Asar, Vaner och Jättar

Jag läste en intressant bok, ”The war of the gods” av Jarich G. Oosten. Titeln kanske översäljer innehållet en aning, men det den egentligen handlar om är väl så intressant.

Författaren analyserar relationerna mellan olika ätter av gudar inom olika indoeuropeiska mytologier. Han gör en del intressanta observationer, och jag tänkte försöka summera några av poängerna här.

Asar, Vaner och Jättar är de centrala ätterna av gudaväsen i Nordisk mytologi. Det visar sig att de har en hel del intressanta familjeband som följer vissa former. Dessa beskrivs schematiskt nedan (illustrationen tagen från boken).

Relationen mellan Jättar och Asar är känd. Tor försöker alltid besegra Jättarna, och lyckas lika ofta. Trots denna fiendskap så härstammar gudarna från jättarna. Oden och hans bröder är söner till Bestla, Tyr är son till Hymer och Tor är son till Fjörgyn.

Utöver detta så får Asarna vissa viktiga artefakter från Jättarna. Muren runt Asgård och Sleipner kommer från jättarna. Skaldemjödet stjäls från jättarna. Det stora kärlet som man behöver för att brygga tillräckligt med mjöd kommer från jättarna.

Vanerna däremot verkar inte härstamma från Jättarna. I själva verket är det enda man får veta om dem att Frej och Freja är barn till Njord och hans onämnda syster. Incest verkar alltså vara ett karaktärsdrag hos Vanerna.

Vanerna får inga magiska artefakter från Jättarna, däremot så får både Njord och Frej nya fruar efter att de har givit upp sina incestuösa relationer från jättarna.

Asarnas inre relationer är inte sexuella, utan präglas av konkurrens och till och med brödramord. Tor och Oden har en ibland ansträngd relation. Den blinde Höner dödar sin bror Balder. Asarna tvingar Lokes ena son döda den andre och tar sedan tarmarna från honom för att binda Loke.

Relationen mellan Asar och Vaner börjar med krig, men efter att man har utbytt gisslan och spottat i bägaren, så etablerar man en evig fred.

Författaren skiljer mellan ”wife-takers” och ”wife-givers”, dvs. hustru-tagare och hustru-givare. I Romersk mytologi tar Romarna fruar från Sabinerna (med list och våld). I Norden är det i själva verket män som utbyts, men de spelar samma roll.

Varför var just ingifte så viktigt för Indoeuropeerna att de baserad en stor del av sin mytologi omkring de problem som kan uppkomma när någon gifts in i familjen? Samma typ av problematik behandlas i många av Grimms sagor. Den onda styvmodern är det tydligaste exemplet.

”Men då sa Askungen, ’Jag har ju ingenting att ha på mig!'”

Det Indoeuropeiska samhället var patrilokalt, dvs. när man gifte sig så flyttade hustrun in hos mannens familj. Därför är det oftast fruar som utbyts. I Norden tar Vanerna fruar från jättarna.

Asar och Vaner utbyter däremot män. Varför det har blivit så kan man spekulera kring. Men det kan ha att göra med att det är tre parter inblandade. Författaren skriver att när Asar och Vaner spottar i en bägare, så är detta en symbolisk kopulation mellan män. Denna kopulation ger upphov till Kvaser. Visheten föds genom en symbolisk kopulation mellan män.

I övrigt så kretsade ekonomin omkring boskap som måste fördelas mellan arvingarna när familjeöverhuvudet dog. En styvmor och hennes avkomma blev genast rivaler om rikedomen. Detta förklarar även förekomsten av broder-mord.

Man skulle kanske kunna datera uppkomsten till de här myterna just till perioden innan 3500 f.kr. när indoeuropeerna bodde på stäppen. De skulle då vara ett relativt nytt lager av myter jämfört med skapelsemyten som verkar vara 30.000 år gammal.

Man kan på något sätt se Vanernas ursprung som en konstruktion. Vi får inte veta mer om dem än vi behöver för att förstå deras roll i myterna. Deras ursprung är inte viktigt, därför vet vi inte vem som är Njords far. De utfyller rollen som ”de andra”. Senare i berättelsen så är de helt jämställda med Asarna. Då utgör de istället en kontrast mot de krigiska Asarna.

I Deutsche Mytologie skriver Jacob Grimm att det har spekulerats i att Vanerna skulle symbollisera slaver. De som förespråkar detta har anfört att Ryssar kallas för Venäläinen på finska och att Venderna var ett slaviskt folk.

Hur spännande det än är att spekulera i minnen av en avlägsen forntid, så måste vi avfärda detta. Dels på grund av att vanerna behövs för att kunna analysera snåriga familjerelationer, och dels för att motsvarande berättelser, med häpnadsväckande paralleller, finns i alla Indoeuropeiska mytologier.

En reaktion på ”Asar, Vaner och Jättar

Kommentarer inaktiverade.