Ordet kung kommer från det protogermanska ordet Kuningaz, som betyder “någon i familjen” eller kanske “av den gudomliga ätten”. Goterna använde ordet “thiudans” som är härlett från “thiuda” som betyder folk, så kanske man kan läsa detta som “en av folket”.
Detta ger en bild av de två sätt som man under historien har utsett kungar. Antingen genom arv, eller genom val. I Sverige hade vi länge (på grund av den federala strukturen i kungadömet) valkungar som måste godkännas genom en Eriksgata. Så, under denna period verkar idén om “thiudans” ha varit förhärskande, men hur såg det ut innan dess? Vad är ursprunget till kungadömet som institution i Norden?
En av de tydligaste skillnaderna mellan sen-neolitikum och bronsåldern i Norden är att det börjar byggas stora långhus. Dessa långhus var inte kollektiva bostäder, utan måste snarare betraktas som palats för lokala stormän. Man får anta att dessa stormän kallades kungar, även om deras kungariken med dagens mått mätt måste ha varit väldigt små.
Denna utveckling drevs av den nya rikedomen som kom från handeln med djurhudar, flinta och inte minst bärnsten. De kungar som hade möjlighet att byta till sig brons och ädla metaller kunde börja anställa hantverkare och soldater. De byggde allianser med andra kungar genom att gifta bort sina döttrar.
Men, de var inte bara krigare, mecenater och politiker. De hade även en prästerlig roll. Från Isländska sagor vet vi att man under Vikingatiden hade ett ämbete som kallades för Godi, (guds tjänare). Dessa Godar var lokala makthavare på tingen, samtidigt som de var en slags präster. Det fanns alltså på vikingatiden en stark koppling mellan ämbetet som kung och präst.
Men hur såg det ut tidigare, finns det några belägg för ett utpräglat prästerskap i Norden innan kristnandet?
Adam av Bremen skriver att
“De har tilldelat alla sina gudar präster, som frambär folkets blot. Om en farsot eller hungersnöd hotar, offrar man till Tors bildstod, om ett krig förestår, till Oden, om ett bröllop skall firas, till Frej. “
Adam av Bremen om templet i gamla Uppsala
Kanske är inte Adam av Bremen det bästa sanningsvittnet om nordisk hedendom, och kanske är de personer han beskriver som präster i själva verket Godar. Dvs. de kungar som var beskyddare av templet, och som hade som hedersuppdrag att officiera bloten.
Låt oss istället se på andra indoeuropeiska kulturer.
I det indiska kast-systemet är den högsta kasten inte kungar, utan präster. Denna kast har en särställning i samhället och i myterna, inte på grund av sin världsliga makt, utan på grund av sin religiösa makt.
I Rom fanns det ett ämbete som kallades för Flamen. Det fanns sammanlagt femton flamen i Rom, tre huvudpräster (flamen maiores) och tolv underpräster (flamen minores). Dessa var offerpräster, och själva ordet flamen tros vara härlett från proto-indoeuropeiskans *bhlg- (“att skina, brinna”). Samma ord har givit upphov till indiskans Brahminer och faktiskt även ordet Blot (som alltså inte har något med blod att göra).
I Keltisk kultur fanns det en klass som kallades för Druider. Dessa var präster, men även läkare, jurister och politiska rådgivare. De verkar alltså inte heller ha varit kungar själva.
Frågan är då, huruvida vi i Norden från början hade två skilda ämbeten som sedan blev ett, eller om det alltid var kungen som utförde bloten.
Jacob Grimm ägnar ett kapitel åt prästerskapet i sin Deutsche Mytologie. Där samlar han flera äldre citat.
Caesar skriver t.ex. “De har inte Druider som har ansvar över allt heligt, ej heller för att utför offer”. Grimm noterar att det antagligen bara är en jämförelse med Kelternas omfattande Druid-väsen.
Tacitus berättar att när man var i härtåg, så hade de hand om disciplinen. Kungar och militära ledare hade inte rätt att straffa någon för brott mot disciplinen. Anledningen var att hela kriget skedde inför gudarna, och alla brott mot disciplinen i själva verket kunde vara fråga om hädelse. Han berättar även att de tar avgudabilderna och tavlorna från de heliga lundarna med sig in i strid.
Han berättar även att prästerna hade ansvar för att uttolka stavarna, dvs. utföra spådom i frågor som rörde hela folket, men om det bara rörde en familj så kunde familjeöverhuvudet göra det.
Grimberg är kategorisk i sin tolkning att man alltid hade ett kombinerat ämbete, sprunget ur faderns roll som förrättare av familjens blot. Han ger inget start datum, men kanske innehåller Havamal ett minne av att Oden ändrade på kulten när han återkom från sin exil.
Bättre är intet bedja
Havamal 145
än att blota för mycket;
gåva önskar, att gengåva gives.
Bättre är intet sända
än alltför mycket slopa.
Så ristade Tund
före tidsåldrarna,
när han reste sig upp,
när han återkom.
I Heimskringla beskrivs att Oden föreskriven tre blot. Ett vid vår- och höstdagjämning och ett vid jul. Kanske är även detta en förenkling av kulten, från att ha haft många fler blot.
Kanske är det så att ämbetena kung och präst kombinerades i samband med att Oden tog över som högste gud. I så fall kan Ull och Tyr ha haft ett mer utbyggt prästämbete som sedan integrerades med kungaämbetet när Odenkulten tog över.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.