Tomten och Oden

Den mycket kände professorn i ”Old Norse language and litterature” dr. Jackson Crawford ansluter sig till en av den nya tidens mest tröttsamma och förutsägbara jultraditioner, nämligen Tomteappropriering.

Varje år, kommer det fram en ny teori som skall visa hur jultomten egentligen inte är en inhemsk nordisk tradition och inte har något med Oden att göra, utan att han i själva verket antingen är en uppfinning på 1900-talet (Jenny Nyström, eller Coca Cola) eller härstammar från Turkiet.

Jag tänkte därför börja detta som säkert kommer att bli en serie med flera inlägg med att debunka Jackson Crawfords debunk.

”Nu är det jul igen, och nu är det jul igen!”

Han börjar sin video genom att bemöta ett antal påståenden som han säger sig ha läst ”på nätet”. De är så löjliga och lätta att göra ner, att man måste anta att det är fråga om skämt och inte ärligt menade förslag. Men eftersom han inte anger sina källor (för det är något han specifikt inte gör i sina videor, hans egna ord), så är det svårt att veta vem som har framfört dessa.

De påståenden som bemöts är

  • Tomtens 8 renar motsvarar Sleipners 8 ben (Nja, 8 renar har 32 ben)
  • Tomten är klädd i rött, vilket även Oden är (Blått, Oden har på sig blåkläder)

Dessa påståenden är givetvis helt fel, och var och med bara ett uns av kunskaper inom mytologi kan avfärda dessa i en bisats med ena handen bakom ryggen.

Äldre exempel på Strawmanning

Men han gör ett stort nummer av detta, som om det skulle vara de främsta argumenten som framförs för en koppling mellan Oden och Jultomten. Det är en teknik som kallas för Strawmanning. På svenska kallas det för att bränna halmgubbar. Det gjordes en film om detta på 70-talet, där det framställdes som en hednisk tradition, men då i en mer bokstavlig mening. När man gör det som ett retoriskt knep så är det bara ohederligt och inget som män av heder skall syssla med. Jag ska istället praktisera Steelmanning och anta att det det gjordes mest för humoristisk effekt.

Han går sedan vidare och påpekar att ett av Odens nämn är Jolnir, och att detta är ursprunget till idén att det har funnits en koppling mellan Oden och Jul. Och där borde diskussionen vara över. Men den gode professorn avfärdar detta med att ”han ju har så många namn”, vilket är ett mycket svagt argument.

Men han går då vidare och nämner att Oden inte är känd för att skänka gåvor. Ja, utom då de gåvor i form av vapen som han skänker till kämpar vilka han sedan vill skörda till sig själv. Det är alltså inte den typen av ”snälla” gåvor som jultomten delar ut idag.

Den som känner till folklore från norden vet att jultomten inte alls var snäll. (De barn som brister ut i hejdlös gråt när de ser morfar utklädd till Jultomte ger alltså uttryck för ett epigenetiskt inkodat minne från forntiden. Eller inte…) Han kom istället åtföljd av en get och straffade stygga barn.

Han nämner även Odens association med ”den vilda jakten” som ett möjligt ursprung till idén. Men han avfärdar detta med att den vilda jakten ju är skrämmande, och inte är förknippad med det han kallar för ”Christmas Spirit”. Det faktum att Oskoreien även var känd som Julereien och att den sades inträffa i juletid verkar inte vara känt för honom.

Jag har tidigare skrivit om Lupercalia, Harlekin, Jul och Varulvar där jag beskriver sambandet mellan Oden och Jul mer i detalj. Det inlägget var till stor del baserat på Kris Kershaws utmärkta bok om Oden, den enögde guden. Där beskrivs hur Oden var den gudom som var beskyddare för den initiationsrit som kallas för Agoge i Grekland, där unga män lämnade samhället och sedan levde utanför det som döda. De levde på att stjäla och uppträdde mest på natten och med ansiktena svärtade. Det senare finns bevarat i den nederländska traditionen med Svarte Piet (som inte är en avbildning av svarta människor s.k. black-face, utan av nordeuropeer i krigsmålning).

I Tyskland kallades den sista dagen i Julen för Berchtas natt. Då besökte denna kvinnliga gudinna som var associerad med hemmets härd, tillsammans med Oden, alla hem. Berchta delade ut gåvor till snälla barn och straffade stygga barn.

Så Oden är generellt sett, både i religiösa sammanhang, i folklore och i hjältesagorna känd för att han vandrar omkring i skepnad av en gammal man. Han straffar dem som inte följer traditionens bud, och belönar dem som förtjänar det. Tiden runt jul, när ridån mellan levande och döda är extra tunn är också den tid när han oftast är ute. Detta är i sig nog för att man på god grund kan hävda att Oden är ursprunget till Jultomten.

Sedan kan man härleda vissa attribut till andra traditioner, men det ändrar inte på det faktum att hans ursprung är i Oden.