Att vi idag delar upp vår fornhistoria olika epoker benämnda stenålder, bronsålder och järnålder härstammar från Christian Jürgensen Thomsen. År 1816 fick han ansvar för de antikvariska samlingarna i Köpenhamn. Han satte då igång med att försöka klassificera och organisera dem efter utformning och material. Inspirerad av antikens indelning i fyra tidsåldrar, definierade han upp historien i dessa tre åldrar baserat på det huvudsakliga materialet främst i verktyg som användes under respektive epok.
Senare kom bland annat den svenske arkeologen Oscar Montelius att förfina indelningen och ge striktare definitioner av de olika perioderna. Just därför är det intressant att läsa hans egna ord om sin egen indelning. I två artiklar i Fornvännen [1][2] försöker han kartlägga när man började använda järn i stor utsträckning. Dvs. när började järnåldern?
Han börjar med att ställa följande kriterier för att man skall kunna säga att en järnålder har inträffat.
Det är icke fråga om, när järnet först förekom här på jorden. Järn, dels af jordiskt, dels af himmelskt ursprung, — meteorjärn — har ju funnits här under oöfverskådliga ti- der före människans första uppträdande på vår planet.
Det är ej ens fråga om, när människan först för- färdigade ett föremål af järn. Denna metall kan nämli- gen hafva varit tillfälligtvis använd, långt innan den började spela någon roll i kulturhistorien.
Frågan är: När blef järnets bruk så allmänt, att man kan tala om en järnålder? Denna period börjar nämligen icke i det ögonblick, då det första järnföremälet förfärdigas, utan först, när vapen och verktyg sä allmänt göras af järn, att den- na metall bildar den materiella grundvalen för kulturen.
Han nämner här användningen av meteoritjärn på Grönland som ett exempel på användning av järn som inte kan sägas vara del av en järnålder. Grönländarna använde järnet som vilken sorts sten som helst. De hamrade och slipade flagor från meteoriter till pilspetsar och knivar, men de använde inte eld vid bearbetningen. Han nämner även de nordamerikanska indianernas användning av koppar som ett exempel på en stenålder med koppar snarare än en kopparålder.
Sedan använder han hela resten av den första artikeln till att bevisa att järnet inte började användas i Egypten tidigare än i andra delar av östra medelhavet. Denna fråga verkar alltså ha varit aktuell när dessa artiklar skrevs (runt 1913). Istället skall användningen av järn ha börjat där ungefär samtidigt som i mellanöstern, dvs. runt år 1000 f.kr.
I den andra artikeln går författaren igenom olika regioner en efter en och försöker sätta datum på när järnåldern skall ha inträffat där. (Vi har fört in dessa datum på kartan ovan.) Man ser då att konsten att smida järn verkar ha spridit sig väldigt snabbt från Balkan och närliggande områden både över Europa och västra Asien.
De första föremålen av järn började dock tycka upp i Skandinavien redan runt år 1000 f.kr. Han händer en kniv av brons där man har gjort inläggningar av guld och järn. Järn ser alltså ut att ha varit lika värdefullt som guld vid den tiden. Man kan sedan se att järnet började användas ganska allmänt i Skandinavien redan runt år 900 f.kr.
Men hur går då detta ihop med Montelius egen kronologi där bronsåldern i Norden varade ända till 500 f.kr?
Svaret är att vi i norden inte verkar ha haft en lika skarp övergång som längre nere i Europa. Brons användes här parallellt med järn, och de äldsta järnföremålen hade samma utformning som de traditionella bronsföremålen. Inte förrän runt år 500 f.kr. har Skandinavien helt inträtt i järnåldern.
Oscar Montelius skriver en mycket intressant kommentar till detta. Kom ihåg att detta skrevs innan första världskriget.
Kännedomen om järnet, hvilken sedan visat sig vara af så oerhörd betydelse för mänskligheten, spred sig ej fort. Vi, som sett afstånden mellan jordens mest aflägsna länder nästan försvinna och en likformig odling utbredd öfver en stor del af världen, vi, som äro vana vid ett utomordentligt snabbt utbyte af idéer och upptäckter de olika folken emellan, vi kunna knappt förstå, huru en så viktig upptäckt som den af järnet och dess bruk kunnat så länge tillgodogöras af folken vid Medelhafvets kuster, innan den nya metallen började all- mänt användas i länderna vid Östersjön.
Samma perspektiv kan man se hos många skribenter även idag. Det sägs ofta att “utvecklingen aldrig har gått snabbare än nu”, eller att “världen krymper”, eller att “moderna kommunikationer kommer att förbrödra alla folk”. Det senare verkar mer än lovligt naivt. Snarare har sociala medier och modern kommunikationsteknologi tillåtit oss att kunna bli ovänner med människor från hela världen.
Sant är att vi under ett par århundraden har åtnjutit frukterna av fossila bränslen. Dessa har erbjudit en möjlighet att transportera och aktualisera stora mängder energi. Detta har gjort att vi har kunnat producera mat i tillräckligt stora mängder för att temporärt ta oss ur den Malthusiska fällan där vi har suttit fast ända sedan vi lämnade jägar-samlar tiden.
Frågan man bör ställa sig är hur vi ska kunna producera och distribuera så stora mängder energi om vi inte längre ska eller kan använda fossila bränslen. Nästa fråga är hur vi ska kunna fortsätta den tekniska utvecklingen om vi inte ständigt kan öka uttaget av energi.
Vi verkar rent tekniskt börja närma oss gränsen för vad man kan åstadkomma med hjälp av atomer. Nästa steg i miniatyrisering är ett steg på cirka 1000x och ett lika stort steg i energi. Faktum är att den tekniska utvecklingen faktiskt har stått still, eller gått aningen tillbaka inom många fält ända sedan 60-talet.
Det enda stora undantaget är dator- och digital teknologi där vi under det förra decenniet nådde gränsen när den s.k. Moores lag inte längre håller. Så länge denna lag höll så behövde vi bara vänta 15 år på att beräkningskapaciteten i en dator skulle öka 1000x. Idag bygger vi istället stora datacenter för att åstadkomma samma skalning. Den stora skillnaden från tidigare decennier är att energiförbrukningen inte står still utan nu ökar 1000x om vi vill ha 1000x beräkningskapacitet.
Åter nu till järnålderns intåg. Detta innebar stora förändringar i samhällsordningen. I Skandinavien sammanföll det dessutom med en försämring av klimatet och en påföljande ändring av hur man organiserade jordbruket. Detta innebar att man flyttade ut från de samlade byarna som behärskades av en “stor man” eller hövding.
När vi intervjuade Ingemar Norgren, författare till boken Goterkällan för podcasten Lidskälv så nämnde han att denna förändring gjorde att man började använda religionen för att hålla samman folket. Det skall då enligt honom ha varit då som Gaut blev Götarnas gud. Gaut är Goternas namn på deras mytiske förste kung och gud. Ett annat namn på Gaut är Oden.
Järn fanns i mycket större mängd över hela Europa än koppar och tenn som man behöver för att göra brons. Det fanns inte bara i form av malm i bergen, utan även i mossar och sjöar. Vem som helst som hade kunskapen kunde gå ut och plocka järn nog för att utrusta sig själv och vem han ville med vapen och rustning av järn.
Denna spridning av militär teknologi gjorde att det var lättare för småkungar att hävda sig, och följden blev ett stort kaos över hela kontinenten. Man ser också att krigisk verksamhet blir viktigare än det tidigare har varit och att Oden ersätter de tidigare högsta gudarna kan även vara ett tecken på detta.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.