Gerd och Yngve

“Men jag älskar ju dig!” Hon såg hans blå, ärliga, lekfulla ögon. Hon kunde se att han verkligen menade det. Men hon visste också, att hans kärlek inte var en exklusiv kärlek. Yngve älskade alla.

“Nej, jag måste gå. Jag har inte…” Hon slet sig ur hans omfamning och hastade ut ur hans kammare. Han suckade och tvättade sig med vattnet hon hade haft med sig. Han såg till att reda ut håret och kammade det med pomada som var gjort av kåda och grisfett. Det var viktigt att de blonda lockarna låg perfekt. Men det fick inte se ut som att det var medvetet gjort. Trots att han lade mycket tid på det varje morgon, så kunde han alltid förbättra frisyren.

Till slut var han nöjd med håret. Han tog på sig kläderna. Även de måste sitta perfekt. Han granskade sig själv noga i spegeln och justerade bältet, drog lite i skjortan och till slut var han nöjd. Han satte svärdet i bältet och gick ut.

Solen välkomnade honom med varma, vänliga strålar. Fåglarna som brukade följa honom vart han gick hälsade honom med ett glatt kvittrande. Hans häst som brukade gå som den ville kom och hälsade på honom.

“Hej! Hej Faxe. Hej min vän!” Han klappade hästen på mulen. Den var vit och vacker. Lätt att hantera, åtminstone för Yngve, fast han var en hingst. De brukade gå runt mellan husen hela dagarna och bara prata med folk.

Det fanns många som behövde ett uppmuntrande ord, eller som bara behövde prata lite om vädret. Han lyckades ofta få en bit mat, eller något litet smycke i gåva. Folk tyckte om honom, och de ville gärna ge honom saker. Kvinnorna brukade dessutom ge honom en kyss, om deras män inte såg. Ibland kunde det bli mer. Vem var han att tacka nej till gåvor?

Borgen där han bodde bestod av en rund palissad med fyra höga torn, ett i varje väderstreck. Han brukade njuta av att stå uppe i något av tornen och titta ut över världen.

En gång hade han gått upp tidigt och stått i det östra tornet och beundrat soluppgången. Han hade inte varit ensam. Det hade förstås varit ett hemligt kärleksmöte. Annars gick han aldrig upp innan soluppgången. Det var mot hans natur.

Det västra tornet hade han mer erfarenhet av. Det var ett bra ställe att utforska ny kärlek. Solnedgången var en bra tid att viska hemligheter till varandra och att tyst utforska varandras kroppar. Det var hans favorittorn, men på dagen kunde han inte få rätt stämning där.

Då gillade han det södra tornet bättre. Marknaden nedanför tornet var ett bra ställe för lek och flirt. Ett bra ställe att hitta en ny kärlek. Varje dag var en möjlighet att få känna den där fladdrande känslan i bröstet. Blodrusningen i öronen när ett leende besvarades med ett leende.

Därför kunde han inte riktigt förklara varför han just idag gick till det norra tornet. Han gick aldrig dit om han inte blev tvingad. Det var mörkt där, längst från solen. Innanför muren låg begravningsplatsen mörk och dyster. Utanför gick skogen nästan ända fram till muren.

Hans far, kungen försökte träna honom i att bli en bra soldat, kapten, befälhavare. Visserligen var han stark och vig, det fanns många kvinnor som kunde vittna om det, och han kunde hantera ett svärd lika bra som vilken annan man som helst. Även det fanns det många kvinnor som kunde berätta om. Han hade dessutom segersvärdet. Men han var ändå ingen krigare. Det låg inte i hans natur.

Det var bara när hans far tvingade honom att tjänstgöra i vakten som han någonsin var i det norra tornet. Men idag var det något som lockade honom mot tornet. Hon stod i korsningen i mitten av borgen där den öst-västliga vägen korsade den syd-nordliga vägen.

Han vände sig mot norr och stegade iväg. Han passerade kyrkogården. Han såg mausoleet där hans anfäder låg begravda. Han såg de fattigas gravar som pryddes av vissnade blommor. Han kände solens varma strålar i nacken.

Fåglarna som brukade följa honom vart han gick kvittrade ängsligt från mausoleets tak. Snart stod han nedanför tornet. Alla tornen var målade med tjära. Mörka och majestätiska. Men det här tornet hade dessutom en lätt olycksbådande känsla. Solen var svagare här uppe, och istället för de olika nyanserna av brunt som man kunde se om man stod nedanför de andra tornen så såg man här bara en glänsande svärta.

