En oväntad union

Nästan alla befolkninggrupper utanför Afrika har spår at neanderthal-DNA. Detta innebär att våra förfäder hade sex med neanderthalmänniskor. När Jean M. Auel skrev Grottbjörnens folk, var detta bara spekulation, men nu har DNA-forskningen gett henne rätt.

Det här är ett alternativt scenario, där rollerna är ombytta. Ny forskning visar också att neanderthalmänniskorna antagligen var minst lika intelligenta som de samtida ”moderna människorna”, vilka i sin tur var mer intelligenta än vi stackars nutida människor.

Det här är min version på hur detta kan ha hänt första gången. Kanske var det ryktet om en viss arts företräden som gjorde att ryktet spred sig…

Isen avtecknade sig mot horizonten i Norr. Varesig man såg den eller inte, så fanns den alltid där. Soliga sommarnätter glänste den vit och gnistrande och gav en strålande accent till den ljusa natthimlen. Men det var långt till sommaren nu, och Iqtlub hade bara sin överlevnad i tankarna just nu.

Han hade följt renhjorden i tre dar nu i hopp om att kunna fälla någon eftersläntrare. Det gällde att aldrig låta dem vila, utan hela tiden följa efter och så fort de stannade så smög han sig närmare. Förhoppningsvis skulle någon av renarna tappa uppmärksamheten och låta honom komma tillräckligt nära för att han skulle kunna kasta sitt spjut.

Men han hade inte haft någon sådan lycka. Han hade senast sett dem i förmiddags, men då hade han inte varit orolig spåren var tydliga och det var inga problem att följa efter dem. Det visade sig dock att det var han som hade tappat koncentrationen. Han hade följt dem över en bergskam, och sedan hade de varit som bortblåsta. Han tänkte att kanske den kalla nordanvinden hade svept iväg dem. Kanske var det nordanvindens gudinna som hade bestämt att han och hans familj skulle behöva gå hungriga eftersom de hade varit så övermodiga att de hade stannat kvar när alla andra vandrade söderut.

Det var inte han som hade bestämt att de skulle stanna. Det var hans far som hade bestämt det. ”Så länge renarna stannar, så länge stannar vi”, och så hade det varit med det. Hans far hade haft rätt i att de kunde stanna kvar på de nordliga jaktmarkerna längre nu än när han själv var liten, men det var fortfarande väldigt kallt här på vintrarna. De hade dessutom tagit sig längre åt väster, mot solnedgången än de brukade. Det här var nya berg och nya slätter för hans stam.

Men det hade gått ganska bra än så länge. Solen hade till och med kommit tillbaka nu, men det som alla visste var att först kommer solen, sedan kommer värmen. Det här var årets kallaste period. Iqtlub tog av sig sin ena vante, och masserade sig i ansiktet. Trots att han hade en varm jacka av björnskinn så började det bli väldigt kallt om näsan. Luften var nu så kall att det stack i näsborrarna när han andades. Det hade bildats en ring av frost runt huvans kant. Det här var nog det kallaste han någonsin hade upplevt. Det var dags att ge upp jakten och ta sig hem.

Han vände sig om för att följa sina egna spår tillbaka över berget, men vinden verkade ha sopat igen hans spår. Han tyckte ändå att han kände igen berget som han hade gått över, så han började gå ditåt. Fördelen med att gå söderut var att vinden nu kom i ryggen i stället för ansiktet. Problemet var bara att han inte riktigt kände igen sig. Det verkade vara högre än han mindes, och brantare. Men kanske var det så att det helt enkelt kändes brantare att gå uppför än nerför.

Till slut kom han över krönet, men nu började han på att bli riktigt orolig. Han visste mycket väl vilka fjäll han borde se rakt åt söder, men han kände inte alls igen de här fjällen. Fast han kanske bara tog miste. Kanske var det snön som yrde. Kanske var det därför han inte kände igen sig. Vinden hade vänt nu, och han hade den återigen i ansiktet.

