Bronsålderns nordiska folkslag

Genom att studera DNA hos kroppar som man har funnit i från stenålder och bronsålder, så har man kunnat konstatera att Norden befolkades i tre vågor.

Den första vågen anlände så snart inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 13 000 år sedan. Dessa var nomadiska jägare som följde bytesdjurens vandringar över årstiderna. Från början var de bara tillfälliga besökare, men sedan blev de mer permanenta innevånare i Norden.

De andra vågen anlände cirka 4000 f.kr. och det var dessa som tog med sig jordbruket till Norden. Denna grupp människor hade sitt ursprung i mellanöstern där de var de första som började odla grödor och hålla boskap. Genom att successivt flytta mellan öarna i det Egeiska havet, så tog de sig till Grekland. Sedan spred de sin kultur och sina gener över Europa, och till slut ända upp till Norden. Dessa talade antagligen ett språk som var släkt med Egyptiska och sumeriska.

I Skåne etablerade sig dessa bönder främst i Skånes sydvästra del (söderslätt) där jordbruksmarken än idag är bland de bästa i världen.

Den tredje vågen anlände cirka 2800 f.kr. Dessa var nomadiska herdefolk som från början kom från stäpperna öster om svarta havet i nuvarande södra Ryssland. De vandrade in i Europa längs Dnieper där de drev sina hjordar med får, nötkreatur och hästar mellan olika betesmarker. På vägen etablerade de herre/vasall-relationer med de bofasta bönderna. Dessa herdar talade ett indoeuropeiskt språk.

De mest karakteristiska artefakterna dessa nomader hade med sig var stridsyxorna. Dessa var yxor av polerad sten som inte var direkt lämpade för annat än som vapen i strid man mot man.

I Skåne kan man se att stridsyxefolket från början etablerade sig i nordöstra delarna för att sedan efter många hundra år även bryta sig in på de bofasta böndernas länder i sydöstra Skåne.

Under lång tid stod alltså en bondebefolkning i sydväst mot en herdebefolkning i nordost. Bondefolket hade antagligen en matriarkal samhällsorganisation och man begravde sina döda i kollektiva gravar bland annat i dösar och gånggrifter. Herdebefolkningen hade en patriarkal samhällsorganisation och de begravde sina döda i träkistor i marken.

Det är lätt att föreställa sig de ständiga konflikterna mellan dessa båda folk, och det ligger nära till hands att tro att det är denna konflikt som avspeglar sig i Vana-Asa-krigen.

Vi vet en hel del om Asarna. Dels på grund av de är bättre beskrivna av bland annat Snorre Sturlasson, men även på grund av att det finns direkta paralleller till andra indo-europeiska folks gudavärldar. Dessa gudar var tydligt patriarkala och krigiska, vilket stämmer överens med stridsyxekulturen.

Vi vet inte särskilt mycket om Vanerna, mer än att Frej, Freja och Njord sägs vara Vaner som fick bo hos Asarna som gisslan efter en fredsöverenskommelse. Dessa gudar är kopplade till jordbruk, fruktbarhet och fiske/sjöfart. Även om vi inte vet vilka gudar som fanns i övrigt så stämmer detta bra med en matriarkal kultur inriktad på att säkerställa fruktbarheten på åkrar liknande bondekulturen i sydväst.

Man har inte hittat några stora gravar med lämningar av människor som har dött i strid (än), men en konflikt som pågår i hundratals år kan ändå vara så blodig och bitter att minnet av den levde kvar i den muntliga traditionen i tusentals år.

Annonser