Bronsålderns inträde i Norden och “first mover advantage”

Från år 2300 f.kr till år 1900 f.kr. händer något drastiskt i Norden. Helt plötsligt börjar stormännens långhus växa. Särskilt de allra största växer extra snabbt och från att några hundra år tidigare ha varit omkring 100 kvadratmeter vid markytan, så sväller de nu upp till fyrahundra kvadratmeter.

Samtidigt försvinner bärnsten nästan helt ur gravarna i norden, och istället börjar man hitta bärnsten från Östersjön nere i Medelhavet. I norden börjar man samtidigt hitta stora mängder brons och guld. Vi vet till och med att man har skickat bärnsten ner till Egypten där den har innefattats i glas från Tutanchamuns eget glasblåseri och sedan skeppat tillbaka den hit upp. Det är uppenbart att det var intensiv handel mellan Norden och Medelhavet.

Det som gör att ett frivilligt utbyte kommer till stånd är att båda parter tjänar på det. I Medelhavet var de lika sugna på bärnsten som vi här uppe var sugna på brons och guld. Så långt är allting gott och väl. Men då borde det väl vara så att där det fanns mest bärnsten, så fanns det också mest guld och brons? Eller?

För att kunna se var det finns mycket bärnsten så behöver vi förstå varifrån den kommer. Bärnsten är från början kåda från barrträd som växte i stora skogar för cirka 40 miljoner år sedan. Någonting (okänt vad) täckte dessa träd med lera och de sjönk sedan ner under marken. Under istiden kom de sedan upp till ytan i samband med att Östersjön bildades.

Den största skogen av det här slaget växte i dagens Kaliningrad, och det är även där som de största fyndigheterna finns än idag. Därifrån har den spridit sig upp längs Baltikums kust och även över havet till Skånes östkust (även känt under varumärket Österlen). Men, bärnsten finns även längs Hallands och Jyllands kuster.

Det finns spår av handelsvägar över kontinenten från Baltikum och Nordsjön ner till Medelhavet. Men de ser ut att vara väl utbyggda först från ca 1600 f.kr. Så vilken väg tog bärnstenen innan dess?

Man har tidigare trott att Indoeuropeerna kom till Norden i form av folk från den bandkeramiiska kulturen (corded ware). Denna kultur spred sig från sydost, från Polen och Tyskland, upp i Norden där de blev till den s.k. stridsyxekulturen. De gjorde detta under mitten av det tredje årtusendet f.kr. (runt 2500 f.kr.).

Nu visar det sig att detta visserligen är sant, men att det inte är hela sanningen. Stridsyxekulturen ser ut att främst ha varit ett inlandsfenomen. De som gjorde att nordborna blev goda sjöfarare var däremot representanter för klockbägarkulturen (bell beaker). Dessa båda kulturer blandade sig och tillsammans skapades det som senare skulle bli Nordisk bronsålder och protogermanerna.

Klockbägarkultueren hade sitt ursprung på Iberiska halvön och spred sig till en början därifrån längs kusterna inåt Medelhavet och vidare upp längs Atlantkusten ända upp till Norge. Man kan se på gravar som tillhörde denna kulturen att de var ett folk som tyckte om att resa.

Många har begravts långt ifrån där de växte upp (vilket man kan se på isotoper i tänderna), och de ser ut att ha bibehållit ett handelsnätverk längs kusten ända från Norden ner till medelhavet.

Författaren till artikeln spekulerar även i att det skall ha funnits ett pre-Germanskt nordiskt språk innan corded-ware fick inflytande här. Kanske är det detta som har givit upphov till Grimms ljudskift som är det kännetecknande draget för porto-germanska.

Det ligger alltså nära till hands att det var dessa som var de första som etablerade handel med bärnsten ner till medelhavet. De kontakter man byggde upp då kunde man sedan fortsätta att utnyttja när man började handla med brons i stor skala.

Men, detta gjorde dock att de kunde kontrollera handeln med bärnsten från hela Östersjön, åtminstone tills bärnstensvägarna över kontinenten hade upprättats. Stormännen under den nordiska bronsåldern kunde utnyttja sitt strategiska läge längs kusterna till Kattegatt och Öresund till att berika sig själva. Antagligen är det därför man hittar så rika fynd av brons just i Danmark och Skåne.

Det här är ett exempel på det som man idag kallar för “first mover advantage”. Den som är först in på en marknad har en fördel och kan i mångt och mycket diktera villkoren för alla efterföljare. Etableringen av handelsvägarna över kontinenten var då ett försök att bryta det monopol på handeln som våra förfäder i Norden hade etablerat.

Det är då intressant att läsa vad Pytheas av Massalia under 300-talet f.kr. berättade om Gutonerna som bodde längs Östersjöns sydkust.

Pytheas said that the Gutones, a people of Germany, inhabited the shores of an estuary of the Ocean called Mentonomon, their territory extending a distance of six thousand stadia; that, at one day’s sail from this territory, is the Isle of Abalus, upon the shores of which, amber is thrown up by the waves in spring, it being an excretion of the sea in a concrete form; as, also, that the inhabitants use this amber by way of fuel, and sell it to their neighbours, the Teutones.

Man antar att Gutonerna i själva verket är Goterna, vilka vid den här tiden bebodde södra kusten av Östersjön. Det sägs alltså att de samlade bärnsten och sålde till sina grannar, Teutonerna. Dessa i sin tur bodde på Jylland, så det verkar alltså som att man bibehållit den gamla handelsvägen.

Kanske var Goternas utflyttning från Skandinavien driven av en vilja att kontrollera utvinningen och handeln med bärnsten. Genom att bosätta sig vid inloppen till floderna, så kunde man se till att antingen hindra att man använde land-vägen eller åtminstone få del av den handeln också.

På det här sättet kan man alltså se nordens och Östersjöns historia under senneolitikum, bronsålder och pre-romers järnålder som helt driven av handeln med bärnsten. Vi ser drag och motdrag i detta handelskrig mellan Skandinavien och Baltikum.