Han stannade och tänkte efter. Han hade utan att tänka gått så att han hade vinden i ryggen. Bekvämligheten hade tagit över och han hade inte haft koll på omgivningarna. Vinden måste ha vänt och fått honom att gå i en båge istället för rakt fram. Men åt vilket håll hade han svängt?

Han vände tillbaka för att gå ner för berget igen. Försöka hitta tillbaka till där han vände och sedan vara noggrannare. Snön kom från sidan och det var väldigt svårt att se, så han trampade snett och föll. Han hann tänka att ”det här kommer att göra ont”. Sedan träffade han marken. Det var som att bli stångad tacklad av en mammut. Luften gick ur honom och han låg först och försökte lära sig att andas igen. Han kände att han hade slagit i ansiktet, det smakade blod i munnen. Men efter ett tag började han vråla ohejdbart. Ett långt utdraget ”AH” kom över hans läppar utan att han kunde stoppa det.

Han visste först inte varför, men sedan kände han smärtan från höger knä. Han försökte ligga still för att minska smärtan, och då skar det bara som av en flintkniv. När han försökte röra på benet ökade smärtan. Inom honom klarna insikten. Han förstod nu. Hans tid hade kommit. Han skulle dö här på berget. Det fanns inget han kunde göra åt det. Han bade en stilla bön till nordanvindens gudinna att skona honom, men han visste hur kallt hennes hjärta var. Han hade hört berättelserna, han hade sett de oroliga familjerna när deras anhöriga hade försvunnit på snön. Han hade alltid tänkt sig att det skulle vara som att somna in. Kanske skulle det till och med kännas som att bli omsluten av en varm fäll. Han hade inte räknat med den här smärtan.

Ögonen tårades, och han skrek efter hjälp. Trots att han visste att det inte hjälpte.


Ngaag lyssnade ut mot vinden. Hon kände till bergets alla ljud, under alla årstider. Hon kunde skilja på de olika vindarna baserat på ljudet. Hon kunde höra på glaciärens knäppande när det var dags att förbereda sig för vårjakten. Men det här ljudet kände hon inte igen.

Det var som gnyendet av ett skadat djur. Men det liknade inte de andra djur som brukade befinna sig här uppe på platån. Det var något nästan mänskligt över det här ljudet. Som om ett barn hade slagit sig, eller var hungrigt.

Hon berättade för de andra vad hon hade hört, och de stannade också upp och lyssnade. Hennes syster instämde i hennes analys. Det var definitivt ett skadat djur, och kanske till och med något som liknade en människa. Den eller det, verkade ha skadat sig i benet, och låg nedanför det utskjutande partiet inte långt från grottan.

Hon och hennes syster kom överens att gå ut och se vad det var som lät så. De tog med sig sina spjut, mest för säkerhets skull. De hade inga svårigheter att följa ljudet till en början, men sedan tystnade det mer och mer och upphörde till slut helt. Men, vid det laget så hade de redan kunnat sluta sig till var det här ljudet hade sitt ursprung. De ökade takten och joggade den sista biten.

Det var en märklig figur som de hittade. Vad det än var så var det klätt i kläder som inte var helt och hållet olika deras egna. Men den var liksom för smal och lång. Som om man hade tagit ett barn och sträckt ut det på längden. Hennes syster fnittrade till, men Ngaag gick fram och lyfte varsamt på huvan som skymde det ställe där ansiktet borde vara.

Hon blev förskräckt och förvånad samtidigt. Det var en människa, men det saknade helt ögonbryn. Det var som att man hade tagit en människas ansikte och liksom slätat ut det. Kanske hade fallet något att göra med det, för hon kunde se att ena sidan var svullet och blått. Men märkligt nog var även den andra sidan svårt demolerat.

Hon försökte känna längre ner på kroppen om hon kunde identifiera var skadan var. Ett kvävt skrik berättade för henne när hon hade hittat stället. Det verkade vara höger knä. Hon tecknade åt sin syster att hjälpa henne, och tillsammans trotsade den skadades läten och fixerade benet. De skulle undersöka närmare när de kom hem, men nu gällde det att rädda liv. Hon tog fram lite örter ur sin medicinpåse och tuggade på dem för att aktivera dem. Sedan förde hon over medicinen till den skadade genom en kyss.

