Trälar – Att äga en annan människa

Är det rätt att äga en annan människa? Omedelbart skulle varje modern människa säga nej, men så har det inte alltid varit. Jag tänkte i det här inlägget tränga djupare in i begreppen och försöka beskriva hur institutionen träldom reglerades.

Det har varit förbjudet att äga en träl i Norden sedan 1335, i och med att Magnus Eriksson utfärdade Skarastadgan. Innan dess kunde alltså en människa äga en annan människa.

Det fanns flera sätt för en person att hamna i träldom. Det vanligaste var antagligen att man föddes som träl, men man kunde även ge sig själv i träldom. Detta innebar att man var så fattig att man gav upp rätten att äga sig själv mot att bli träl hos någon. Hur kunde detta vara bättre än att äga sig själv?

Det skulle kunna vara bättre att vara träl än att vara fri om ägaren till en träl hade vissa skyldigheter, bland annat att se till så att trälarna hade mat och kläder. Men hur upprätthölls ägarens skyldigheter? Om man hade rätt att behandla en slav illa, varför skulle man inte göra det?

För att förstå detta så måste vi förstå ägande i ett statslöst samhälle. I ett samhälle där det inte finns någon polis. I ett sådant samhälle så äger man egentligen bara det som man själv kan försvara, eller det som man kan försvara med hjälp av sina grannar/fränder/vänner/allierade.

Det handlar inte alltid om att försvara sig med hjälp av vapen. I Norden hade vi ting, där tvister kunde avgöras av lagkunniga män. Men bara för att man formellt hade rätten på sin sida, så var det inte säkert att man kunde få sin rätt på tinget. I de Isländska sagorna så illustreras hur man kunde gå till väga för att säkerställa att man fick rätt beslut.

Det viktigaste på tinget var att man byggde en koalition med andra som kunde backa upp ens krav med sin prestige, eller med vapen om så krävdes. Som fattig behövde man få hjälp av någon storman. Som vanlig bonde så behövde man hjälp av sina släktingar, grannar och vänner. Men varför skulle någon göra det? Om man backade fel person så skulle det avspegla sig dåligt på en själv, så det gällde att välja väl.

Vi kommer här in på begrepp som heder, vandel etc. Dvs. bara hedervärda personer kunde räkna med att få hjälp när det behövdes. En hedervärd man var en som höll sitt ord, som i sin tur hjälpte sina allierade. Den som satt ensam i sin stuga, var en lurendrejare i affärer och som alltid svek sina löften kunde inte räkna med hjälp vid en konflikt. En man som var sexuellt perverterad, sadististisk eller på annat sätt “omoralisk” kunde inte heller räkna med hjälp.

Så, all egendom var egendom under förutsättning att ens grannar respekterade och var beredda att försvara den. Detta gällde alltså även för slavar.

Så, om en man roade sig med att plåga sina trälar så såg man ner på honom och han kunde inte räkna med stöd på tinget, även om han kanske formellt sett var i sin fulla rätt att göra det. Om en man inte gav sina trälar tillräckligt med mat, eller om de behövde gå med trasiga kläder, så kunde han inte räkna med stöd på tinget. Och så vidare.

Det var alltså i herrens intresse att han behandlade sina trälar väl. Han hade större anledning att ta hand om sina trälar, än om sina fattigaste grannar. Därför kunde det vara den bästa vägen ur fattigdom, att ge sig själv som träl till en rättrådig herre.

Om det nu var så bra att vara slav, varför förbjöd man då att hålla trälar? Jag tror att det har med uppkomsten av kungamakten att göra.

Alla de attribut som vi förknippar med en god herreman är också de attribut som vi förknippar med en god kung. Om man skärskådar relationen mellan kung och undersåte så liknade den relationen mellan herre och träl. En träl kan inte äga något, än mindre en träl. Alltså kan inte en undersåte äga en träl.

Så man kan säga att man inte avskaffade slaveriet i Norden. Istället införde man universellt slaveri under kungen.