Ett öga, en hand, ett ben…

Det är mycket väl känt att det i nordisk mytologi finns två gudar som har mist viktiga kroppsdelar i form av offer. Mest känt är Odens offer i Mimers källa, men även när Tyr satte sin hand i pant för att gudarna skulle få binda Fenrir så måste han ha vetat att han inte skulle få den tillbaka.

Det har spekulerats en del i vad dessa offer innebär. Oden offrar sitt öga för att kunna se bortom denna världen och in i framtiden. Så i hans fall finns det en korrespondens mellan det han offrade och vad han fick istället.

I Tyrs fall så är det inte lika uppenbart, men kanske ligger svaret i Lokes hån.

Tyr sade: 
37. »Frej är bäst 
bland bålda hjältar 
uti gudars gårdar; 
mö han ej grämer 
eller mans hustru 
och löser ur länkar envar.»

Loke sade: 

38. »Tig du, Tyr! 
Två du kunde 
aldrig att ena sig bringa. 
Högra handen, 
henne vill jag nämna, 
som Fenrer ifrån dig slet.»

Loketrätan i översättning av Erik Brate

”Två du kunde aldrig att ena sig bringa.” är Erik Brates översättning, men den ursprungliga texten öppnar för många olika tolkningar. I en annan översättning, på Norska säger han istället:

Tegje deg, Ty! 
tenk på dette, 
du bar aldri byrdi for tvo; 

Loketretta – i översättning av Ivar Mortensson-Egnund

Detta är en helt annan översättning än den Svenska och det påvisar svårigheten i att översätta denna strof.

En tolkning som har föreslagits är att det handlar om att väga två sidor mot varandra. Det vill säga att vara rättvis. Implikationen är att Tyr, när han gav upp sin hand sonade brottet som var att han bröt sitt ord till Fenrir att de skulle släppa honom fri.

Så långt känns det som att vi kanske har lyckats förstå vad det handlar om. Åtminstone till en del.

Men döm då om min förvåning när jag läser Marie-Louise Sjoestedts bok ”Gods and Heroes of the Celts”. Där beskrivs på ett par stället att olika spåmän, och kvinnor är enögda, enhänta eller till och med enbenta. Hos Kelterna verkar alltså denna typ av handikapp alla ha varit direkt förknippade med spådomskraft. Oavsett om man offrade ett öga, en hand eller ett ben, så kunde alla dessa offer ge upphov till spådomskunskap.

I norden har vi alltså en gud som offrar ett öga, en gud som offrar en hand. Men har vi någon gud som offrar ett ben? Inte?

I berättelsen om Ragnar Lodbrok, som bland annat återberättas av Saxo Grammaticus i Gesta Danorum, så kan vi läsa att en av hans främsta söner (han hade många söner) hette Ivar. Hos Saxo, så heter han bara Ivar, och det finns inget i berättelsen som tyder på att han skall ha saknat något ben.

Däremot, så berättas det i andra källor att han kallades för Ivar Benlös. Det råder en viss tvekan om varför han hade fått detta epitet. Kanske var det så att han föddes med någon form av handikapp som orsakade en partiell förlamning. Det är denna tolkning som man gjorde i TV serien Vikings.

Det finns andra teorier. Bland annat att det i själva verket skulle ha handlat om impotens (jfr. ”no boner”). Eller att det skulle ha varit en feltolkning av latinets ”exosus” (den hatade) som av någon mindre kunnig i latin skulle ha tolkats som ”ex os-us” (utan ben).

Men, med tanke på att berättelsen om Ragnar Lodbrok är (minst) semi-mytologisk, och att Ragnar enligt denna legend skall ha härlett sitt ursprung till Oden själv, så kanske det inte är helt långsökt att tro att denna benlöshet istället indikerade någon slags övernaturliga krafter.

Om vi ska följa tolkningsmönstret ovan för Oden och Tyr, så borde hans benlöshet ha resulterat i någon slags kraft som hade med benens uppgift att göra. Kanske var hans styrka att han kunde resa långt, eller fort. I berättelserna så reser inte Ivar mer än varesig sin far, eller sina bröder. Däremot så anses han vara den visaste och listigaste av bröderna i strid. Så kanske var det denna förmåga han fick i utbyte.

Så långt om Ivar. Men det finns även en annan gestalt i Nordisk hjältediktning som är känd för att han miste förmågan att använda sina ben. Det handlar då om kung Harald Hildetand och slaget vid Bråvallarna.

I slaget vid Bråvallarna, så har Harald blivit så gammal att han inte kan varesig gå eller rida ut på slagfältet. Därför körs han ut i slaget i en stridsvagn med sin trogne kämpe Björn vid tömmarna. Det visar sig dock att Björn i själva verket är Oden och att han har svek i tankarna, för mitt under slaget så kastar han ut Harald ur vagnen och han dödas då av sina fiender.

Det är svårt att se vad Harald fick för sitt offer i det här fallet. Kanske det inte handlar om ett offer i stil med Odens och Tyrs, utan snarare så är det ett sätt att förklara varför han använder en stridsvagn, något som var nästan helt okänt i Norden.

Såvitt jag vet (läsare som vet bättre inbjuds att kommentera på inlägget), så har man inte hittat några rester av stridsvagnar i Norden, och inte heller finns det några berättelser från andra folk om att nordbor någonsin körde stridsvagn. Däremot så finns det berättelser om olika gudars vagnar, Tors vagn dragen av två bockar är mest känd bland dessa.

I fallet med Harald Hildetand och slaget vid Bråvallarna så är det dock helt essentiellt för mytologin att han har en svekfull körsven. Bandet mellan körsven och hans krigare är ett återkommande tema i alla indoeuropeiska kulturer. Bland annat bandet mellan Akilles och Patroklos är ett exempel på detta.

Denna typ av band var så starka att många moderna läsare genast tolkar detta som ett tidigt exempel på homosexuell, romantisk kärlek. Det är dock inte alls vad Homeros och hans samtida såg i detta. För dem så handlade det inte bara om två vapenbröder, utan om två vapenbröder som delade en stridsvagn. En väpnare och hans herre. Tänk Frodo Baggins och Samwise Gamgi. Den typen av lojalitet.

För att återvända till Harald Hildetand, så är poängen att hans kusk förråder honom. Därför måste han använda en stridsvagn. Vi har tidigare även beskrivit likheterna mellan berättelsen om slaget vid Bråvallarna och Mahabharata, vilket visar att den här berättelsen är mycket äldre än alla eventuella historiska slag i norden som man har försökt framföra som det egentliga ursprunget till berättelsen. Det handlar alltså om en berättelse som inte längre helt kunde förstås när den väl skrevs ner.

Så, på samma sätt som slaget vid Bråvallarna kanske snarare skall tolkas som en mytologisk berättelse, så kanske berättelsen om Ivar Benlös skall tolkas som en mytologisk berättelse om en hjälte (halvgud) som offrade det ena eller båda benen för att få överlägsen strategisk skicklighet.