Frej som kung

Jag fortsätter här min djupläsning av Gesta Danorum, Danmarks krönika av Saxo Grammaticus. Den här gången handlar det om bok 5, som avhandlar en av Danmarks kungar som hette Frode III. Detta namn är antagligen påhittat av Saxo, och de lärda är ganska eniga om att Frode i själva verket är Frej.

Berättelsen börjar med att kung Fridlev (Njord), som besegrade Björn och hans kumpaner (Oden och de andra asarna) dör, och lämnar riket till sin son Frode. Denne är tyvärr för ung, så man utnämner förmyndare Vestmar och Koll. Koll har en hustru Götvar som har en särdeles fräck tunga.

Koll och Vestmar hade ett antal söner av synnerligen dålig moralisk karaktär. Medan Frode var ung så härjade de sitt eget land svårt, plågade bönderna och våldtog deras fruar och döttrar. Detta gjorde att det danska folket blev väldigt missnöjda, vilket snappades upp av kung Göte i Norge. Denna hade dock en ung man i sin här, vid namn Erik, som avrådde honom från att invadera utan istället ge honom och hans halvbror Roller ett skepp för att de skulle kunna undersöka hur läget var i Danmark.

Erik är i själva verket Svipdag, och Roller, hans halvbror är Ullr. Koll, Götvar och Vestmar är jättar. Och hela historien är så här långt i själva verket en omskrivning av Svipdagsmal. Berättelsen fortsätter med att Erik, som är väldigt vältalig och listig lyckas erövra Frodes syster Gunvor (Freja) som hustru. Sedan fortsätter han med att döda alla jättarna och till sist besegra Frode i strid, vilket gör att förtrollningen bryts och han är fri att bli den kung han alltid var ämnad att bli.

Så, hur är då Frode som kung?

Jo, han är otroligt framgångsrik i krig. Han besegrar en lång rad av kungar. Först i Sverige och Norge, sedan besegrar han hunnernas kung som har en arme som är så stor att Erik, som är på spionuppdrag, måste rida en hel dag för att se var den slutar och börjar.

Han krigar även mot Engelsmännen och mot Slaverna. Saxo skriver på ett ställe att anledningen till att Frode krigar så mycket är för att han vill sprida den fred som härskar i hans rike till hela världen.

Han stiftar även en mängd lagar, som är aningen märkliga.

När han till slut erövrar de sista delarna av Norge, så hänger han upp två ringar av guld helt öppet. Men han säger samtidigt att om någon av dem skulle stjälas, så skulle han straffa alla hövdingarna kollektivt. Det är svårt att säga om detta är Saxos eget påhitt, eller om det är del av den ursprungliga myten, men två guldringar har definitivt något mytiskt över sig.

Syftet med denna lag måste ha varit att tvinga hövdingarna att utrota all typ av tjuveri. För bara om man har gjort sig av med precis varenda tjuv, skulle ett par guldringar som hängde helt fritt få hänga ifred. En helt annan syn på kriminalitet än vad vi har idag, alltså

En annan lite märklig lag som han stiftar är att ingen skall få låsa sitt hus, eller gömma värdesaker. Han lovar däremot att ersätta alla förluster trefaldigt. För en modern betraktare så verkar detta lite märkligt. Varför skulle man då inte bara hävda att man hade fått ett guldmynt stulet och sedan få tre tillbaka, och sedan hävda att dessa hade blivit stulna etc, etc?

Min tolkning är att Frode (eller Saxo) ville bygga ett samhälle där alla litade på varandra. Han ställde sig själv som garant för att den som blev drabbad av brott skulle hållas (mer än) skadeslös. Den andra sidan av detta var att tjuveri skulle straffas med döden, och alla associerade brott (exv. häleri) skulle straffas mycket hårt.

Man kan säga att han på detta sätt instituerade ett våldsmonopol för egendomsbrott. Det vill säga att ingen skulle bara gå och hämta tillbaka sitt stöldgods och därigenom riskera att behöva använda våld, eller kanske till och med döda tjuven eller hälaren. Den bästa utkomsten av detta skulle i så fall vara att man fick tillbaka det stulna, medan om man helt hade låtit bli att ta saken i egna händer skulle få det tredubbla.

Låt mig summera det igen:

1. Man får inte låsa sitt hus, eller gömma sina värdesaker. Det vill säga att man inte har rätt att själv skydda sin egendom mot tjuvar.
2. Kungens gods, som han hänger upp för allas beskådan, får inte heller beskyddas.
3. Kungen kompenserar de som blir utsatta för stöld trefaldigt.
4. Hövdingarna har en nolltolerans mot tjuveri och straffet är alltid döden.

Visst är det uppenbart att det är nummer 4 som får det hela att fungera rent spelteoretiskt?

Att Frode, eller Frej som han oftast kallas, är den som instiftar dessa lagar har antagligen att göra med att han tillhör “den tredje funktionen” i Dumezils tredelade system för indoeuropeisk ideologi. Denna funktions gudar har hand om fruktbarhet och rikedom. Det är talande att Frodes alla lagar på ett eller annat sätt har med egendom att göra (han stiftar även lagar omkring frigivna trälar och deras relation med sin tidigare herre).

I Heimskringla återger Snorre sin version av Frej som kung. Här styr han över Svealand och det råder fred och goda skördar. När han dör fortsätter de goda skördarna, så folk fortsätter att betala skatt fast han är död. I den här versionen avbildas Svealand som någon slags failed state som bara fortsätter att fungera av någon slags gammal vana.

Kanske är det här vi kommer fram till den metafysiska innebörden hos Frej som kung. Han representerar goda år och långa perioder av fred. Men samtidigt har hans styre förfallet i sitt sköte. Under hans styre så slutar folk att försvara sin egendom, man för krig långt hemifrån och man slutar att värdera sitt välstånd, helt enkelt för att det verkar finnas så mycket av det.

Ett känt citat, som ofta kommer upp på internet är:

Good times creates weak men.
Weak men create hard times.
Hard times creates hard men.
Hard men create good times.

Okänd

Och kanske är det så att Frode, eller Yngve indikerar slutet på en era av goda tider.

I Heimskringla går det illa för Yngves son och sonson. Sonen Fjölner dör genom att han drunknar i ett mjödkar när han ska pinka (fjöla) på natten. Sonsonen Svegede försvann in i en klippa, lurad av en dvärg.

I Gesta Danorum försvinner Frodes son Fridlev till Ryssland där han uppfostras och eftersom alla tror han är död, så ger de kronan till en som råkar recitera en fin dikt vid tinget, men som i övrigt saknar kvalifikationer eller inneboende lämplighet för uppdraget.

Sedan krävs det några generationer av hårda män som är villiga att göra hårda uppoffringar för att återställa ordningen. I Heimskringla måste kung Domalde till slut offra sitt eget liv för att säkerställa skördarna, och hos Saxo måste Eriks son Halvdan och Fridlev ta tillbaka Danmark från den oduglige kungen med våld.

Det vore orättvist att anklaga Frode och Yngve för det som hände i deras riken efter deras död. Snarare är det de efterlevande som ska klandras för att de i det ena fallet för sent insåg att kungen faktiskt var död, och i det andra att hans son och rättmätige ägare faktiskt var i livet. Dessa berättelser illustrerar kanske snarare vad som händer i ett land när det har haft det för bra, för länge. Förruttnelsen smyger sig in, och det räcker med en mindre kris för att välta hela lasset.

BoB OUT!