Och var bodde de?
En sak som jag har reagerat över när jag har läst rapporter från utgrävningar, och när jag har surfat runt på riksantikvarieämbetets fornsök (så som man gör) är hur mycket lämningar det finns från neolitisk tid, och från järnåldern. Men samtidigt har det slagit mig hur lite det finns från Bronsåldern.
Neolitikum varade från ca 4000 f.kr. till ca 1700 f.kr. Det vill säga en period på 2300 år. Järnåldern räknas från ca. 500 f.kr. till ca 800 e.kr. Det vill säga 1300 år. Den mellanliggande perioden (Bronsåldern) var 1200 år, dvs. i stort sett samma längd som järnåldern. Ändå finns det få boplatser, och nästan inga artefakter.
Från neolitikum så finns det gigantiska mängder stenflisor, tusentals stenyxor, boplatser och sophögar. Från järnåldern så finns det så många artefakter att man vid utgrävningarna nu sållar direkt på grävplatsen och !kastar bort! bitar av järn innan man har identifierat, eller ens rengjort dem.
Från bronsåldern har vi främst högarna. De är många (ca. 4000 bara i Skåne). Och hällristningarna. På Jylland har man hittat en hel del bronsföremål, och även en del lämningar av människor.
De som byggde högarna måste ha bott någonstans, och de som ligger i dem måste ha levt någonstans. Antagligen måste de ha levt i närheten av högarna (men inte i dem), men efter vad jag kan se så finns det inte identifierade boplatser i proportion till antalet gravar.
Så, vad beror då detta på? Jag ger några förklaringar som jag kommer att tänka på.
- De var inte lika många som under de övriga epokerna. Jag vet inte om det finns belägg för detta, men kanske skedde det en minskning av populationen. Det verkar inte troligt eftersom klimatet verkar ha varit extra gynnsamt under Nordisk Bronsålder.
- Man blandar ihop deras boplatser med boplatser från Neolitikum, eller Järnålder. Kanske. Även om Bronsåldern karakteriserades av de bronsföremål man hittade, så använde man en hel del stenföremål. Vissa av de stenföremål man har funnit kanske kommer från bronsåldern. Det kan också vara så att man har återanvänt samma boplatser under Järnåldern som man hade under Bronsåldern, och att de helt enkelt är staplade på varandra. Ofta läser man att man utöver den boplats som arkeologerna har grävt ut även har hittat spår av “äldre lämningar”.
- Brons var en dyr metall, och det var ingenting som man helt enkelt drällde med och tappade. Kanske var man helt enkelt väldigt bra på återvinning?
Men, nu är ju detta inte en vetenskaplig blogg, utan en blogg där jag tar mig friheten att spekulera. Därför kommer en spekulation inspirerad av “The Horse, The Wheel and Language” av David W. Anthony.
I den boken beskriver författaren det nuvarande läget inom forskningen omkring Indoeuropeerna. Relevant för just detta inlägget är hans beskrivning hur Germanernas och Kelternas gemensamma förfäder levde som delvis nomadiska herdefolk och hur de successivt vandrade upp längs floderna från svarta havet i riktning mot Östersjön. På vägen etablerade de herre/vasall-relationer med den bofasta befolkningen, där nomaderna erbjöd skydd och prestigevaror i form av hästar, brons (och kanske cannabis) mot att de bofasta underkastade sig.
Kan det vara så att de indoeuropeiska kolonisatörerna behöll sin livsstil när de kom till Norden? Det hade ju varit en framgångskoncept på kontinenten, så varför inte här?
Kanske fanns det två folk som levde i Norden samtidigt? Dels en jordbrukande befolkning som i stort sett fortsatte med en paleolitisk livsstil. Dels en seminomadisk, herdebefolkning som med hjälp av hästen och bronset bibehöll en dominerande roll.
Malcolm Gladwell beskriver i sin bok “Outliers” hur herdefolk i alla delar av världen har en speciell, och kanske inte alltid så lyckad kultur där heder, blodsfejder och en väldigt låg tröskel för våld är kännetecken. Om ett sådant folk flyttar in på ett glest befolkat område bebott mestadels av storhushåll som livnär sig på jordbruk, så kan det nästan bara gå på ett sätt. Om de som är mest villiga till att ta till våld även är de som har störst kapital av det, så kommer de naturligtvis att besegra och dominera de bofasta.
Anledningen till att Hatfields och McCoys livsstil inte dominerade den övriga befolkningens i den amerikanska södern torde vara på grund av att de andra var så många gånger fler. Men ändå finns det fortfarande spår av hederskultur i södern i USA.
