Hunnerna i Norden

Hunnerna var ett asiatiskt stäppfolk som underkuvade Ostrogoterna under 370-talet och därigenom orsakade de germanska folkvandringarna, vilka i förlängningen orsakade västroms fall. Under åttio år dominerade de hela öst- och Centraleuropa. När deras store kung Attila dog år 453, så föll riket samman och Hunnerna försvann. Och, de var aldrig i Norden.

Det är den gängse historien. Men Lotte Hedeager som är en dansk arkeolog för fram teorin att Norden var del av den Hunniska intressesfären och att delar av dem kanske till och med bosatte sig i Sverige efter Attilas död.

Hunnerna var mycket skickliga krigare, men de var även skickliga diplomater. Så, även om de inte kunde lägga under sig land och införa ett centraliserat styre, så dominerade de de folk som de besegrade.

Hedeager identifierar i sin artikel en typ av örhängen i guld, som är en karakteristisk typ av artefakt som man på kontinenten har använt för att identifiera Hunniska lämningar. Samma örhängen har man hittat i Norden, men här har man uteslutit att det skulle röra sig om Hunner, eftersom hunnerna ju aldrig var här.

Dock, så påpekar hon i artikeln att det även finns avbildningar på så kallade brakteater som föreställer män med asiatiskt utseende. Hunnerna spelar även en viktig roll i nordisk mytologi. Atle, som nämns i Völsungasagan har fått sitt namn från Attila. Atle är där kung i Danmark och dödas av sin hustru Gudrun.

I Gesta Danorum beskrivs hur Erik, som har blivit utsänd av kung Frode för att spionera på Hunnernas armé som är på väg mot Danmark, rider en hel dag längs med Hunnernas kolonner:

Erik red nu inåt land för att spana på hunnernas här. När den marscherade förbi Erik, och han red förbi den, såg han den första fylkingen när solen gick upp och den sista när solen gick ner.

Minnet av Hunnerna levde alltså kvar i mytologin och hjälteberättelserna.

Men även i konsten satte de sitt avtryck. Den djurornamentik som vi nu förknippar med vikingarna har sitt ursprung i motiv som uppstod i mötet mellan Hunner och Germaner.

Hedeager antyder också att den shamanistiska aspekten av Oden skulle ha uppkommit i detta möte. Kanske är det så, och kanske är detta också tidpunkten när Oden börjar dominera de andra gudarna i Nordisk mytologi.

Utöver de ovan nämnda örhängena, så finns det även andra typer av artefakter som är förknippade med hunnerna, som man har hittat i norden. Bland annat en typ av brons-spegel som hos hunnerna var förknippade med shamanistiska ritualer.

Så, det verkar alltså som att det har funnits när kontakter mellan Hunnerna och skandinavien.

I Sverige finns det närmare 300 ortnamn som börjar på “Hunn-“. De är spridda över hela Sydsverige, men särskilt tätt är det i det som tidigare hette Älvsborgs län. Det finns en teori som säger att förledet betyder ung krigare. Men, kan det i så fall inte vara så att denna beteckning på ung krigare kommer för namnet på folket?

Län	Hunn-	Huna-
Blekinge	15
Gotlands	11
Gävleborgs	6
Göteborgs och Bohus	13
Hallands	20	1
Jämtlands	8
Jönköpings	26
Kalmar	17
Kopparbergs	3	1
Kristianstads	11	2
Kronobergs	18	1
Malmöhus	23	2
Skaraborgs	24	2
Stockholms	4
Södermanlands	8
Värmlands	4
Västerbottens	1
Älvsborgs	44	2
Örebro	30
Östergötlands	13

Y-haplogrupp Q är den vanligaste i Nord- och Sydamerika. Men den har sin högsta koncentration i centralasien. Det är inte så konstigt egentligen, eftersom Indianernas förfäder tros ha vandrat från Sibirien till Nordamerika. Allra högst koncentration har den hos Ket-folket som bor vid floden Jenisei i centrala Sibirien.

Men, den finns även representerad i Europa. Särskilt hög är koncentrationen i Västergötland, och Gotland, med hög koncentration även i Burgund och södra Sicilien.

Man har hittat haplogrupp Q i Hunniska gravar i Östeuropa. Men, det är inte i så hög koncentration att man direkt skulle kunna sluta sig till att det är från dem som den kom till Europa. Det finns även något enstaka fynd från Mesolitikum med haplogrupp Q i Europa.

Men om man väger samman arkeologin, ortsnamnen och genetiken så börjar det verka som att Hunnerna kan ha dragit sig tillbaka till Skandinavien efter Atillas död. Antagligen hade de då smält ihop med den Germanska befolkningen på samma sätt som Normanderna smälte ihop med Fransmännen, Visigoterna med de Iberiska spanjorerna, Lombarderna med de lokala Italienarna och så vidare. En liten krigarelit brukar nästan helt försvinna genetiskt. Utom kanske i den del som ärvs från far till son, nämligen Y-kromosomen.

Att Atle i Völsungasagan sägs ha varit kung i Danmark stärker teorin att de bosatte sig i Västergötland. Danmark och Västergötland var tätt knutna till varandra. Det finns en teori som säger att Själland (åter-)befolkades från Västergötland efter att invånarna drog ner på kontinenten.

Jag vill betona att detta är spekulation från min sida. Men det låter ändå som om det skulle finnas en hyfsad sannolikhet för detta scenario.