Cyklisk tid och linjär tid

Så här i dagarna runt höstdagjämningen, så passar det bra att fundera över själva tidens natur. På höstdagjämningen och vårdagjämningen, de så kallade equinoxerna (Jean Michel Jarre 1978), så är solen ovanför horisonten lika länge som den är nedanför. Detta innebär inte att natten och dagen är lika långa, för himlen är ljus några minuter innan solens uppgång och efter solens nedgång på grund av att ljuset bryts i atmosfären.

I år är det dock ett lite speciellt läge eftersom det samtidigt är (nära) fullmåne på höstdagjämningen. Detta innebär att månen stiger samtidigt som solen sjunker osv. Himlen verkar alltså uppnå en slags balans som särskilt nu i dagarna verkar vara svår att uppnå på jorden. Kanske skulle man kunna tolka det som att nattens och dagens makter just nu är jämnstarka och att deras eviga dragkamp just nu befinner sig i ett klimax. Antingen vinner den ena eller den andra sidan, eller så brister repet.

Equinoxe, (C) Michel Granger alt. Musique Dreyfus (Fair Use)

Solens uppgång på vårdagjämningen sker alltid rakt i öster, och det stjärntecken där solen går upp avgör vilken astrologisk era vi befinner oss i. Även här så befinner vi oss i en brytningstid mellan fiskarnas era och Vattumannens era (”age of the Aquarius”, även om det finns många bud om exakt när den kommer att ske). Man kan då tänka på att solen på höstdagjämningen går ner i samma astronomiska riktning som den går upp sex månader senare. Öst på våren blir Väst på hösten.

Varje astrologisk era är 2160 år lång, vilket är den tid som det tar för jordens precession att göra ett varv. Viktor Rydberg med flera tolkade detta som ursprunget för myten om grottekvarnen. Kvarnstenen skulle då vara himlavalvet som långsamt dras runt nordpolen.

Så, våra förfäder var inte obekanta med cykler i tideräkningen. En tolkning av de guldhattar som man har hittat nere på kontinenten är att de var en slags kalendrar som hjälpte människorna att identifiera viktiga astronomiska datum, som månens faser, vår– och höstdagjämningar och midsommar och midvinter.

Så, för forntidens folk så var tiden cyklisk. Dagens och nattens växlingar, årstidernas växlingar och den stora grottekvarnens långsamma malande talade alla för att tiden var cyklisk. Även om det finns både en skapelseberättelse (mordet på Ymer) och en eskatologi (Ragnarök) inom nordisk mytologi, så handlar det inte om en början och ett slut. I Valans spådom, så står det att jorden åter kommer upp ur vattnet, och vi vet dessutom att Tors söner skall ta över efter honom när han själv är död.

Men, det var inte så för alla folk. I Mellanöstern så uppkommer en annan idé om tiden. Nämligen att den har en början och ett slut. Innan början så finns ingenting, och efter slutet så är allt någon slags evig frid. Hur denna idé om den linjära tiden, som presenteras i gamla testamentet, uppkom är svårt att förklara. Det finns inget i naturen som tyder på det (innan teorin om Big Bang som vi kommer att återkomma till). Antagligen så är denna idé kopplad till idén om en enda gud, för den uppkom i alla fall samtidigt.

Idén med en början och ett slut för med sig många andra föreställningar, som idag är helt förhärskande. Till exempel idén om konstanta framsteg. Sedan syndafallet i Edens lustgård, så har människan arbetat i sitt anletes svett för att förbättra sig själv. Varje generation har uppnått en högre nivå av förfining, kultur, eller gudfruktighet (även kallad godhet, civilisation). Även om det har funnits vissa bakslag, så har människan ständigt rest sig upp och fortsatt sin resa mot saligheten.

I dessa dagar av (upplevt) ständiga teknologiska och vetenskapliga framsteg, så är det lätt att se världen i termer av utveckling och framsteg. Detta ger energi åt dem som vill se samma typ av framsteg även inom andra delar av människans värld, till exempel de ständiga ansträngningarna att förena världen under ett gemensamt styre. Det är talande att de som arbetar hårdast för detta i dagsläget är samma personer som för trettio år sedan var djupt involverade i framväxten av hemdatorn och internet.

Detta gemensamma styre skulle i denna vision innebära förnuftets seger, och en ständig fred skulle då infinna sig. (”You will own nothing, and you will be happy.”) Samtidigt är denna vision så lik det gamla testamentets vision om den post-apokalyptiska friden, att man måste anta att denna nya vision i lika stor utsträckning som den äldre är en myt. Det vill säga en religiös målbild som inte är förankrad i fakta utan i tro, hopp och maktbegär.

Den viktigaste, och samtidigt mest förrädiska idén som kommer tillsammans med denna syn på tiden är dock detta. Tänk dig framtiden, hur ser den ut? De saker du ser omkring dig, är det gamla saker eller nya saker?

De flesta av oss tänker oss nog att vi kommer att köra omkring i flygande bilar, landa på taket av vårat nybyggda hus, hälsa på vår robothund och sedan inmundiga en middag bestående av piller gjorda på insekter. Men faktiskt är det inte sannolikt att framtiden kommer att se ut så.

