Mytiska anfäder

Förfäderna var mycket viktiga för de keltiska folken, och deras heligaste högtid var högtiden Samhain, som har överlevt i den kristna/kommersiella högtiden Allhelgona/Halloween. Denna vördnad för de avlidna släktingarna var inte bara en angelägenhet för den närmaste familjen, utan även för hela det irländska folket.

I Lebor Gabala Erenn (Hur Irland erövrades), så beskrivs sex vågor av folk som i tur och ordning invaderar och erövrar landet. I och med att dessa berättelser skrevs ner långt efter att Irland blivit kristnat, så har de “besmittats” med mycket material från Bibeln. Men det går ändå att hitta en del saker som är ursprungliga.

De tre sista folken var i tur och ordning Fir Bolg, Tuatha de Danann och Milesierna. Fir Bolg och Tuatha de Danann härstammar båda två från ett och samma folk, men de hamnar på olika ställen i Europa under sin landsflykt och blir på så sätt två olika folk.

Fir Bolg är de första som anländer på Irland och de inför kungatiteln och delar upp landet i fem provinser. När nästa folka anländer, Tuatha de Danann, så kräver de att få halv landet eftersom de ju har samma rätt till det som Fir Bolg. Detta leder till ett krig och ett stort slag står vid Mag Tuired.

Detta slag är det första av två, och detta är alltså ett slag mellan två gudomliga raser. Denna myt har sitt ursprung i en mycket äldre myt, som i Norden blev till kriget mellan Asar och Vaner och i Grekland blev till berättelsen om slaget vid Troja. Detta har på ett övertygande sätt beskrivits av författarna bakom Taliesins map.

Resultatet av kriget blir antingen att Fir Bolg flyr Irland, eller att de får tilldelat en provins i landet (Connacht). Beroende på vilken källa man tror på. Resultatet blir att landet nu tillhör Tuatha de Danann, och Fir Bolg faller bort ur historien.

De främsta motståndarna till Tuatha de Danann är därefter Fomorierna. De är mörka varelser som kommer ur havet eller underjorden. De är lömska och ondskefulla och jättelika till växten. Och de kan med rätta jämföras med nordens Jötnar. De hade också till viss del förehavanden med Tuatha, och då framstod de som mer lockande än skräckinjagande.

Det vill säga, ända till Milesierna kom till Irland. Dessa var anfäderna till Irländarna. När de steg i land gjorde de en deal med Tuathas tre främsta gudinnor, att landet skulle uppkallas efter dem ifall Milesierna vann kriget som skulle komma. Så blev det också. Milesierna vann, och Tuatha de Danann drog sig tillbaka till underjorden och flyttade in i gravhögarna Sidhe.

Efter att de lämnat den mänskliga världen, utan att nödvändigtvis lämna Irland, så blev de i folktron till de irländska Faeries som vi känner igen från filmer och TV.

För att summera, så trängde varje nyinkommen ras bort de tidigare och förvisade dem till olika delar av landet. Fir Bolg hamnar i det bergiga Connacht i nordvästra Irland. Tuatha de Danann drar sig tillbaka under jorden och förvandlas till varelser som man bara kan se vid särskilda tidpunkter när slöjan mellan de dödas och de levandes världar lyfts eller vid särskilda platser, exv. nära vatten (många namn på floder i Europa kommer från namnet “Danann”). Fomorierna drivs ut i havet och kommer därefter tillbaka därifrån och härjar Irland med jämna mellanrum.

I Nordisk mytologi finns inte riktigt samma kronologiska uppdelning, men motsvarande uppdelning av olika gudomliga raser finns. Asarna och Vanerna verkar närmast motsvaras av Tuatha de Danann och Fir Bolg, medan Fomorierna är Tursar eller Jötnar.

I nordisk mytologi har vi också en slags gudomliga väsen som kallas för Alfer. De nämns på olika ställen som jämställda med Vaner och Asar, men det finns inga närmare beskrivningar av vilka de är, eller några namngivna medlemmar.

Det har föreslagits att de skulle vara andarna från förfäderna. Men om man tittar på folktron, så liknar de Irlands Faeries. Så kanske de är Asarna i en senare inkarnation.

Hos Hesiodos så finns det två liknande folk, nämligen den första och den andra generationen av människor som Zeus skapar. Om den första generationen, av guld, berättar Hesiodos att de när de var döda och hade täckts av jorden;

De kallas rena andar som bodde på jorden, och är vänliga, skyddar från skada, och beskyddare av dödliga män; för de färdas över hela jorden, klädda i dimma och håller ett öga på domar och grymma handlingar, de skänker rikedom; för denna kungliga rätt har även de tagit emot

Även nästa generation, av silver, kallas för andar, men de bor under jorden.

Den tredje generationen var av brons, och de älskade kriget så mycket att de tog död på sig själva. Då skapade Zeus halvgudarna, som i denna version är de som strider vid Troja. Och först därefter skapar han en generation av järn. Den femte. Som får plöja jorden i sitt anletes svett.

Det finns alltså vissa likheter mellan dessa tre myter, även om de inte är klockrena. Den tydligaste gemensamma nämnaren är generationerna av andar (hos Hesiodos), eller Sidhe på Irland, eller Alfer i Norden.

De är en slags förfäder, som vakar över människorna i form av andevarelser. Så, de är gudar eftersom de har varit gudar som har blivit antingen besegrade av människorna (på Irland) eller dött en naturlig död (Hesiodos). Men de är också förfäder eftersom de var föregångare till dagens människor.

Det verkar som att det har funnits ett antal parallella berättelser om hur människorna blev till, och var gudarna och de andra gudomliga varelserna lever. Dels en berättelse om gudar som bor uppe på ett berg, á la Olympens berg eller Lidskjalf, där gudarna är upphöjda varelser som efter egen fri vilja kan straffa människorna och hålla dem på plats. Och dels en annan berättelse där olika generationer av gudar strider med varandra och där den sista generationen är dagens människor.

Kanske handlar det om att varje generation måste visa sig värdig att äga världen genom att besegra den tidigare generationen. Inte nödvändigtvis genom att de är ädlare, eller en högre typ av varelser (för det är inte del av ett hedniskt synsätt att historien har en riktning), utan genom att varje ny generation erövrar rätten för en stund att äga världen.

Man kan likna det vid icke-transitiva tärningar. A > B > C > A i en evig cirkel. Om människan i sin tur hade blivit besegrade av Fir Bolg. Kanske blir det så, men det vet vi inte. Än.