Hon spottade både för att inte få i sig för mycket av medicinen själv, men även på grund av blodet. Hon kände på smaken att det här definitivt var en människa. Det gick inte att ta miste på, men bäst ändå att inte få i sig för mycket av det heller.

När medicinen hade börjat verka så kunde de lyfta upp den skadade. Det var farligt att röra någon innan man hade gett dem medicin. Kroppen kunde bestämma sig för att dö om man gjorde det. Som tur var växte det vallmo här uppe och av dess frökapslar kunde man göra smärtlindrande medicin. Tillsammans kunde de lätt bära den skadade hela vägen hem.


Iqtlub kände fortfarande den bittra smaken från kyssen som nordanvindens gudinna hade givit honom. Han mindes också hur smärtan hade försvunnit. Han hade haft rätt. Det kändes som att bli omsluten av en varm fäll.

När han rörde på sig så kände han fortfarande smärtan. Men det var liksom avlägsen. Den oroade honom inte. Han var avslappnad och varm och sömnig. Liksom på avständ kände han en sval hand på sin panna. Han hörde någon som nynnade för honom. Det var rytmiskt men samtidigt inte en melodi. Andra svarade med liknande nynnanden. Det var som att de pratade, fast det fanns inga andra ljud än nynnandet.

Nästa gång han vaknade så fick han lite att dricka. Han hade svettats, men nu kände han sig ganska bra. Han fick hjälp att sätta sig upp och drack av det svala vattnet i djupa klunkar. Han såg sig om, mest nyfiket. Han hade förstått att han hade fått hjälp. Det var inte nordanvindens gudinna som hade omfamnat honom. Det var de här människorna som hade hjälpt honom.

Han tittade på den närmaste. Han ville först säga att hon var ful, för hon hade väldigt kraftiga ögonbryn. Men samtidigt hade hon en förtrollande färg på ögonen. Hennes hy var ljus och hennes ögon var alldeles blå, och hennes hår hade samma färg som solnedgången på hösten. Utan att kunna hjälpa det så stirrade han på henne när han räckte tillbaka bägaren med vatten, och utan att han märkte det så växte den första förälskelsen djupt där inne i hans bröst.


Hon tog emot vattenbägaren och ställde den ifrån sig. Samtidigt undrade hon bekymrat hur illa skadad han var, för det här var en man. Det hade hon och hennes syster kunnat konstatera när de hade klätt av honom för att fixera benet i rätt läge. Han var bara lite tanigare än de män som de var vana vid. Han var senigt muskulös, och hade hår på rätt ställen för att de skulle kunna konstatera att han inte var en pojke utan en man. Hennes syster hade även på sitt vanliga, skamlösa sätt, påpekat att storleken på hans penis inte följde resten av hans kropp. Den var liksom oproportionerligt stor.

Hon sträckte fram handen till den sida av hans ansikte som inte var svullet och blått och tryckte lätt över kinden. Men han verkade inte visa några tecken på att det skulle göra ont. Kanske var de här släta dragen inte en följd av hans traum, utan snarare något som han var född med.

Men när han försökte tala så blev hon än mer förvånad. De ljud han kunde släppa ifrån sig var bara så…. bisarra. Utöver de melodiösa ljuden som hon och hennes folk använde när de talade så kunde han få fram olika slags hårda, klappande ljud. Hon kunde se hur vissa av dem uppstod när han förde samman sina tunna läppar, men andra verkade komma från långt nere i halsen.

Men, hur märkligt och exotiskt det än lät, så förstod hon ingenting av vad han försökte säga. Han använde händerna också, men det var grova och oförfinade rörelser och verkligen inte någon dialekt som hon kände till. Till slut var han så upprörd att hon fick smyga i honom lite medicin. Då somnade han snart.


