Jag har just förvärvat ett exemplar av Viktor Rydbergs bok Undersökningar i Germanisk Mythologie. Det är ett gigantiskt verk, där Rydberg verkligen försöker vända ut och in på hela den germanska mytologin, ända från den poetiska eddan fram till berättelserna om de olika kungasläktena. Syftet med dessa släktsagor var att förklara hur vikingatidens, och senare medeltidens kungar var besläktade med den förste kungen.
Viktor Rydberg noterar att det finns en gemensam berättelse i grunden för alla dessa berättelser oavsett vilket kungahus de kommer ifrån. Den lyder ungefär så här:
För länge-länge sedan i ett land som hette Scedeland, så levde ett folk som inte hade någon konung. Detta land låg vid havet, allra längst söderut på den Skandinaviska halvön.
En dag såg folket en farkost närma sig land från väster. Den hade varken åror eller segel, utan verkade drivas av en egen vilja. Farkosten kom till stranden och då såg folket att det låg en något i den. Det var ett spädbarn, en pojke som låg med huvudet på en sädeskärve och runt om sig hade han en stor skatt. Skatten bestod av svärd, glavar, brynjor och sköldar. Farkosten i sig var också rikligt utsmyckad och stilig.
Vem pojken var och var han kom ifrån visste folket inte, men de tog upp honom i sin gemenskap och födde och uppfostrade honom som en av deras egna. De gav honom namnet Scef (som betydde kärve).
När pojken växt upp så visade han sig vara utomordentligt duglig, så folket valde honom till kung. Han styrde landet länge, länge med största ära.
När han blev mycket gammal, mycket äldre än vad folket i det här landet normalt blev, så dog han. Hans lik bars då ner till stranden där farkosten många år tidigare hade kommit med honom.
Där låg återigen samma farkost, nu täckt av rimfrost och ivrig att få bära iväg den gamle kungen till dödsriket. Det tacksamma folket lade rika gåvor omkring den döde, ännu rikligare än dem han en gång hade anlänt med, varpå farkosten seglade tillbaka ut på havet mot väst.
Kung Scef efterlämnade en son Scyld (som betyder sköld) som styrde landet lika dugligt och länge som sin far.
Vid den här punkten så börjar de olika berättelserna skilja sig åt. Men låt oss fokusera på den gemensamma delen av berättelsen.
Att pojken kommer på en farkost som styr sig själv, och att han anländer med stora gåvor är ett tecken på att han är kung av gudarnas nåde. Det är gudarna som skickar honom till det kung-lösa folket och som från början ger honom dessa gåvor. Detta är diametralt omvänt från berättelsen om Moses. Han anländer till en kungafamilj, helt utan gåvor.
Att dödsriket finns i väster är intressant, eftersom det är där solen går ner. Man har tolkat många ristningar på hällar och andra föremål från bronsåldern som att solen reser på en vagn över himlen under dagen för att sedan resa genom dödsriket på ett skepp under natten.
På det hela taget så andas den här berättelsen bronsålder. Det är kanske inte så konstigt, efter som det var under bronsåldern som kunga-institutionen utvecklades. De stormän som hade handelsförbindelser kunde bygga stora långhus där de kunde bedriva politik och handel. De gick då från att vara bara hövdingar eller stormän till att bli kungar med hov och hird.
2 reaktioner på ”Scef – Den förste kungen”
Kommentarer är stängda.