Besök vid en offerkälla

Inspirerad av mina fynd här om dagen, så gjorde jag en söndagsutflykt till offerkällan i Fru Alstad. Byn ligger strax söder om landsvägen (riksväg 101, för utbölingar).

Det första man ser på höger hand är vindskyddet som tillhör Skåneleden. Där finns det möjlighet att sova, hämta vatten, gå på toaletten och grilla. Söder om detta breder kyrkogården ut sig.

Kyrkan som står där nu är byggd på 1400-talet, men den första kristna kyrkan byggdes redan på 1100-talet. Kyrkan är belägen på en liten kulle mitt i byn, och mellan husen kan man se ut över slätten åt väster, söder och öster. Norrut, på andra sidan landsvägen så höjer sig landskapet uppåt mot Svedala.

Redan när jag steg ur bilen kände jag ett lugn på platsen. Byn består av ett antal hus i blandad stil. Allt från skånelängor till putsade hus från 1920-talet. Kyrkan är ganska liten, men trots detta så har den fått tillnamnet “Notre Dame på slätten”.

Jag följde skyltarna, men till en början hittade jag inte källan. På ett litet fält väster om kyrkan såg jag däremot en katt som satt på en virkeshög. Jag tänkte inte mer på det, utan fortsatte att leta.

Jag hittade en fantastisk grav. Den tillhörde fornforskaren Olof Christoffersson , och var i form av en liten stendös. Wikipedia verkar helt ha missat denne mans gärning som fornforskare. Men den som ligger under en dös har definitivt gjort något rätt i sitt liv.

Jag sökte av hela kyrkogården, men pilarna som fanns där var aningen motsägelsefulla. Efter ett kort samtal med lokalbefolkningen så hittade jag en brunn. Den var belägen mitt i vägen. Den var murad, och stämde inte överens med vad jag hade läst om källan.

Lite besviken och med en gnagande känsla av att jag hade missat något så gick jag tillbaka mot bilen. En ingivelse gjorde dock att jag laddade ner en app till telefonen (sök på fornsök i App store). Den visade mig vad pilarna inte visade. Nämligen att källan verkligen låg på fältet väster om kyrkogården. Där katten satt.

Med appens hjälp så gick jag dit där källan skulle ligga, och det visade sig att det fanns en trappa ner från kyrkogården till en röjd stig som ledde bort till vad som mest liknade en inhägnad för kaniner.

När katten såg mig komma så närmade den sig och tittade på mig. Det kändes lite som att den ville se vad jag var för en. Hade jag ärliga avsikter?

Jag pratade lite med katten, som till slut lät mig passera. Själva källan är ganska anspråkslös. Den är fyrkantig till formen, och kanterna är förstärkta med sten. Det växer ogräs runt om den, så den skulle behöva lite omvårdnad innan våren.

När jag gick därifrån satt katten kvar och vaktade källan. Den satt där och vaktade, på samma sätt som dess förfäder och anmödrar har vaktat källan ända sedan förkristen tid.