Men jag tror att ni förstår att jag är man nog att döda er bägge två.”
De två bröderna sade ingenting, men de gjorde heller inte något försök att stoppa honom när han långsamt, utan att ta blicken från dem rörde sig mot ekan som låg vid stranden. Han satte sig i ekan och när han rodde ut på floden och styrde neråt mot forsen såg han hur de utan att röra sig ur fläcken följde honom med blicken.
En lätt snö började falla. Snöfallet ökade i intensitet och till slut försvann bröderna bakom snöflingorna. Han rodde som i en tyst och alldeles vit värld. Strömmen började ta tag i hans eka och snart fördes han som ave en osynlig hand neråt floden mot forsen och räddningen. Den enda färgen var det röda blodet som sakta droppade från hans sår ner i den vita snön som samlades i botten på ekan.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.