Helgoland, Balders ö?

Arbetet med Gesta Danorum fortskrider, och den första, grova redigeringen är klar. När man nu kan se den mytologiska delen (de nio första böckerna) av Gesta Danorum i sin helhet så börjar man se några mönster.

Saxo Grammaticus skriver i sin inledning att han har använt kända kväden som källor för sin berättelse. Utöver detta så nämner han islänningarna som duktiga historiker. Men utöver dessa muntliga och skrivna källor, så verkar det också ha existerat en rik berättartradition knuten till olika ortsnamn. Ibland verkar denna vara så pass känd att han inte känner att det är nödvändigt att ens berätta namnet på platsen, utan indikerar att det är känt utifrån berättelsen.

Ett exempel är den hamn där Balder blir tvungen att ta till flykten efter ett sjöslag med Höder. Saxo skriver:

Balder räddade sitt liv genom att fly sin kos. Segrarna högg sönder några av hans skepp och borrade resten i sank. Inte nöjda med att ha besegrat gudarna lät de sin ilska gå ut över det som fanns kvar av flottan, och riktade sin olycksaliga stridslust på att förstöra den. Medgång ökar ju för det mesta övermodet. Hamnen där slaget stod minner ännu med sitt namn om Balders flykt. 

Frågan är då var den plats skulle kunna vara. Balder är en av de gudar som sällan förekommer i ortnamn. Det finns visserligen några ortnamn som börjar på Balder- eller Vit- men som en av prenumeranterna på Gesta Danorum, som tog sig tid att försöka hitta platsen, kunde konstatera så finns det idag inga goda kandidater med ett sådant namn.

Men efter en liten diskussion kom vi fram till att det kanske kan vara Helgoland. Tidigare i berättelsen beskrivs hur Balder beordrar sina kämpar att gräva för att få fram vatten. Källor strömmar då fram och alla kan dricka sig otörstiga.

Helgoland är en ö mellan Frisland och Danmark som har en mycket intressant historia. Bland annat försökte Engelsmännen spränga bort hela ön med hjälp av överbliven krigsmateriel efter andra världskriget. Det blev visserligen en stor smäll, och man spräckte ön på mitten. Men den står än idag kvar.

Helgoland har varit bebodd från Neolitisk tid fram till nu (med ett kort uppehåll medan Engelsmännen försökte spränga den). Man har hittat stenkammargravar på ön, och fram till 1800-talet fanns det gravhögar där.

I Frisisk mytologi var den känd för att vara hem åt en källa vigd åt Forsete. Forsete är Balders son, och han har ett hov som heter Glitne där han sitter på en tron och förlikar parter som har konflikter:

En sal heter Glitne,
med guld är den stöttad,
av silver är salhusets tak;
Forsete finns där
de flesta dagar
och medlar i alla mål

Gylfaginning

Så kopplingen mellan Forsete, källan och en ö som måste ha haft en betydande hamn gör det åtminstone till en bra kandidat.

I Willebrords helgonkrönika av Alcuin berättas att Radbod, den siste Frisiske kungen flydde till ön år 697 efter att ha blivit besegrad av Frankerna. På 1200-talet tillhörde ön Valdemar II, som är just den kung som Saxo nämner i sitt förord.

Det här är ganska karakteristiskt för hur Saxo arbetade. Han tog en mytologisk berättelse om Balder och Höder. Till denna lade han vissa historiska detaljer som fanns i olika krönikor som han hade tillgång till. Sedan kryddade han med lite folklore.

Det gör att Gesta Danorum inte är en lika tillförlitlig källa till mytologin som Eddorna. Men om man känner till Eddorna, Iliaden och andra mytologiska berättelse kan man ändå skönja den syd-skandinaviska mytologin.