En överraskande Odinistisk film!

Ibland händer det att man ser om en film, och inser att man egentligen aldrig har sett den. Kanske kan fenomenet jämföras med det gamla grekiska uttrycket Panta Rei, allting flyter. Det vill säga att man kan inte bada i samma ström två gånger eftersom vattnet flyter vidare. I fallet med filmen, så är det inte den som har ändrat sig, utan jag själv och världen runt omkring.

I och med det senaste decenniets fortsatta kulturella degenerering, vilken framförallt drivs från Hollywood, så blir man tvungen att gå tillbaka i filmhistorien för att hitta något värt att se, och ibland hittar man riktiga guldkorn. Vissa gånger för att man letar efter dem och anar att det finns något där, och andra gånger helt slumpmässigt.

Den här gången handlar det om “Demolition Man” med Sylvester Stallone, Sandra Bullock och Wesley Snipes. Kanske en av filmhistoriens bästa filmer. Woot?! Ja, det är en överdrift, men fortsätt läsa så kanske du till slut håller med.

Filmen börjar med att Stallone i rollen som John Spartan, en polis i ett dystopiskt Los Angeles år 1995 (dvs. tre år efter att filmen släpptes), kastar sig ensam in i en strid mot ett tjog skurkar som under ledning av Wesley Snipes rollkaraktär Simon Phoenix, har tillfångatagit en buss full med oskyldiga civila. Anledningen är att Simon Phoenix är irriterat på bussbolaget eftersom de, till skillnad från både polisen, postverket och brandkåren, inte respekterar det faktum att han har gjort en stor del av Los Angeles Downtown till ett eget rike, det som vi idag skulle kalla för en “no go area”.

John Spartan anfaller likt en sann bärsärk och enhärjare, innan förstärkning har ankommit och det hela slutar med att han griper Simon Phoenix men inte förrän denne sprängt bussen och hela gisslan.

Man har vid den här tiden uppfunnit en ny typ av straff, där man fryser ner fångarna i en kryostasis. Simon Phoenix fryses ner som straff för att han dödade busspassagerarna, men även John Spartan fryses ner som straff för att han inte lyckades rädda dem. Tiden går, och världen förändras samtidigt som Spartan och Phoenix ligger och väntar infrusna i varsitt isblock.

Helt plötsligt en dag, när Phoenix har tinats upp för att möta en benådningskommitté, så visar det sig att han har utrustats med en mängd nya förmågor. Han dödar fängelsechefen och vakterna och flyr.

Det visar sig att medan han har legat nerfrusen så har det etablerats en utopisk ny samhällsordning i Kalifornien, eller San Angeles som det nu kallas. Alla går omkring klädda i kimonos, hälsar varandra med “be well”, och äter på den den enda restaurangkedjan som finns kvar, Taco Bell (eller var det Pizza Hut?). Allt är fridfullt, och det finns inte längre några synliga konflikter i samhället. Inte heller finns det några kriminella av den gamla skolan, så polisen har helt tappat förmågan att hantera en sådan som Simon Phoenix.

Det finns en underbar scen när framtidens poliser försöker konfrontera Simon Phoenix, men han bara skrattar åt dem när de försöker beordra honom att lägga sig ner på marken och ge upp. En datorröst förklarar för polisen att han skall säga åt honom igen, men lägga till ett “or else”…

Det som behövs är givetvis att man tinar upp John Spartan, och sätter in honom för att betvinga Phoenix. Nu visar det sig att Simon Phoenix i själva verket har tinats upp för att på uppdrag av den starke mannen i framtiden, Dr. Raymond Cocteau, spåra upp och döda en motståndskämpe vid namn Edgar Friendly.

Jag skall inte avslöja hur allt slutar, men det finns en hel del intressanta poänger som för tankarna till fornnordisk filosofi.

Jag har redan noterat att hjälten, John Spartan kämpar bäst ensam. Han vet vad som är hans uppgift (rädda busspassagerarna, stoppa Simon Phoenix) och han tänker inte låta varesig den egna säkerheten, eller byråkratin stå i hans väg. Han upprätthåller lagen, kosta vad det kosta vill. Han är god, och strävar efter ordning. Precis som den mest kände enhärjaren, eller bärsärken ur nordisk mytologi; Starkader.

Simon Phoenix är hans direkta motpol. Det första han gör när han har lyckats överlista Raymond Cocteau, är att bygga ett lag av andra kaoselement som han tinar upp från fängelset. Han strävar efter kaos, och han är ond. Där liknar han Loke som ledare för jättarna från Muspelheim vid Ragnarök. (Och inte någon lätt sympatisk, aningen opålitlig men ändå snygg “Loki” från Marvel vilket är ett totalt falsarium. Om det ändå hade funnits en scen där han binder en get till sina testiklar för att få lite skratt. Det hade jag kunnat respektera. Det hade varit konst.).

Edgar Friendly vill bara leva sitt liv efter eget huvud. Han vill röka på och göka fritt, men han vill inte tvinga någon annan att leva som honom. Han är god, men han är trots allt kaotisk.

Raymond Coteau är en klassisk tyrann. Han är mycket för ordning och reda, men reglerna gäller inte för honom. Han försöker använda kaosfakterna för att besegra sin fiende, men det visar sig att de är för listiga för honom. Han strävar efter ordning, men han är ond.

Manuset är alltså så intelligent att på slutet (varning spoiler), så säger John Spartan åt Edgar Friendly att bli lite mer ordningsam, och Cocteaus efterträdare att bli lite mindre strikt med reglerna. Ett mycket bra recept på ett fredligt samhälle med andra ord.

Ett annat Odinistiskt tema är att John Spartan väntar i 34 år på att väckas upp och rädda världen. Samma berättelse finns om många olika berg i Europa. Mest känt är kanske Untersberg i Österrike där Fredrik Barbarossa sägs ligga och vänta på att han behövs för att rädda det tyska folket. Men det är som sagt en mycket spridd historia, och Wikipedia har en hel sida om olika exempel.

Så, istället för att titta på något nyproducerat skräp från Netflix, eller HBO. Hyr Demolition Man, öppna en mjöd och njut av lite äkta Odinistisk action från förra årtusendet.