Han visste inte hur länge han hade varit hos det här folket. Men det måste ha varit åtminstone ett par månader. Det hade gått en månad sedan han började kunna ta sig upp och stå, och nu kunde han till och med gå korta sträckor om han stödde sig på en pinne. Han tittade på sitt knä, och svullnaden hade gått ner helt nu. Han hade fortfarande lite ont, men det var inte illa ändå. Han levde och kunde röra på sig.

Han hade flera gånger försökt uttrycka sin tacksamhet. Men så fort han började prata så började de bara nynna och vicka på händerna. Det var väldigt irriterande. Han försökte lära en av de kvinnor som hade vårdat honom några ord, men hon kunde helt enkelt inte få fram rätt ljud.

TIll slut hade han förstått att när de nynnade och vickade på händerna så var det deras sätt att prata. Han hade lärt sig tecknet för vatten, och han trodde att den ena, den vackrare, av kvinnorna hette något liknande Gagg, men han var inte säker. För så fort han försökte säga det så fnittrade hon. De var nog ganska barnsliga de här ändå. Sedan han hade börjat kunna gå själv och kunde ta sig till avträdet själv, så hade han flera gånger sett dem spionera på honom när de trodde att han inte såg. Särskilt när han lät sitt vatten verkade det som att kvinnorna gärna ville se på. Först hade han blivit generad, sedan irriterad och till sist hade han blivit resignerad.

Han hade börjat undra var hans familj var. Men om de fortfarande var i livet, så satt de nog och tryckte i sin hydda på slätten. Om han kunde hitta dem igen, så skulle han föreslå att de skulle bosätta sig i någon av grottorna istället. Om man bara klädde väggarna och golvet i hudar och höll en eld gående så var det både varmt, ombonat och bekvämt i en grotta.


Hon följde honom med blicken när han vandrade bort, i den riktning som de hade pekat ut för honom. Hon var inte säker på att han hade förstått, för han verkade inte vara särskillt intelligent. Men, som hennes syter hade förklarat för henne. Det var inte meningen att han skulle stanna hos dem. Särskilt inte om han nu ville ”gånga sitt familjgrotta”, som han brukade uttrycka det.

Hon log när hon tänkte på hans barnsliga handrörelser och hans tafatta försök att emulera det riktiga människospråkets olika nyanser. Hon log även åt minnet som han hade lämnat henne.

Hon hade inte trott det om sig själv. Hon hade trott att hon var en rationell och intelligent kvinna. Men kanske var det allt snack som hade gjort henne nyfiken. Hon hade haft en del män, men hon hade inte ännu fått barn, så hon sov ensam. Kanske var det så att hon hade känt sig extra ensam när hennes syter och hennes man hade fnittrat och stönat borta vid sin bädd. Hon hade rationaliserat det för sig själv som att hon ville komma bort från deras oljud, och samtidigt så var det ju ganska kallt just den natten.

Hon hade smygit ner i hans bädd, och sedan hade allt varit så naturligt. Kanske hade hon stönat lite mer än vanligt. Han var ju som sagt större än de flesta just där. Men det hade i alla fall varit det bästa sex hon någonsin hade haft.

Hon hade inte trott att deras union skulle kunna få några följder. Vem skulle kunna tro att två så olika varelser skulle kunna skapa avkomma? Men naturen hade haft en överraskning redo för henne. Hon förstod nu att hon var med barn, och att i vinter skulle hon bli mor för första gången.

Iqtlub skaffade senare flera barn med sin fru, som kom från en grann-stam

En reaktion på ”En oväntad union

  1. Mer intelligenta? Ja, säkert. Vi är förgiftade av industrisamhällets otaliga kemikalier. Påverkar oss negativt på alla sätt. Likaså att vår tarmflora av symbiotiska bakterier har utarmats (såg ett av de senaste avsnitten i Vetenskapens Värld). Fysisk träning har visats få hjärnan att fungera bättre, och fysisk träning sysslar vi allt mindre med. Och det gällde att vara skärpt, annars dog man.

Kommentarer inaktiverade.