Ubi Sunt…

Var äro de som kunde allt, blott ej sin ära svika?
Som voro män av äkta halt, och världens herrar lika

Dessa rader inleder den andra versen i studentsången ”O gamla klang och jubeltid”. Denna sång är delvis en översättning, och delvis en översättning av och använder samma melodi som en tysk studentvisa O alte Burschenherrlichkeit. Just raden som citeras ovan sägs vara inspirerad av Runebergs dikt Fenrik Stål, där det står ”Jag såg ett folk som kunde allt, blott ej sin ära svika”.

”Var äro de…” är en fras som har förekommit inom poesi under många hundra år, ända sedan medeltiden. På Latin hette det, Ubi sunt… och det användes för att frambringa en känsla av nostalgi och eftertanke. Ursprunget lär vara från Bibeln, men det var mycket vanligt i poesi från medeltiden.

Ubi sunt qui ante nos / In mundo fuere? Vilket översatt till svenska blir ”Var är de nu som innan oss / på jorden fanns?” Denna och liknande formuleringar var vanliga inom poesi under medeltiden så långt tillbaka som under den Anglosaxiska tiden i England (innan 1066).

Men även i nyare poesi, som ”Jag hade en gång en båt” av Cornelis Vreeswijk. ”Jag bara undrar var är de nu?”

Besläktat med nostalgi och Ubi Sunt är det tyska begreppet Weltschmerz, ”världssmärta”. Betydelsen är aningen luddig, men det handlar i allmänhet om en känsla av besvikelse över att världen inte når upp till sin fulla potential.

I Japan finns ett begrepp som heter Mono no aware, vilket i stort sett betyder medkänsla med tingen. På svenska skulle man kanske uttrycka det som en slags nostalgi över tingens flyktighet. En blommas skönhet som väcker en känsla av saknad eftersom man redan vet att den kommer att vissna.

Visst kan man få en känsla av nostalgi när man tänker tillbaka på tidigare epoker. Många av oss minns världen innan den elfte September 2001. Men bilden ovan handlar inte bara om det. Det är också en påminnelse om barndomens oskuld. Om oändliga somrar, och om modet att bygga världens högsta skyskrapor.

World Trade Center på Manhattan började byggas 1968, när USAs makt stod i sitt absoluta zenit. Man hade ännu inte tvingats till ett förödmjukande nederlag i Vietnam, Dollarn gick fortfarande att växla till guld med kursen 32USD/uns (idag cirka 1850 USD/uns) och energikrisen i mitten av 1970-talet var ännu långt borta. Även om Sovjet var en realistisk motståndare, så var man långt före i rymdkapplöpningen och medan man byggde WTC så landade USA på månen för första gången.

Nostalgi har varit en viktig kraft genom historien. Man kan se tillbaka på tidigare epoker, och inse att så som världen ser ut idag inte är så den alltid har sett ut, och inte är så den måste se ut i framtiden. Man skulle kunna säga att renässansen var just en sådan period, där vissa stadsstater i Italien började längta tillbaka till antikens Rom och genom detta skapade en ny värld av upptäckaranda och teknologi.

Men för att nostalgi skall kunna vara en positiv kraft, så krävs det att den gamla världen på gott och ont går under. Det hade inte gått att få till en renässans utan att Rom och alla dess institutioner slogs helt i spillror.

I boken Kollaps, så skriver David Jonstad att alla samhällen är problemlösande maskiner. Ett samhälle, eller en civilisation, stöter på ett problem och man bygger då upp institutioner, rutiner, lagar och organisationer för att förhindra att problemet uppstår igen. Sedan stöter man på ett nytt problem och löser det på samma sätt. Till slut så har det ackumulerats så mycket slagg i systemet att samhället blir otroligt ineffektivt och dåligt på att anpassa sig. Och till slut så stöter det på ett problem som är så stort att hela korthuset raseras.

Och så måste man börja om från början igen.

Då kan nostalgi vara en positiv kraft. Man glömmer allt det dåliga som fanns förr. Man ser bara de stordåd som man lyckades utföra. Man har glömt hur man lyckades åstadkomma dem, och hur svårt det var. Men just detta gör att man vågar försöka. Och man kommer att lyckas med mycket. Men sedan kommer man att stöta på problem som behöver lösas, och så börjar cykeln om igen.