Tvärtom visar det sig att gamla saker och fenomen har en förvånande förmåga att överleva. Detta är väl dokumenterat och den teoretiska grunden för detta fenomen har utretts av Nassim Nicholas Taleb. Han kallar det för ”Lindy” efter en restaurang i New York där folk från Broadway brukade äta lunch ihop. Det de upptäckte när de satt där och diskuterade olika föreställningar var att de föreställningar som hade kört en längre tid var mer benägna att fortsätta att köra, medan de föreställningar som var nya inte hade mycket chans att fortsätta.

Anledningen är att de saker som har funnits länge, har uppvisat en förmåga att överleva, medan de saker som är nya inte har det. Så det kommer alltid att finnas nya saker och fenomen, men de kommer inte att vara samma saker över tiden. Det är ingen idag som använder en Amiga (utom min gode vän Linus från Lidskälv), även om de tillsammans med IBM PC och Mac var de som dödade Facits mekaniska skrivmaskiner.

Vad har då den riktiga vetenskapen, dvs. den del av naturvetenskapen som varken kan påverka politiken eller skänka oändlig rikedom, att säga om tiden? Har tiden en början och en slut, och går historien i så fall ständigt mot högre förfining och förnuft?

I början av 1900-talet så fanns det en stor konsensus för bilden att universum var i ett så kallat ”steady state”, dvs. att det på det stora hela var oföränderligt. Denna idé var så starkt förankrad, att när Albert Einstein formulerade sin allmänna relativitetsteori, så valde han till en början att lägga till en konstant term (den kosmologiska konstanten) för att se till så att universum var stabilt. Alla lösningar på de ekvationer som han ställde upp visade annars på att universum antingen växte i början för att sedan minska, eller att det bara växte och växte. Utan denna term så gick det inte att få fram en lösning på ekvationerna som var konstant.

Sedan började det dock komma in mätdata (Edwin Hubble) som tydde på att galaxerna färdades ifrån varandra. Från jordens synvinkel så såg det ut som att alla galaxerna färdades utåt från Jorden, och att ju längre bort de var, desto snabbare gick det. Detta var inte förenligt med ett universum i steady state, så man formulerade en hypotes att det en gång var samlat i en enda punkt och att det sedan exploderade ut. Denna idé verkade så löjlig att vissa forskare kallade den för ”the Big Bang theory”, ett namn som fastnade.

När Einstein fick reda på detta insåg han att den konstant han hade lagt till till sina ekvationerna inte behövdes, och han kallade den sedermera för sitt största misstag.

Georges Lémaitre, som formulerade teorin som kom att kallas för ”the Big Bang theory” var chef för Vatikanens observatorium och präst och jesuit, och antagligen var hans bakgrund som präst viktig för att han formulerade idén om att universum hade en början. Detta stämde nämligen med åtminstone en bildlig tolkning av bibeln, och gav utrymme för Gud att arbeta innan universum och få alla bollarna i rullning vilket var förenligt med en Newtons syn på naturlagarna.

Georges Lemaitre

Men sedan, på 90-talet började det visa sig en del sprickor i bygget. Först så visade det sig att galaxerna inte roterade på ett sätt som var förenligt med den massfördelning man kunde observera. De snurrade helt enkel för snabbt i ytterkanterna jämfört med den massa som fanns innanför. Det måste alltså finnas en ”mörk materia” som drar i de yttre galaxerna och tvingar dem att gå en snävare, snabbare bana än de annars hade gjort. Så man införde denna osynliga materia i modellerna och de stämde då överens med mätdata. Men egentligen så var det inte en förklaring, det var bara en beskrivning av vår bristande förståelse.

Som om inte detta var nog, så upptäckte man att hastigheten med vilken galaxerna färdades ifrån varandra inte var konstant eller avtog (de enda lösningar som stämmer med att gravitationen alltid är attraktiv), istället verkade den öka med avståndet mellan galaxerna. Så, på längre avstånd så byter gravitationen från att vara attraktiv till att vara repulsiv.

För att åstadkomma detta så var man tvungen att återigen lägga till en kosmologisk konstant, men istället för att göra den precis lagom stor för att kompensera för universums tendens att falla ihop, så gjorde man den så stor att den skulle få universum att blåsa upp i accelererande fart (”Big Rip”). Återigen fanns det ingen rimlig mekanism för denna acceleration. Det var inte en förklaring, utan bara ett sätt att illustrera vår brist på kunskap.

Så, till och med fysiken har blivit tvungna att deklarera sin okunskap om huruvida universum är linjärt med början och slut, eller om det bara har en början men inget slut eller om den till och med är cyklisk.

Så, vi kommer tillbaka till vad vi själva kan uppleva. Är tiden linjär eller cyklisk? Vilket synsätt är mest i enlighet med vår erfarenhet, och vilket synsätt ger upphov till bäst syn på världen och livet. Vill vi ha balans och harmoni där ljus och mörker byts av, eller strävar vi efter en salighet baserad på total likformighet och utplåning av individen?

”Är det bättre så här, eller så här?” som optikern hade sagt.