Kung Woden-Lithi i Amerika

Det här inlägget måste tas med en nypa salt. Det är djupt esoteriskt, och kanske ren och skär fantasi, men det är en för bra historia för att inte dela med er, kära läsare.

Först lite bakgrund. I Kanada och USA har man på många ställen hittat hällristningar. Det första man slås av är hur lika de är våra Nordiska hällristningar. De har liknande människofigurer, och avbildningar av skepp förekommer frekvent. Vissa av deras skepp har också drakhuvuden i för och akter, liknande dem man kan se på de Nordiska hällristningarna.

Till historien hör också att man i Nordamerika hade en kopparperiod som i stort sett överensstämmer med den Europeiska bronsåldern. Istället för att gjuta brons så kallbearbetade man naturlig koppar till verktyg som även de är märkligt lika Europeiska motsvarigheter.

Så, hur ska man då förklara dessa slående likheter? Kanske är det bara frågan om konvergent kulturell evolution. Eller (och det är här som den esoteriska delen av det här inlägget börjar), så fanns det kulturella kontakter mellan Europa och Nordamerika vid den här tiden.

Enligt två amerikanska forskare (Dr. Barry & René Fell) vid University of California at Riverside, så finns det skriftliga bevis för att en viss kung Woden-Lithi besökte Nordamerika på 1700-talet f.kr. Han stannade där i fyra månader och bytte koppar mot kläde innan han reste tillbaka.

För att vi ska förstå hur de har kommit fram till detta, så behöver vi lära oss om två olika forntida skriftspråk.

Det första är Ogam Consain är ett sätt att skriva Irländska på. Det finns inskrifter bevarade från 400-talet och senare. Normalt skrev man detta på hörnen på resta stenar. Men om man istället skriver det på en linje så ser det ut som på bilden nedan. (Denna och de följande bilderna är lånade från forskarnas egen hemsida).

Det andra skriftspråket heter Tifinag, och används av Berber i Nordafrika.

“Berber?” säger ni, “vad har Berberna med Norden att göra?” Jo, det ingår som en komponent i den här teorin att de Indoeuropeiska språken härstammar från Nordafrika, och ett språk som skulle kallas “Sahariska”.

Så, nu kan vi ge oss på att tolka hällristningarna. Vi börjar med en hällristning från Vanlösa i Bohuslän

Denna hällristning skall tolkas så här

A prayer engraved at Vanlös, Bohuslän, Sweden. The text, interwoven among ships, reads:  M K-GH A-GH GH-L L W-K S-A-M-S-L, and might be understood as Old Norse Ma kuggeaga gul ol vik samslá = “May a gentle breeze drive our cogs and may we all reach harbor together.”  A warrior figure that also appears was omitted as another engraver undoubtedly added it

(Fell 1982).

Jag har inte lyckats hitta någon ort som heter Vanlösa i Bohuslän, och än mindre någon hällristning på en plats som heter Vanlösa.

Det är inte helt lätt att följa med i tolkningen, men många runstenar är inte heller skrivna för att vara enkla att tyda. Snarare tvärt om. Så, låt oss titta på de viktigaste Nordamerikanska hällristningarna och se var namnet på kungen kommer ifrån.

Denna skall läsas så här: “Wlk halgen Tsiwa Woden-litya”, eller på modern Svenska: “Woden-lithi vigde hällen åt Tyr”. Hällen som åsyftas ser ut så här (och det är nästan den coolaste av dem alla)

Här ser vi till vänster Fenrir, i mitten har vi en figur som saknar en hand. Under honom står hans namn “Tsiw”, eller Tyr på moderna Svenska. Uppe till höger står det “Tsiw lymth” = “Den sårade (lame) Tsiw”.

Så, hur ska man se på detta? Var det verkligen så att en Nordisk kung besökte Nordamerika så långt innan Leif Eriksson upptäckte kontinenten?

Jag har svårt att tro på hela den här teorin. Mestadels för att det är många osannolika och icke-vedertagna saker som ska till samtidigt för att den skall vara korrekt.

Sen har de ibland rent skrattretande etymologier; “Backa” i Bohuslän har fått namn efter en specifik trubbig form av pil som heter “baca”, inte från en beskrivning av det backiga landskapet. Tyvärr gör de ett ganska stort nummer av denna härledning.

Men, och detta kanske är det viktigaste. Dessa forskare har gjort ett försök att tolka hela ristningarna. Inklusive skålgropar. Jag har inte hittat någon bra förklaring till varför skålgroparna på de stora hällarna är placerade som de är; nära viktiga bilder, men inte som del av dem. Ibland mellan, och ibland runt om.

Den bästa förklaringen jag har sett är att man har hällt fett i dem som man sedan har eldat för att lysa upp ristningarna. Men de är så sporadiskt utsatta att det är svårt att tro det. Kanske är det som de här forskarna menar, att de finns där för att förklara bilderna. Men i så fall är det på ett sätt som vi idag inte förstår.