Jag håller som sagt på och studerar Gesta Danorum. I förordet beskriver Saxo Danmark och de omkringliggande länderna. Blekinge var vid den här tiden, tillsammans med Skåne och Halland del av Danmark.
Trots att Saxo sitter i Lund och skriver har han inget att berätta om Skåne. Inte heller säger han just något av intresse om Halland. Blekinge däremot representeras av en ingående beskrivning av… hällristningar.
I Blekinge finns det för övrigt en klippa över vilken det går en stig som är översållad med märkliga skrifttecken. Stigen sträcker sig ända från havet upp till i Värends steniga ödemark, begränsat av två linjer som bara ligger en liten bit från varandra. Det flata mellanrummet mellan dem är över allt genomkorsat av skrifttecken och även om ytan ligger på tämligen olika höjder på grund av att den går över höga klippor och ner i dalar, ser man hela tiden bokstäverna på rad. Kung Valdemar, Knut den Heliges välsignade son, som undrade mycket över detta sände folk dit för att utreda vad skriften betydde. De gick över klippan och undersökte noga hela raden av skrifttecken och skar dem senare ut i stavar precis som de var inristade. De kunde emellertid inte utläsa någon mening från dem för håligheterna för delvis fyllda med jord och revor och dels utslitna av fotsteg, så genom det slitage som stigen hade utsatts för löpte tecknen förvirrat över varandra. Av detta kan man se att även det som är inristat i hårda klippa under tidens lopp kan utraderas av fukt, skräp och regnoväder.
Vilka hällristningar är det då som Saxo syftar på?
Vi kan nog inte veta säkert, men det finns ett par olika områden i Blekinge med kända hällristningar. Från beskrivningen kan man sluta sig att det verkar vara ett ganska stort område och att det sträcker sig från havet ända upp till Värends skogar.
Idag skulle detta vara en sträcka om åtskilliga mil, så det är antagligen en överdrift hos Saxo, varesig det är i hans källor eller om han själv har skarvat.
Värend gränsar till de västra tre fjärdedelarna av Blekinge, så större delen av Blekinge är fortfarande kvar. Det största kända hällristningsområdet, vid Torhamn utgår däremot, likaså områdena vid Nättraby Vallby och Lösen, eftersom dessa gränsar till Möre snarare än Värend. Däremot skulle det kunna vara Augerum eller Bräkne-Hoby, men ingen av dessa verkar vara till närmelsevis så stor som Saxo menar.
Antingen är det så att det finns ett stort hällristningsområde i Blekninge som har glömts bort sedan kung Valdemars dagar på 1100-talet. Eller så har man fått geografin aningen om bakfoten, och så är det de många områdena kring Torhamn och det närliggande Nättraby han i själva verket menar.
En annan observation är att dessa hällristningar antagligen var cirka 1600-2600 år gamla redan när Valdemars expedition undersökte dem. Nu, nästan 900 år senare, så finns de fortfarande kvar och de är lika mystiska och fantasieggande.
Du har skrivit mycket intressant. Men kommentarsfältet stänger du fort. Det finns många äldre inlägg, jag skulle vilja kommentera. T.ex. Gullveig.
Guld + våg eller böjelse. Eller guld + ve (veta, tanke, tänka) + ig som i hjärtlig, gruvlig, snorig – en egenskap. Betydelsen blir i båda fallen Girigheten.
Girigheten skapar osämja hos gudarna. De bränner henne tre gånger som straff, men hon återuppstår. Loke äter upp hennes stekta hjärta. Då blir han gravid och föder nordiska mytologins hemskaste monster.
Loke förvandlade sig till ett sto, blev gravid med hingsten Svadifarne och fölade. Oden fick den avkomman, hästen Sleipner. Så Loke var riktigt hbtq.