Dis Pater och Hel

Vi har tidigare fört fram teorin att Loke och Saturnus skulle vara motsvarande gudar i nordisk respektive romersk mytologi. Nu visar det sig att det finns ytterligare paralleller som vi inte har diskuterat tidigare, och de har med deras respektive avkomma att göra.

Lokes tre barn, av Willy Pogany

Det som ursprungligen väckte våra misstankar var det märkliga i att en av dagarna i veckan är uppkallad efter en aktivitet (löga, dvs. tvätta sig) medan alla andra dagar i veckan är uppkallade efter gudarna. Detta är den typ av diskrepanser som alltid är intressanta och ofta kan leda till en djupare förståelse för mytologin. Så, Lördag skulle alltså kunna vara uppkallad efter Loke och inte efter att löga sig.

Till detta kommer att engelskans Saturday ser ut att vara uppkallad, inte efter Saturnus utan efter en Anglosaxisk gud vid namn Saetere. Skulle detta då kunna vara ett annat, eller ett lokalt namn på Loke?

Allt detta är indicier på att teorin om att Loke motsvarar Saturnus och att han har givit namn åt Lördag. Men låt oss fördjupa oss lite mer i likheterna mellan Saturnus och Loke genom att studera deras avkomma.

Loke har flera barn. Två söner är legitima barn med Sigyn, nämligen Narve och Vale. Men han hade även tre andra barn med jättinnan Angrboda. Dessa är Midgårdsormen, Fenrisulven och Hel.

Midgårdsormen har paralleller i djup indoeuropeisk mytologi och är mytologiskt släkt med alla de drakar som finns i europeisk folklore. Midgårdsormen, liksom alla andra drakar är mer självständig. Han har inte någon herre.

Fenrisulven är mytologiskt släkt med Kerberos, den trehövdade hunden som vaktade ingången till dödsriket. I nordisk mytologi finns även hunden Garm. Fenris och Garm är mytologiskt nära släkt, och kanske var de rent av olika namn på samma väsen en gång i tiden. Men jag skall låta det vara osagt.

Pluto och Kerberos

I Grekisk mytologi tillhörde Kerberos Hades eller som han senare kallades Pluto, som var härskare över underjorden där de döda vistades, och Romarna verkar ha lånat över honom utan att ändra namnet. Underjordens härskare i Romersk mytologi var Dis Pater, och han var son till… Saturnus.

Detta för oss till Lokes tredje illegitima barn med Angrboda, nämligen Hel som i nordisk mytologi är härskarinna över underjorden. Hennes namn är antagligen härlett från ett ord som betyder att dölja, eller ”hölja något i mörker”.

I Gylfaginning beskriver Snorre att Oden kastar ner henne i underjorden och gör henne till drottning över alla nio världarna så att hon måste erbjuda mat och husrum till alla som skickas till henne. Dessa är de som dör i sjukdom eller av ålder och alltså inte dem som Freja och Oden gör anspråk på. I underjorden har hon ett stort slott med höga murar och starka dörrar. Hon har en sal som heter Eljudner, en skål som heter Hunger, en kniv som heter Svält, två lata tjänare. Hennes utseende beskrivs som att halva henne ser ut att vara levande, medan den andra halvan är svart av förruttnelse.

Hon förekommer i en del myter, men särskilt viktig är hennes roll i samband med Balders död. Hermod rider då till underjorden och erbjuder sig att ta Balders plats där. Hel går med på detta, givet att alla varelser och alla ting gråter för Balder. Vilket alla gör. Utom Tökk, som kanske är Loke förklädd, och Balder blir tvungen att stanna hos Hel.

Det finns inte mycket mytologi bevarad om Dis Pater. Romarna identifierade honom som sagt med Pluto, och därför plockade man in vissa delar av hans mytologi. Bland annat så förknippades Pluto med alla typer av underjordiska rikedomar. Han var så att säga gud över gruvorna och deras rikedomar, och Dis Pater övertog detta från honom.

Dis Pater är speciell eftersom Romarna hade en festival till hans ära som de bara firade var hundrade år. Det berättas att en av Sabinerna vid namn Valesius fick en uppenbarelse i en dröm att han skulle bygga ett altare i kanten av marsfälten i Rom. Han lät därför sina tjänare gräva där, och de hittade då mirakulöst ett latare sex meter under marken. Valesius lät då hålla tre dagar av spel till Dis Paters ära och återbegravde sedan altaret. Denna process upprepades sedan vart hundrade år vid de s.k. Sekulära Spelen.

Det finns inga bevis för att det skulle ha förekommit någon kult av Hel i norden. Men, det finns en del begravda altare. I ett avsnitt av Brute Norse, berättar Erik Storesund om ett begravt altare i Norge som var så beläget att solen under dagen passerade bakom ett berg så att denna plats vissa dagar om året fick två soluppgångar och två solnedgångar per dag. Man hittade där tecken på att offer hade utförts, men altaret var begravt under jorden.

En förklaring skulle kunna vara att man helt enkelt begravde altaret när man slutade med kulten. Men problemet med den förklaringen är lite grand som med gamla industrier. När en industri läggs ner, exv. på grund av konkurs, vem har ansvar för att rensa upp marken? På samma sätt är det svårt att förklara vem som skulle ta på sig att omsorgsfullt täcka över ett altare som man inte längre skall använda. Det verkar mer rimligt i så fall att man helt enkelt slutar gräva upp det.

Tanken på en festival som hålls bara vart hundrade år är fascinerande. Låt oss anta att medellivslängden i Rom vid den här tiden var runt 50 år. Jag har inget annat än mina fördomar att basera detta på. Många levde lika länge i nordens förhistoria som vi gör idag, framförallt på grund av en mer hälsosam livsstil men många olyckor, sjukdomar och andra medicinska tillstånd som vi idag kan överleva hade på den tiden varit mycket mer riskfyllda. Så låt oss säga 50 år.

Detta innebär att bara varannan generation någonsin fick uppleva denna festival. Uppdraget måste alltså ha passerat från en generation som fick uppleva det, till en som aldrig skulle uppleva den utan bara hade som uppdrag att skicka budskapet vidare till sina barn.

Någon måste ha stått vid platsen där altaret var begravt och sagt till sitt barn. ”Här finns altaret begravt, säg till dina barn att om sjuttio år från idag så skall de gräva upp det och hålla ett offer enligt de här instruktionerna”. Man hade mycket längre tidshorisont förr i tiden.