Havamal avslutas med en lista över de trollformler (kraftsånger) som Oden behärskar, och som han har givit till människorna. Tyvärr så har själva sångerna gått förlorade, men listan finns kvar.
Den elfte kraftsången beskrivs så här:
Den elfte jag kan,
Havamal 156
om till örlog jag skall
gå med gamla vänner.
Under sköldarna jag sjunger,
och de skynda med kraft
utan sår till slaget,
utan sår från slaget,
komma helbrägda från vad som helst.
Det handlar alltså om en sång som man sjöng under sköldarna innan strid, och som skulle kunna göra dem som sjöng den osårbara. Exakt vad det var man sjöng har som sagt gått förlorat, men intressant nog så finns det beskrivet var Romare som stod på motståndarsidan.
Tacitus skriver i Germania
Man förtäljer att även Hercules varit hos dem (vistats bland germanerna), och honom besjunga de, då de ämna gå till strids, som den främste av alla hjältar. Hos dem förekomma också dessa sånger, genom vilkas avsjungande, kallat barditus, de uppelda modet, på samma gång som de efter själva klangen i sången förutspå den kommande stridens utgång. De väcka nämligen eller känna skräck, allteftersom sången ljuder från slaglinjen, och samklangen synes icke så mycket vara en samklang i ljud som i hjältemod.
Man eftersträvar i synnerhet en hård klang och ett brutet sorl, i det att man sätter sköldarna framför munnen, för att rösten genom att den kastas tillbaka må svälla ut till större fulltonighet och djup.
Tacitus, Germania Kap 3
Man verkar alltså ha hållit upp sin sköld framför munnen, och använt den som resonanslåda för sången. Det var alltså inte fråga om ett okontrollerat vrål, utan om en sång som skulle ge en viss klang som skulle sätta skräck i fienden.
Detta är antagligen också upphovet till berättelserna att bärsärkarna bet i sina sköldar. För en motståndare så måste det ha sett ut som det när de höjde sina sköldar framför munnen.
Det namn som Tacitus ger sången, “barditus”, är en latinisering av ett germanskt ord. Det är svårt att gissa vad germanernas ord egentligen var. Etymologin är osäker, men det kan vara släkt med “bard”, som kommer från ett proto-indoeuropeiskt ord som betyder lovsång. Betydelsen har glidit en aning, men det var ändå en typ av helig sång.
Det finns även en annan typ av krigssång som har gått förlorad, men som ändå är omtalad. Det är det stridsrop som sydstatssoldaterna yttrade när de gick till anfall, det s.k. “rebel yell”. Det finns en inspelning från 1936 där en gammal sydstatsveteran demonstrerar sitt skrik, och det låter verkligen märkligt. Vissa nordstatssoldater som hörde det som “either Jackson or a rabbit”, och man kan faktiskt förstå vad de menade.
The “rebel yell” förekommer även i en sång av Billy Idol. Vi slutar inlägget med den. Trevlig helg.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.