Han gick upp för trapporna och snart var han uppe på utsiktsplatån. Nedanför sig såg han Faxe som betade mellan gravarna. Han spanade ut över staden. Vasstaken lyste i solljuset. Rök steg från vindögonen på hans faders stora hall som låg i centrum där huvudvägarna korsades. Man hade redan börjat grilla grisarna för aftonens fest.

Han vände sig om och tittade ut mot skogen. Trots att solen stod högt på himlen fällde palissaden och tornet långa skuggor över skogen. Han suckade för sig själv. Vad skulle han här uppe och göra?

Det var då han fick syn på en glänta i skogen en bit åt norr. Där var en inhägnad i vilken det gick vita kor och betade. Han såg en ung kvinna. Hon satt med huvudet nedböjt och med håret täckt. Hon satt på en pall med en spann mellan benen. Hon mjölkade en av korna.

Just då liknade hon de unga mjölkerskorna inne i borgen. Han älskade dem alla, men ärligt talat kunde han inte skilja dem åt. Men så reste hon sig upp och klappade kon på ändan för att berätta att hon var klar. Hon sträckte på ryggen och vände upp ansiktet mot solen. Hon släppte ut håret och då såg han henne för första gången.

Det var som att solen skänkte henne ännu varmare strålar än hon brukade skänka honom. Hennes ansikte hade rena, kalla drag men solen gav det en oväntad värme. Hennes klänning var av ett lätt lintyg och på magen hade hon ett smycke av brons. Runt halsen hade hon pärlor av bärnsten. Hon tog av sig sitt huckle och han såg att hon hade blont hår i en intrikat uppsättning. Flätor med inflätade pärlor av glas i alla färger.

Han kände ett hugg i hjärtat. Hans hjärta som hade älskat alla. Hjärtat som hade rymt så många hade nu krympt och hade bara plats för en. Han måste få veta vem hon var. Han måste få lära känna henne.

Han tittade noga och lade platsen på minnet. Sedan sprang han ner för trapporna och visslade sedan till Faxe som genast kom till honom. Det fanns inte tid för sadel och träns. Han hoppade upp på Faxes rygg och red barbacka mot den närmaste porten.

De kände varandra så väl, så han kunde galoppera utan problem. Han behövde bara hålla i sig lite lätt i Faxes man. Styra kunde han göra med benen, och han styrde sin häst mot den punkt han hade sett ut uppifrån tornet.

När de kom fram till skogen kände han hur Faxe tvekade. De brukade aldrig rida i skogen, men han såg en stig och insåg att den måste leda till gläntan. Han smackade på hästen som började skritta motvilligt in mellan de mörka träden.

Stigen vindlade sig fram mellan stora, mossbeklädda stenar. Luften här inne var kall och fuktig. Inte alls hans naturliga miljö, men lust och åtrå manade på honom på samma sätt som han manade på Faxe. Trädens grenar sträckte sig mot honom, och han hörde obekanta ljud från okända djur inne bland stammarna. Han lade handen på svärdet och manade på Faxe.

De fortsatte en lång stund, och han började bli orolig att de hade tagit fel stig, men så öppnade sig en glänta framför honom. Han såg inhägnaden, men korna var borta. Han red fram till inhägnaden och klättrade över gärdsgården. Det fanns färska kopladdor, och gräset var kort. Det måste vara det här han såg uppe från tornet.

Han vände sig om och tittade uppåt. Tornet var där han hade förväntat sig, men solen hade flyttat sig och skuggades nu av tornet. Stämningen i gläntan var inte så idyllisk och varm som han hade förväntat sig. I skuggan från tornet hade en dyster stämning intagit den.

Han rös och såg sig om. Han kunde inte se någon stuga, eller ens någon stig som kunde leda till någon gård. Den enda vägen in i gläntan var stigen han hade kommit ifrån. Det enda som fanns här var inhägnaden och en hög. Det såg ut som en gravhög, men den var ensam här i gläntan.

För var han förvånad, sedan blev han frustrerad och till sist hade han bara en stor besvikelse kvar. Han sprang runt hela randen till gläntan, men det fanns verkligen bara en enda stig. Han sprang upp på gravhögen, men han kunde inte se mer därifrån.

Han satte sig ner och drog sin skjorta tätare omkring sig. Kylan började tränga in till benen. Han kunde inte vara kvar här. Det var för kallt och mörkt. Faxe kom fram till honom och buffade på honom med mulen.

Motvilligt hoppade han upp på Faxes rygg och red tillbaka. När han kom ut ur skogen kände han åter solens värme, men den kunde inte tränga in i hans hjärta. Faxe skrittade långsamt in i borgen. Hans hjärta som tidigare hade varit så stort att det kunde rymma alla världens kvinnor hade nu bara plats för en enda. Ändå hade han en stort hål i hjärtat. Ett hål där bara en enda kvinna skulle passa.