Slaget vid bron över Tollense

Vi reser tillbaka till 1250 f.kr. och till det som idag är nordöstra Tyskland. Där, vid en bro över en flod som idag heter Tollense, stod det första stora fältslaget i Norden. Det sägs att Runeberg ägde det enda kvarlevande manuskriptet från Homeros episka dikt om slaget, men det torde vara en skröna.

Älvens vatten vatten var rött av blod, och var man såg flöt kropparna av fallna hjältar. Kung Dagfinn ställde sig på bron som hans farfar hade låtit bygga. Det var den enda vägen över älven på många mils håll. Den som ville erövra hans handelsplats var tvungen att komma den här vägen. Därför hade slaget stått här, och därför hade det varit så nära att de hade förlorat allt. Om det inte hade varit för en man.


Sven var son till en frigiven träl som hette Finn. Finn hade varit träl åt kung Dagfinn sedan han föddes. Han hade säkert dött som träl om det inte hade varit för det stora mod han visat när han skyddade Dagfinns dotter mot ett band av stråtrövare som kommit söderifrån för att stjäla guld och fruar.

Sven var yngst av nio barn, och kanske var det därför som han inte var så kvick i tanken. Hans far tänkte ibland att det mannavett som han hade att skänka åt sina barn helt enkelt hade tagit slut innan Sven föddes. Men han var modig och snäll och gjorde som han blev tillsagd. I varje fall så långt som hans förstånd tillät.

Svens främsta egenskap, och det som gjorde att han inte blev föremål för löje var hans stora styrka. När oxen dog kunde han dra plogen själv, och i skogen var han den som snabbast kunde fälla ett träd. När han var i skogen var det bäst att ständigt vara på sin vakt mot fallande träd.

Hans far oroade sig för sin son: ”Vad ska det bli av dig, min son. Du har inget arv att vänta, och inte har du vett att bygga dig en egen gård.” Och detta fick Sven att tänka, så gott han kunde själv.

Så en dag när hans far frågade honom: ”Vad ska det bli av dig, min son.”, så svarade han. ”Med brons jag ära tjäna skall, och besjungen genom tidens släkten mitt namn skall bli.”

”Vet hut du slyngel! Vem skulle ge dig brons?”

Sven svarte, karskt. ”Här på gården känns allt avigt, men som Bärsärk och Ulfeheden jag ska söka ära på slagfältet.” Hans far såg på sin son, och en tår rann ner för kinden. Kanske var detta det bästa som en så stark ung man kunde göra, om inte jordbruk låg för honom.


Så kom den dagen, när han fyllde 16 år, när Sven var mogen för att bli krigare. Då kom kung Dagfinns jarl till gården vid skogens bryn, och sporte om det fanns någon ung man där som ville tjäna kungen i hans armé. Sven han anmälde sig och gick redan samma dag med jarlen till Dagfinns hall.

Där försökte de ge honom ett spjut med spets av brons att stöta med och en sköld av ek, stark och tung att parera med. Men när jarlen sa ”parera” så stötte han, och när jarlen sa ”stöt” så parerade han. Så en plats i linjen det fick han ej. Sedan försökte de ge honom en båge av idegran och pilar så raka. Men när jarlen sade ”skjut högt”, så sköt han lågt, och när jarlen sa ”skjut lågt” ja då sköt han högt.

Då sade jarlen till kungen. ”Den mannen har jag ingen nytta av. Hur kunde han födas sådan, var hans far en slav?” Så Sven fick bli ett packdjur och gå sist i ledet. Han fick bära proviant åt de andra soldaterna. Men kungen, som var en vis man lät honom ändå få behålla en klubba av sten, formad som en båt. En gammal relik, av generationer buren, med huvud av svart sten, och med ett manslångt handtag av hårdaste ask.

De hade precis korsat bron, när en spejare kom tillbaka från skogen i söder. ”Vid Himmelske Fader, Tyr!” utbrast den förskräckte mannen. ”Fienden är här, de såg mig och de kommer hit nu!” Kung Dagfinn såg sin plan gå om intet. Att ställa upp sin armé det var inte att tänka på med ryggen mot vattnet. Istället han beordrade ”Reträtt över bron! Återsamling på andra sidan!”

Men panik bröt ut, och alla sprang åt var sitt håll. När de andra flydde, blott Sven blev kvar på bron. Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis, med sin klubba i hand. Och det tog inte länge tills han fick visa den för fienden. För innan någon visste ordet av, så fylldes bron av fiender som kom rusande emot honom.

Sven svingade sin klubba som om han högg ner träd i skogen. Höger, vänster, se upp! När en man föll åt vänster, hans klubba redan träffade en åt höger. De försökte skjuta honom med lömska pilar och vassa spjut, men den närmsta fienden gav honom ständigt skydd.

”Släpp ingen djävul över bron!”

Då såg kungen från sin hästrygg hur en man höll bron helt ensam.
”Bra, bra”, han ropte, ”bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en son av Finn slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss.”


När slaget så var vunnet, så gick kung Dagfinn från man till man och sporte ”Var är han, som räddade oss? Han som höll bron helt ensam?” Då fick han se honom sitta på bron, men ryggen mot en hög av fiender, precis som om han satt sig för att vila. Brons tiljor var röda utav blod. I bröstet satt en pil, men han hade redan förblött.

”Den pilen visste hur den tog, det måste erkänt bli”,
Så talte kungen blott, ”den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.