Klockbägarkulturen i Norden

Det här inlägget har legat och mognat länge, länge. Anledningen är att klockbägarfolket är väldigt svåra att få ett grepp om. Så svåra att forskarvärlden väljer att inte prata om klockbägarfolket eller ens klockbägarkulturen. Istället pratar man om klockbägarfenomenet.

Anledningen är att det i detta fall, till skillnad från med många andra arkeologiska kulturer verkar handla mer om ett handelsnätverk med vissa kultiska inslag än en hel kultur eller ett folk.

Men, först några grundläggande fakta. Klockbägarfenomenet har fått sitt namn efter de klock-formade dryckeskärlen i keramik som man har hittat över stora delar av Europa. De äldsta fynden härstammar från dagens Portugal och verkar ha drejats på cirka år 2750 f.kr.

Från Portugal kan man se hur denna typ av dryckesbägare spred sig söderut till Marocko, in genom Gibraltarsundet till Medelhavet. Men den mest framgångsrika spridningsvägen var Altant- och Nordsjökusten ända upp till Norge. Denna spridning tog några hundra år, och de nådde Norge nån gång cirka 2500 f.kr. Deras ankomst är en av två händelser som inleder senneolitikum. Den andra händelsen är givetvis att stridsyxefolket anländer till Norden.

De senaste rönen verkar antyda att Germanerna uppstod här i Norden när representanter för klockbägarfenomenet mötte stridsyxefolket. Det finns fortfarande en stor osäkerhet kring vilka språk som Klockbägare respektive Stridsyxeolket talade, men det hetaste spåret är att de båda talade olika former av indoeuropeiska språk.

Klockbägarfenomenet spred sig även upp längs Rhen och sedan vidare till Karpaterna. Även här mötte de på och blandades med andra folk. Denna blandning lär i förlängningen ha givit upphov till det Keltiska språket.

DNA-studier har visat att klockbägarfenomenet mestadels spreds genom kulturell överföring, men också att det i vissa sammanhang spreds genom migration. I Storbritannien utplånade de nästan helt den tidigare befolkningen. De som flyttade in härstammade nästan helt från stäppen i Ukraina där även stridsyxefolket härstammade. Så, även om klockbägarfenomenet inte drevs av ett folk, så bidrog det till att sprida de rastlösa indoeuropeerna och deras språk över Europa.

Utöver de klockformade bägarna, så var de mycket skickliga i att slå flinta och gjuta koppar. De gjorde mycket vackra dolkar av flinta som man har hittat över hela Norden. Med hjälp av dessa kan man spåra deras handelsvägar och det ger en mycket intressant bild.

Från ett centrum på norra Jylland spred de sig över Själland till Skåne och sedan vidare upp i Götaland och Svealand. En annan spridningsväg av via den norska kusten upp till Trondheim och sedan över fjällen till Jämtland och Hälsingland och sedan upp längs norrlandskusten.

Klockbägarfolket var drivna handelsmän, så man kan undra vad de var ute efter.

Ett förslag när det gäller Norge var att man var på jakt efter kopparmalm, men man har inte hittat några spår av kopparbrytning från den här tiden i Sverige.

Vi har tidigare spekulerat i att de handelsvägar som öppnades på den här tiden var viktiga ända fram tills man upptäckte bärnsten här uppe i Norden. Det var då som bronset kom till Norden på allvar.

Det visar sig att denna spekulation kanske inte är helt fel. Man har nämligen hittat bärnsten i samband med utgrävningarna av en ”earthwork enclosure” i Spanien. Det är en av de yngsta och den hittills sydligaste anläggningen av det slaget som man har hittat i Europa. Här i norden har man hittat flera sådana i Skåne och i Danmark, men här pratar man om palissadanläggningar.

Normalt så brukar man förknippa palissadanläggningar med Trattbägarkulturen vilken var en av de kulturer som ersattes utplånades av klockbägarkulturen. Detta fynd visar hur komplex och rent av mystisk denna period är.

Fynd av flintdolkar i Sverige

Så, bärnsten var en vara som man hämtade från Norden, och den höga koncentrationen av klockbägarrelaterade fynd på norra Jylland kan vara förknippad med att bärnsten var så vanligt där. Det förklarar dock inte varför de sökte handel med Norrland. Där finns ingen bärnsten. Men däremot guld.

Norrland är fullt av guldfyndigheter, och för den som har lust att ge sig ut och leta så har SGU tagit fram en serie händiga broschyrer som visar var guldet finns. I broschyr 3 ser man att ett stråk med fyndigheter går från bergen ovanför Trondheim, in genom Jämtland och sedan vidare sydost mot kusten. Kanske var det detta som drev handelsmännen att klättra över bergen och ut i vildmarken. Man skall komma ihåg att alla typer av mineraler var mycket mer lättillgängliga då. Under de drygt 4000 år som har varit sedan denna tiden så har vi varit väldigt duktiga på att hitta och tömma alla lättillgängliga resurser. Världen var på många säga ny då.

Man kan tänka sig hur dessa modiga handelsmän färdades inåt land för att söka efter rikedom. De pratade med de stammar av jägare som de träffade på och idkade handel med dem. De förklarade att de var villiga att erbjuda riktigt fina smycken och pärlor mot guldklimpar. Kanske delade man en bägare mjöd i en helig ceremoni som tack för besväret.

Det är också intressant att fundera på hur det gick till när representanter för stridsyxekulturen och klockbägarkulturen möttes.

Stridsyxekulturen har fått sitt namn från de ofta väldigt konstrikt utförda stridsyxorna av sten som de bar. Egentligen är det kanske inte helt korrekt att kalla dem för yxor. De hade ett huvud av sten format som en upp och nervänd kajak, varför de ibland kallas för båtyxefolket. Men dessa yxor var inte för att hugga med, snarare var de hammare gjorda för att krossa ben, snarare än att skära med.

Till Klockbägarkulturen hör en uppsättning artefakter som har med bågskytte att göra. Utöver bågar och pilspetsar så har man hittat handledsskydd i form av plattor som man fäste på underarmen för att skydda den mot bågsträngen. I från början var dessa gjorda av ben, men senare gjordes de ofta i brons.

Vi hade här alltså representanter för Tor, med hans hammare, som mötte representanter för Ull med sin båge. Det är en tanke att meditera över.