33 Timmar för Ötzi

Gizmodo refererar en vetenskaplig artikel där Ötzis sista dagar redovisas. För den som inte kommer ihåg, så är Ötzi en mumie som hittades i Ötzthal mellan Italien och Österrike. Han levde och dog under kopparåldern, någon gång mellan 3400 och 3200 f.kr. I Sverige var detta under bondestenåldern, innan indoeuropéerna vandrade in.

Ötzi är antagligen en av världens mest undersökta mumier, och då räknar jag även in de Egyptiska mumierna. Man har undersökt hans vapen, kläder, tatueringar, diet och DNA. Det som är nytt i den här undersökningen är att man genom att studera pollen, som fastnat på honom under hans sista resa, har kunnat kartlägga hans sista 33 timmar i livet. Det visar sig att det är 33 väldigt dramatiska och tuffa timmar.

Det hela börjar i hans hemby någonstans uppe i en dalgång i alperna. Man kan se på hans verktyg att de är slitna, och att de har vässats så många gånger att de helt enkelt håller på att ta slut. Stenverktyg vässar man inte genom att slipa dem, utan genom att knäcka fram en ny egg. Det gör att verktygen hela tiden blir mindre och mindre, och att de till slut ”tar slut”.

Så, kanske fick han i uppdrag att vandra ner till slätten söderut för att skaffa nya ämnen. Vi har sett att handeln med flinta var utbredd i Norden, men även nere i Italien så måste man ha handlat med sten. Dock inte flinta, utan chert. Kanske har han fått med sig salt, metaller, djurhudar eller något annat som de kunde utvinna i bergen.

Ötis sista 33 timmar.
Från Wierer U, Arrighi S, Bertola S, Kaufmann G, Baumgarten B, Pedrotti A, et al. (2018) The Iceman’s lithic toolkit: Raw material, technology, typology and use. PLoS ONE 13(6): e0198292. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0198292

Enligt den nya tidlinjen så åt han ett mål mat innan han gav sig av ner från 2500 meters höjd. Låt oss anta att hans resa började i dagningen, cirka klockan sex på morgonen. Han tog sin ränsel med bytesvaror på ryggen och började vandra ner. Kanske var han ensam, eller så hade han någon med sig. Efter ett antal timmar så anlände han till handelsplatsen, där han sökte någon att handla med.

De talade antagligen samma språk, fast det kan mycket väl ha funnits ett visst förakt eller till och med fientlighet mellan dem som bodde i bergen och dem som bodde på slätten. Så som det ofta blir mellan grupper som lever nära varandra på var sin sida om ett naturligt hinder. Kanske var det någon som sade något nedsättande, kanske var det gammalt groll eller så kanske det helt enkelt var någon som rånade honom.

Men det man kan se är att någon anföll Ötzi med kniv. Man har sett att han hade skador på sin högerhand typiska för någon som försöker försvara sig mot ett angrepp med kniv. Bland annat ett djupt skärsår på tummen som måste ha gjort de svårt för honom att använda handen över huvud taget. Antagligen förlorade han både det han tänkte byta med och eventuella saker han hade bytt till sig. Dessutom miste han sin pilbåge.

Detta skedde på eftermiddagen. Dock så verkar han inte ha flytt hals över huvud. För nästa mål mat intar han cirka tolv timmar senare, det vill säga klockan tre på morgonen. Denna måltid intas på slätten, så kanske han fick skydd av någon av slätt-borna över natten. Han måste ha haft svåra smärtor, och inte lite ångest över att hans angripare hade stulit hans ägodelar och nu väntade på att han skulle lämna sin fristad. Trots det så bestämde han sig för att ta sig hem. Kanske var det av omtänksamhet med den som hade gett honom skydd. Därför tackade han den som hade skyddat honom över natten och tog de få ägodelar han hade kvar och skyndade sig ut i natten.

Han hade antagligen hoppats att han skulle kunna undkomma sina fiender genom att snabbt ta sig hem igen. Tummen måste ha bultat, och allt som krävde att han använde händerna måste antingen ha varit väldigt bökigt, eller väldigt smärtsamt. Detta hindrade honom dock inte från att ta sig upp på drygt tre tusen meters höjd på sju timmar. Det är där han äter nästa mål mat.

Kanske inser han att han är förföljd. Kanske kan han se sina förföljare längre ner längs den branta stigen. Kanske måste han snabbt ta sin packning och hasta vidare hem. Han vet att han är trygg så fort han kommer hem till sin by. Där finns andra män som kan hjälpa honom och skydda honom. Men han går inte så snabbt som han brukar. Han har blåmärken sedan slagsmålet, och såren på handen gör att han inte kan använda sin vandringsstav så som han brukar.

Han går så snabbt han kan och tror antagligen att han har undkommit sina förföljare, för några timmar senare sätter han sig än en gång och äter. Nu har han bara knappt en timme kvar i livet. När han sitter där och tuggar på lite torkat kött och kurar under sina pälsar så känner han en skarp smärta i ryggen. Han skriker ut sin smärta och vänder sig om. Bakom en snödriva reser sig först en man med pilbåge. Han har en pil till redo om Ötzi skulle försöka fly. Därefter reser sig mannen som han slogs med dagen innan, han håller en bronsyxa i handen och är redo att anfalla.

Ötzi famlar efter sin kniv som han brukar ha i bältet, men smärtan i tummen gör att han tappar den. Han böjer sig ner för att plocka upp den, men smärtan i ryggen gör att han faller ner på knä. Hans ansikte förvrids i smärta och tårar bildas i ögonen. Han försöka dra fram sin egen yxa, men den sitter fel till nu när han måste använda vänster hand.

Den andre går långsamt fram till honom. Ötzi tittar upp på honom där han avtecknar sig mot himlen.

”Det ser ut att bli snöstorm.”

Ötzi har levt hela sitt liv här uppe på berget. Han kan se tecknen långt innan ovädren slår till. Han vet att hans fälla har slagit igen. Även om han själv kommer att bli ihjälslagen här, ensam och hjälplös på berget, så kommer han att få sin hämnd.

Den andre höjer sin yxa och delar ut ett dödligt slag om huvudet. Just som han torkar av blodet på Ötzis kläder så faller de första snöflingorna och vinden blåser upp.