Varför är det så ont om R?

Hans Alfredsson skrev på 70-talet en bok om varför det är så ont om Q. Man skulle kunna säga att det här inlägget är en slags uppföljare. Frågan vi ställer oss är varför det i vissa dialekter är så ont om R.

I Sverige finns det idag i huvudsak två sorters R. Norr om Småland och Halland så finns det mestadels tungspets R, medan det söder om detta band mestadels handlar om tungrots R. Man kan säga att Halland och Småland är ett gränsområde, där tungrots R försvinner, för att lite senare ersättas av ett tydligt tungspets R.

Det är inte helt och hållet sant. R finns i båda dessa dialekter, men där man norröver hade gjort om en kombination av RS till ett SCHe-ljud, så tar man i Småland oftast bort det helt. ”Farsan” som i Stockholm hade uttalats som ”Faschan”, blir i Småland till ”Fassan”. Den ”föschta” ”toschdan” i ”masch”, blir i Kalmar till den fössta tossdan i mass. Söder om Halland och Småland så uttalar man alltid sina tungrots R. Man säger verkligen FöRRsta ToRRstagen i maRRs.

I Västergötland finns det dessutom något som kallas för Götalandsregeln, som gör att man här ibland kan använda tungrots-R, och ibland tungspets-R i samma ord! Jag kommer att tänka på hur Eddie Meduza uttalade ”raggare” som ”RaggaRe”, där det första R var ett tungrots- och det andra var ett tungspets-R.

Weedia waggare! (CC BY SA 3.0)

Bokstaven R har verkligen en fascinerande historia. På vikingatiden så fanns det två R som var två distinkta ljud, och inte kunde ersättas med varandra. Det fanns ett tonande R, som är det samma som vi har idag. Men utöver detta så fanns det även ett otonat R, som vi idag inte har kvar i Svenska, men på Isländska lever det kvar. Ett exempel på otonat R är första bokstaven i det isländska ordet för Korp, Hrafn, som i Hrafninn Flygur (Korpen Flyger).

I dagens Europa så är tungrots-R dominerande i ett band från Frankrike, över Benelux och Tyskland upp via Danmark upp till gränsen som vi talade om tidigare, men vissa dialekter i Norge har det också. I Storbritannien så har man ett ”svagare” tungspets-R, som även förekommer på Gotland. Och sedan i övriga Europa så har man tungspets-R. Men, så har det inte alltid varit.

No-mande-na anlände- till Sto-britannien

Normanderna, som var fransk-talande, invaderade England år 1066, och förde då med sig en stor mängd låneord till Engelskan. Vissa av dessa innehöll ljud som har bevarats i Engelskan i en form, och i Franskan i en annan form.

”Chair”/”Chez” (stol) är ett sådant par. I den engelska varianten så har det behållit sitt R-ljud, om än i den svaga engelska formen, medan det i franskan har tunnats ut till ett Z-ljud, det vill säga ett tonande S. Om man börjar med journalfilmernas skarpa och övertydligt hurtiga R, och sedan uttalar det engelska R och till sist uttalar Z, så inser man att detta är ett slags kontinuum var utplåning.

Teorin är att det i franskan fanns en tendens att betona R mindre och mindre genom att släta ut det till Z. Till sist, på 1700-talet, så flyttade R i franskan från tungspetsen ända bak till tungroten. När Napoleons arméer sedan erövrade Europa så förde de med sig detta R och det fick fäste på vissa ställen, men inte på andra.

Tyskland och Benelux tog till sig detta R, medan Italien och Ryssland inte gjorde det. Den teori som vi vill framföra här är att dessa områden redan hade försvagade R. England, som hade ett svagt R tog inte till sig det, eftersom England aldrig invaderades av Frankrike. Tyskland och Benelux tog till sig det eftersom de enligt denna teori hade svaga R, medan Österrike och Italien hade mer betonade tungspets R.

Sedan vandrade tungrots-R:et upp genom Skandinavien. Danmark konverterade under 1800-talet, och därifrån spred det sig till vissa delar av Norge. I Sverige vandrade det norrut på fastlandet, men Gotland var mer isolerat så det hade tagit längre för det att ta sig dit.

Sedan stannade det av. En teori som har framförts är att detta berodde på radions intåg, som skedde på 1920-talet. Men kanske är det så att tungrots-R inte kan ersätta tungspets-R om inte det handlar om det så svagt tungspets-R att det nästan är ett Z.

Som talande någon slags utslätad bohusländsk dialekt, men boende i Skåne, så kan jag vittna om hur svårt det hade varit att bara ta till mig tungrots-R. Det hade krävt en del träning, och jag är säker på att det hade låtit mycket märkligt om jag hade försökt. Men om jag istället hade försökt dra mig mer åt det småländska, så hade det varit mycket enklare.

Frågan är vad som kommer att hända med R i det svenska språket. Dels tycker jag mig se att Skånskans tungrots R, och diftonger är hotade av ”rikssvenskans” tungspets-R. Samtidigt är detta R hotat av det utslätade anglo-saxiska tungspets R. Så frågan är om det inte är tungrots-R som kommer att dra det längsta strået.

Kanske är det den kommande Tyska renässansen (lägg det på minnet, ni läste det här först) som kommer att göra så att tungrots-Ret fortsätter sitt segertåg över europa. Om Tyskarna bara kan ta sig samman och bygga ut kärnkraften, så kommer nästa Wirtschaftswunder.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.