I mellanöstern och senare runt det Egeiska havet, uppstod flera högkulturer under bronsåldern. De mest kända är givetvis den Egyptiska, den Sumeriska och den Mykenska. Men även det tidiga Kina, Induskulturen eller till och med Sydamerikas pre-columbianska kungariken. Men vad menar man egentligen med “högkultur”.
Det svenska ordet högkultur kommer från tyskans Hochkultur. Begreppet präglades under 1800-talet, när evolutionsbiologin var den hetaste modevetenskapen. Man menade att människans kultur genomgick vissa stadier i sin utveckling från primitiva samhällen till magnifika högkulturer.
Denna progression från lägre stående till högre stående skedde på ett sätt och gav därför en måttstock efter vilken man kunde mäta alla kulturer och sätta in dem på skalan från lägre kulturer till högkulturer. Viktiga steg på denna skala var skrivkonst, monoteism och stadsbebyggelse.
På Engelska så använder man istället begreppet civilisation, som härstammar från latinets civis (“medborgare”), eller civitas (“stad”). Ett kännetecken för en civilisation skulle alltså vara stadsbebyggelse. Det är givetvis präglat av Roms syn på sig själva, och kanske även Londons och Paris syn på sig själva.
Om man använder dessa glasögon när man studerar det pre-kristna norden så får man svårt att se tecken på någon högkultur.
De första tecknen på ett skriftspråk i det germanska området kommer från andra århundradet e.kr. Antagligen lånades det in från Rom, eller Etruskerna via olika mellanhänder.
Proto-germanerna i Norden hade kontakter med Etruskerna och andra folk på den Italiska halvön via bärnstensvägarna under bronsåldern. Så, om runorna uppstod genom dessa kontakter så skulle det kunna gå många århundraden längre tillbaka i tiden. Kanske till och med till bronsåldern. Men, man har inte hittat några metallföremål från bronsåldern med runinskriptioner, vilket man kanske hade kunnat förvänta sig.
Den nordiska litteraturen är erkänt unik och högtstående. Den skrevs visserligen ner först efter kristnandet, men många av berättelserna har sitt ursprung längre tillbaka i tiden.
Berättelsen om Orvar-Odd har vissa likheter med Odysséen. Eftersom den åtminstone har nedtecknats under den kristna eran så kan man ha gjort den mer lik Odysséen än den ursprungligen var, eller så är den en kopia. Det är svårt att säga.
Berättelsen om bärsärken Starkad däremot är helt klart av ett äldre datum. Den innehåller teman som går att spåra tillbaka till Mahabharata.
Det samma gäller för alla de andra sagorna. De är produkten av en lång tradition av berättande som går ända tillbaka till stäppen i Ukraina och kanske till de första europeiska jordbrukarna. Men eftersom man saknade möjlighet att skriva ner långa berättelser innan kristendomen kom, så har antagligen det mesta försvunnit.
Även av de mytologiska berättelserna så mycket försvunnit. När Snorre skrev ner Eddan, så prioriterade han de berättelser som han kunde använda för sina politiska mål. Han behövde mytologin för att kunna förklara vilka de gamla guda-kungarna var som hans politiska allierade sade sig härstamma ifrån. De berättelser som har gått förlorade är antagligen många-många fler än de som är bevarade.
Man kan än idag höra vissa som talar om en “etisk monoteism“, och att denna skulle vara ett tecken på en högre kulturell nivå än polyteism. För egen del så tror jag att monoteismens främsta syfte var att inpränta iden om en enda suverän kung i folket.
Ännu under medeltiden så kunde man i Europa ha situationer där en kung var vasall till en annan som samtidigt via olika konstellationer var vasall till den förste kungen. Även om stater var organiserade hierarkiskt, så var det inte en pyramidformad organisation, utan mycket mer komplicerat än så. Detta härstammar från de komplicerade relationerna som fanns mellan de olika germanska stammarna. På samma sätt som det polyteistiska panteon.
Om man hade en konflikt med en kung, så kunde man gå till den kungens seigneur för att få saken avgjord. På samma sätt kunde man lägga fram sin sak för flera gudar.
Min misstanke är att den etiska monoteismen syftar till att upphäva detta och införa en strikt, pyramidal hierarki inom det metafysiska på samma sätt som man successivt införde det på det politiska planet. Kanske var protestantismens avskaffande av helgondyrkan det sista steget i denna långsamma vandring mot en totalitär ordning.
Den sista delen i den klassiska analysen av kulturer är stadsbebyggelse.
I södra Europa har man alltid (ända fram till industrialismen) haft högre befolkningstäthet än längre norrut. Så, när man organiserade sig under en kung, eller i någon annan typ av statsbildning så är det klart att man hade en större befolkning som man behövde husera. Därför behövde man bygga städer.
Städer har alltid varit platser där handel och kultur har kunnat frodas. Så, man har dragit slutsatsen att stadsbebyggelse är en förutsättning för handel och kultur.
Men i Norden fanns ett annat mönster. Här byggde man istället långhus. Dessa långhus hade samma funktion som Agoran, eller Forum hade längre söderut. Här smyckades salen med träsniderier och textilier. Luften ljöd av dikter och sagor.
Så, man kan med rätta hävda att den gamla nordiska civilisationen var på samma nivå som det gamla Grekland eller det tidiga Rom.
Men, till skillnad från dessa civilisationer så vara den nordiska kulturen under flera tusen år. Man brände inte ut sig, och förstörde naturen genom att bygga stora städer där matkonsumtion och avfallsproduktion koncentrerades.
Så, om någon undrar vad Nordisk kultur är, och om den över huvud taget finns. Så kan man utan att skämmas hävda att nordisk civilisation och kultur går tillbaka minst fyra tusen år. Att säga att allting kommer utifrån liknar von Dänickens resonemang, där allting kommer från utomjordingar.
Det som däremot hände i Norden cirka 1000 e.kr. var samma sak som hände i Romarriket under 200-500 e.kr. Kristendomens införande innebar att de gamla traditionerna bröts, och ett kulturellt mörker bredde ut sig.
I Italien så hade man en renässans på 14- och 15-hundratalen. Det vill säga cirka tusen år efter att den antika civilisationen krossades av kristendomens införande.
Det är nu cirka tusen år sedan den gamla Nordiska civilisationen krossades. Är det inte dags för en Nordisk renässans?
Ja, och varför skulle “etisk monoteism” egentligen vara mer moralisk eller framstående än etisk polyteism… Det är ett typiskt kristet “non sequitur”… eller “härav följer inte att..” dvs en logisk omöjlighet, eller i varje fall något som inte har några logiska argument för sig… 🙂